Musiken och pandemin (spaning).

I dagarna har jag fått anledning att fundera över hur mycket metakunskaper musikutövande ger. Alltifrån bråkräkning till samarbetsträning, att kunna göra sin egen grej och samtidigt ta in omgivningen. Har det att göra med att man genom musiken så uppenbart använder hela sig själv, att det tar kroppen, intellektet och känslorna i anspråk på en och samma gång och utan motsättning? Under antiken ansågs musiken vara något grundläggande i unga människors utbildning och man uppfattade att musik fanns och verkade i allt: I universums sfärer, i matematikens lagar och i alla sociala sammanhang. Alltifrån musiken som gjorde människan till filosof till den som användes när man bejakade ruset och extasen under dionysosfesterna. På radio sveper en mening förbi, ”går det att förena populärkulturen med höga analyser, går det att göra höga analyser av låga syften?” Som om antikens tankemodell har fortsatt existera alltsedan dess – är det en skillnad på högt och lågt, bra och dåligt? Eller har vi bara våra kulturella konventioner att relatera till? Spelar det nån roll?

För ett par år sen gick #metoo över kulturvärlden. Mönster och situationer där människor farit illa uppmärksammades. Karriärer och institutioners status föll medan nya röster och budskap kom fram. Någon röst i debatten påstod att detta bara var början: På sikt är #metoo ett alla de nedärvda statuskonstruktioners fall, inte bara de som handlar om män och kvinnor, skeva mönster och (sexuella) utnyttjanden. Därför att om de mönstren faller så kommer även de bakomliggande strukturerna att falla. I så fall blir #metoo spiken i kistan för vårt sätt att tänka kring nedärvda hierarkier, för de traditioner som präglar uppfattningarna om framgång och misslyckanden, bra och dåligt, fint och fult – för allt det som utgör de yttre orsakerna till och formerna för våra egons klättranden inom systemen, för hur karriärer byggs och bekräftelse söks. Och eftersom människan som bekant är både ond och god, låt oss säga att hela detta bygge i grunden ändå bygger på genuin uttrycksvilja och drivkraft, goda upplevelser och ömsesidiga relationer, men att det också delvis är baserat på egostrukturer där somliga har kunnat skapa och utnyttja sina positioner på andras bekostnad. I så fall blir det övermäktigt svårt att reda i, eftersom ont och gott hänger samman och hela tiden flätas ihop, i stort och smått, inre och yttre. Och för att allt inte kan hanteras här och nu när livet pågår, projekt ska levereras och hyror betalas.

Sedan ett halvår tillbaka är kulturbranschen i kris igen, och nu av helt andra orsaker. Covid-19 har satt scener och sammanhang, karriärer och försörjningsmöjligheter på spel. Situationen har ytterligare accentuerats de senaste veckorna, med en debatt där Jonas Gardell och Amanda Sokolnicki utgjort frontfigurer. Kanske är det en tillfällighet, men jag noterar att precis som i 2018 års omdanande samhällskris så är det igen kulturbranschen som står i uppmärksamhetsfokus. Då var det herrarna på svenska akademin som fick utgöra exempel på att nedärvd status inte är en garanti för fortsatt respekt och verksamhet, utan att det gäller att levla upp-leverera-leva upp-till – ett här och nu. Idag är det en kollektiv örfil. Pandemin slår oavsett vars och ens skicklighet och förmåga att ta sig fram. Och kanske kan just detta göra den någotsånär möjlig att ta emot? För att det handlar mindre om vars och ens kapacitet och mer om att världen vi lever i inte kan tas för given. Den lärdomen vore guld om den kunde landa in. För kanske är det utifrån en sån insikt, och med den bild av systemens kris som kulturvärlden just nu illustrerar, som också andra omställningsfrågor kommer kunna hanteras? Kanske kommer samhällskollektivet behöva jobba mycket mer förutsättningslöst och anspråkslöst i framtiden än vad vi de senaste 70 åren har kunnat vänja oss vid? Kanske behöver vi lära oss integrera kropp, känsla och intellekt och kanske är det på något plan därför musikbranschen står i första skottlinjen? Det kan födas så mycket gott ur detta.