Påskaftonshälsning

Spelade in en påskhälsning från Alecentern idag, del 1 i den hållbarhetsserie som vi ska göra några lördagar framåt. Och passar på att skriva något mer om det. Det var sommaren 2009 som jag insåg att jag behövde bli minimalist av ekonomiska skäl, + att det var en massa annat jag behövde komma underfund med. Det blev ett år när jag kunde skriva tjugotals sidor om dagen i mina kollegieblock, när jag tog reda på hur lite jag kan klara mig på, och när jag kom att gilla den livsstilen tillräckligt för att inte vilja byta bort den.

Att konsumera så lite som möjligt och samtidigt ge mig det jag vill ha. Att arbeta mest hela tiden och ändå rå över de egna dagarna. Att tillåta mig göra fel och samtidigt vara så noggrann som möjligt. Det låter som en massa paradoxer. Men det där året innebar en insikt att om jag skrapar lite på ytan kan det gå ihop. Och det gäller många fler paradoxer. Individ och kollektiv – det finns en nivå där det går att gagna sig själv och andra utan motsättning.

2009 är länge sen men det har aktualiserats. Inte minst under pandemiåret är jag glad för vad jag lärde mig den där tiden. Friheten i att ha låga omkostnader och kunna vänta ut en lågkonjunktur. Friheten att veta att jag kan vara ensam med mig själv utan dyra tidsfördriv, och att det jag hittar på när alternativen är begränsade – träningspassen, skrivstunderna, yogan – oftast ändå är det bästa by the end of the day. Friheten i att att inte ta tryggheten för given, att välkomna ovissheten och lita på att det därifrån går att öva upp kompassen för vad man själv vill göra härnäst. Det kan vi lära av pandemin – att rädsla och otrygghet, sjukdom och konkurser och ensamhet kan slå precis hur som helst. Istället för att störa sig järnet på det som inte går att påverka eller pausa livet i väntan på en oviss framtid.

”Det är svårt att leva hållbart i en ohållbar värld” sägs det ibland. Visst. Men att äta råkost och ekologiska konserver, fråga grannarna om de vill ha hjälp att göra av med fallfrukten och tänka mesta möjliga näring för pengarna i mataffären kan också bli en vardag. Precis som att det kan bli vardag att inte flyga och att minimikonsumera kläder och elektronik. Det begränsar inte min tillvaro, det rymmer humor och spontanitet och sol och champagne också. Poängen är att det frigör energi att se tillvaron som något av ett campingprojekt. Poängen är också att det både handlar om att hitta sätt att göra vad som är möjligt i sin egen vardag, och att den omställning det egentligen handlar om är så mycket mer radikal än vad som framgår i vardagsdebatten.

Och Malkolm hälsar att man får äta påskgodis också.

C-distriktsstämma 2021

På gårdagens distriktsstämma för Centerpartiet, (distriktet VG västra, kranskommuner till Göteborg) anmälde jag mig som kandidat inför regionvalet 2022. Kommer hem och frågar mig själv vad har jag för ambitioner och vad tror jag mig kunna bidra med. Det första som dyker upp är att jag står stadigt i Centerpartiets ideologi – med klimat- och jämställdhetsfrågorna och de socialliberala värdena som grundstenar. Att centerns politik vill och förmår navigera i dualismen individ/kollektiv tänker jag också för egen del är en förutsättning för att kunna se själva den dualismen som en tankevurpa – jag tänker ju att den inte finns. Egentligen. Däremot är det avgörande viktigt att prata klarspråk om de komplexa knutarna i samhället. Klimatfrågan och den ohållbara konsumtionen. Ojämlikheten. Den psykiska ohälsan. Historiska trauman och räntedrivande skulder. Stuprörstänk och språkförbistring mellan branscher och samhällssektorer och ett ofta polariserat samtalsklimat, inte minst på sociala media. Det är också frågor som hänger samman med varandra. Att värna det öppna samhället är existentiellt och avgörande viktigt för att kunna möta det, och det är inte en defensiv uppgift. Det är en kreativ uppgift. Som handlar om att upprätta samtal, skapa och manifestera språk och förhållningssätt som kommunicerar hopp och tillit, som har kraften att upprätta och stärka människor. Ett språk och förhållningssätt som är både tydligt och transparent. Politiken kan vara något av det, samtidigt som det såklart är ett rent pragmatiskt jobb, och ofta ett roligt sådant. Vårt parti har så många kloka representanter, erfarna gräsrötter, drivna jämställdhetsförespråkare och kunniga klimatpolitiker – ett lag jag är glad att vara en del av.

Systempussel

I de stora institutionerna, som universitetet, politiken och kyrkan, är strukturerna och hierarkierna inbyggda i själva systemet. Där finns många som har uppnått respekt och positioner, som ser som sitt uppdrag att representera eller försvara systemet, eller som kan låta sitt eget självförtroende och upplevelse av trygghet bli avhängigt det där uppdraget, framgången eller respekten. Och det går väl aldrig att helt komma ifrån – jag vistas också själv i de där rummen, jobbar i dem, lever av dem och har stor del av min historia i dem, utan att ha några speciellt höga platser alls. Jag gillar att ibland ta rollen att prata ur skägget, sätta ord på något som ligger under ytan. Ibland går det att åstadkomma lite mer då, desarmera och undanröja hinder, locka fram en reaktion eller reflektion. Det kan såklart också falla tillbaka på en själv, om man gör det för oöverlagt, utmanar ett alltför stort motstånd eller i alltför hög grad gör det för att hävda sig själv. (Det behöver inte nödvändigtvis betyda att det inte skulle vara värt värt det, men det blir en fråga om de egna långsiktiga målen och hur man utformar sin egen historia.) Att ha sina ägg i olika korgar kan ge någon viss nivå av frihet, att röra sig mellan system men inte ha sin primära identifikation i något av dem. Och gör man sina utmanande drag i form av öppna frågor eller ett sökande, utan egna förväntningar, så kan det vara lättare, då är man inget hot.  

Ibland är det först när något brutits upp som det blir möjligt att komma åt det som ligger under. Systemteori handlar om att låta gränser flyta samman, att tillåta det att hända så att magi kan uppstå i gränslanden. Det kan hända i dramatiska former men kanske också i det tråkiga och innehållslösa. Och på något sätt är samhället just nu i ett både-och, samtidigt. Vi lever i ett unikt och på flera sätt dramatiskt skeende, som också innebär tristess och ensamhet för många. Systemen har svårare att leverera trygghet, stabilitet och färdiga svar, vissa av dem kan knappt ens längre upprätthålla fasaderna. Och det händer samtidigt som människor börjar tröttna, är otåliga, rädda och arga. Det är inte helt ofarligt men det öppnar också möjligheter. Jag öppnar DN:s kulturdel från gårdagen och på ena uppslaget frågas hur den sociala kompetensen kommer se ut efter pandemin: Det går inte längre att ta de gamla invanda sätten för givet, hur läser man av ett till hälften övertäckt ansikte och hur vet man om en person vill kramas eller inte? Farhågan som uttrycks är att den sociala kompetensen försämras men jag tänker att det också kan handla om att den förändras och tar sig nya uttryck. Det blir nödvändigt att stämma av, att fråga, och också om att kunna acceptera ovetskapen. Jag bläddrar vidare, Ola Larsmo skriver om kampen om historien, hur dagens politiska partier sliter och drar i historieskrivningen kring mellankrigstiden och andra världskriget. Det är en berättelse som är ofärdig, som fasader runt ett öppet sår, allt det som inte gick att prata om då. På något sätt hänger det här ihop – den sociala osäkerheten när fasaderna faller, och att de affekter som kommer till ytan i förlängningen faller tillbaka på en olöst, oskriven och ofärdig historia, som blir potent och därför kan dras i, bändas och användas i olika riktningar, för olika syften.

 

.

Om Alice Tegnér, autenticitet och självbestämmande.

Lyssnade på ett digitalt föredrag i pedagogik förra veckan, som handlade om anonymitet, autenticitet och autonomi. Hur mycket är man beredd att berätta om sig själv, hur viktigt är det att uppleva sig själv som äkta och hur mycket självbestämmande trivs man med? Vad är viktigast och hur hittar man avvägningen? Främst handlade det om när ungdomar formar sina identiteter men det gäller väl också vuxna – kanske finns en skillnad idag jämfört med för några generationer sen, större möjligheter att välja yrke, byta miljö, utforma hur man vill ta sig ut i världen? Eller är det anakronistiskt att tänka så – är upplevelsen av frihet och manöverutrymme mätbar, eller uppfattades den som lika stor för den som flyttade mellan grannsocknarna på 1800-talet, eller från Majorna till Frölunda på 1950-talet? Finns det överhuvudtaget något sådant som en personlighetens kärna, något som ligger bortom våra skiftande roller och attribut?

Jag skriver på en text, eller flera, om Alice Tegnér. Hon föddes 1864 och gifte sig på 1880-talet, vilket innebar att rollen som hustru och mor, med hushållsansvaret, sekreterarsysslorna åt mannen och alla eviga sociala kompromisser skulle kombineras med hela den egna musikaliska verksamheten, som kompositör, lärare, rikskändis och spindel i en massa olika nät. Hon tillhörde den där skrivande 1800-talets borgarklass, med brev och dagböcker, där hon ibland är jättelyckligt lottad, och ibland tycker att dealen med ett dubbelarbetande utöver det vanliga är fullständigt värdelös. Det ena står mot det andra, om vartannat. Kanske fanns inget språk och ingen förståelseram för att skriva ihop bilderna; de tankegångarna och teorierna var inte uppfunna än. Kanske var hon en av dem som gjorde det nödvändigt att uppfinna dem? 1929 skrev Virginia Woolf om betydelsen av ett eget rum för att skriva romaner – ett rum att vara ifred med de egna tankarna, låta den ena tråden följa den andra tills de spretiga bilderna och kognitiva dissonanserna i bästa fall kan bli en helhet. Anonymitet, autenticitet, självbestämmande. Innan det ens går att formulera krav och beslutsförslag har andra levt och upplevt konflikterna in under den egna huden.

Vem – Olle Adolphson

Fri tolkning av en vacker och mångtydig sång.

Skymningen faller och kvällen blir natt.
Här står ett barn som har skrikit en kvart.
Här står en unge som ingen hör på.
Kom unge, säg, varför skriker du så?

Det är inledningen på Olle Adolphsons visa ”Vem”, som finns att lyssna på här. Den vuxne går förbi det främmande ledsna barnet och undrar ”Vem är du unge? Var har du ditt hem?” För man måste ju på nåt vis se till att den där ungen kommer i säkerhet igen. Men det finns inga svar att få. -Vem, svarar ungen, det enda hon säger är ’vem’. Berättarjaget ställer frågorna och barnaögonen vänds uppåt och svarar med samma fråga tillbaka – vem – vad spelar det för roll, och den förbipasserande ger upp, kanske är det kallt ute, kanske är det långt till polishuset och kanske finns ingen annanstans att gå, hur som helst hamnar de hemma i den egna lägenheten. Berättarjaget är lika anonymt som barnet, kvällen är mörk och vad som är avsikt, vad som är fara och vad som är räddning här – och för vem – kan vara oklart om man så vill. Rätt och fel, nu och sen, fantasi och verklighet och gränsen mellan barn och vuxen löses upp när det blir natt och mörkt.

Berättaren låter barnets liv ta form för den egna inre blicken: Vem lärde dig knyta själv dina skor? Vem lärde dig torka tårar och snor? Och vad är det för situation han satt sig själv i, som han satt dem båda i? Helvete, unge, vad gör du hos mig? Nu ska ju du vara hemma hos dej. Vems fönster är tomma? Vems våning är svart. Skillnaden på punkt och frågetecken hörs inte i sången och här nånstans förskjuts betydelsen så att ’vem’ blir både frågeord och pronomen. Vems morsa ska komma hem om en kvart? Vem är barnet? – vem är barnet. Det blir anonymt samtidigt som det får alla dessa frågor ställda till sig och därmed blir en en människa, blir en fråga, vad är det för ett liv som nu plötsligt landat in i det egna vardagsrummet? Vem blir essensen av alla barn och deras möjligheter in i framtiden. Som en variant på den där dikten av Khalil Gibran som sitter uppsatt på skolor och institutioner runtomkring, om att era barn är inte era barn utan de är söner och döttrar av livets längtan efter sig själv. De är pilar in i framtiden och själva tiden flyger och blir en illusion. Barn och vuxen, nu och sen: Du är ju vuxen, begriper du väl? Du är ju stor, du får allt göra själv. Femårig kvinna och sjuårig man. Rädde och hjälpe sig själv den som kan. Vem vet vem som sitter på sanningen och vem har mandat i en komplex värld där ingen kan överblicka konsekvenserna av ett beslut? Vem är det som inte är hemma hos vem? Vem blir det som stänger ute vem sen, då vem växer upp och vill tråda en vals? Vem ska bestämma när vem tänker komma hem alls?

Hon kommer att få lära sig dansa och hon kommer att få lära sig ljuga och slåss och ta sig fram för att nu livet är som det är. Ungar får lära hur valser ska dras. Vem tror ni valsar med vem om ett tag – den snoriga femåringen kommer att valsa och gnistra och blända alla som tror henne om att vara liten, eller så valsar hon redan, som barn och vuxen i alla evigheter – medan skymningen faller och kvällen blir natt.

Mitt i natten

Sommaren 2009 flyttade jag tillbaka till Köpenhamn, var mellan utbildningar och hade ingen aning om vad jag skulle göra. Hyrde rum i andrahand av vänner, sommarjobbade i vården och sen med att sälja program på operan, och kände mig rätt så utkastad i all universums osäkerhet. Började skriva dagbok, med tanken att bygga ihop pusselbitar till en helhet, att skriva ned allt spretigt. För jag hade förstått att det hängde samman och ville ge det ord, att hur jag hade det med mig själv hade allt att göra med vad jag gjorde som musiker. Och det blev att jag skrev jämt, hade ju all tid i världen. Och jag kom på, den där varma sommaren, att jag kunde skriva mig genom tankarna tills bara geometriska former och rörelser återstod. Och det blev en bekräftelse på att ingenting är farligt. Om allt får finnas, om syftet är att vara så sann och genomskinlig som det bara går, och om tanketråden får lov att gå genom alla lager, det futtigaste, pinsammaste och det mest storslaget visionära, så kan tankarna heller inte loopa och bli hinder inuti. När de blir yttre företeelser på papper har de inte nödvändigtvis så mycket med mig själv att göra längre. De kan lämna rum för nya tankar. Scenarior fick ta form och vara ok, att blir det så så löser jag det, antingen på de sätt jag kan tänka ut idag eller på nåt annat sätt som jag kommer på då. Det blev möjligt att leva från dag till dag. Att acceptera hur osäkert livet var sammanskruvat, att hitta det som var möjligt och acceptera att låta människor och situationer komma och gå. Det var också att överlämna sig till att tro att sammanhang att söka sig till och bidra till alltid kommer att finnas, om än inte de jag först spontant tror. Att gå till det som är möjligt och vara så genomskinlig som det bara går. Och då spelar det inte nödvändigtvis så stor roll om jag tror på mina egna tankar eller inte – det blir inte så avgörande viktigt när tankarna väl går att förlägga utanför en själv.

Alla tider, alla betydelselager, alla möjligheter som bor i oss som en levande väv. Var ute och sprang häromnatten, längs landsvägen och genom byarna i midvintermörkret och kommer fram till kyrkan i grannsocknen. Föreställer mig vad det var för marker innan, vad var det för magi som utspelades här och vad var det för plats som människorna valde att dyrka som kraftplats, kanske långt innan den här medeltidskyrkan restes. Känner markens dragningskraft och följer den, utan att ha minsta aning om det jag hittar är något som andra hittat före mig eller om det är ren inbillning. Och det spelar heller ingen roll – för själva poängen är att såhär kan människor ha orienterat sig. Följt den där dragningskraften och letat betydelsebärande mönster. Och jag kan leta på det sättet oavsett om det gick till såsom jag föreställer mig eller ej; för magin, som på något plan finns så länge människan tror på den, handlar på något plan om att skapa berättelser. Att röra sig i ett fält som inte går att begripa och sedan göra ett märke, ta ut en riktning, resa en sten, uttala orden, åkalla kraften. Uppleva fältet i rörelse och se att kunskaperna som finns att samla och aktiviteterna som finns att göra är utfall av det. Effekter som är både subjekt och objekt för människan och hon för dem. Alla aspekterna finns tillgängliga.

Interiör från Husby-Sjutolft kyrka

Midvintermorgon!

Midvintermorgon och sol. Mycket som står still nu, eller kanske går på tomgång, finns knappt något att säga om läget som inte redan är sagt och knappt nån annan samhällsdebatt kvar att förhålla sig till heller. På en 4:e advent-spelning igår dök frågan upp om vad som hade hänt om den här pandemin kommit för tio år sen, innan alla hade stabilt internet och smarta telefoner hemma, hade man stängt ned samhället på det här sättet eller gjort på något annat sätt?

Det mejslas ändå ut vad som är viktigt. Att acceptera det som är och vad som inte går. Mycket liv och rörelse är det ändå, nya sammanhang som kommit och kanske gått, nygamla kontakter som återtagits, cirklar har slutits och annat har satts på paus. Ny spelplan. Lite klarare och skarpare och samtidigt mer oförutsägbart. Och nu är det första morgonen efter den mörkaste natten och solen skiner och det blir väl ljusare igen.

En text jag skrev på masterutbildningen i idéhistoria under hösten handlar om Platon och musiken, om Platons text Staten som handlar om hur människan (och samhället) ska kunna bli sitt bästa jag – på ett sätt som ligger så nära fascismen om det används på det sättet, men som också kan innebära en stark tilltro till människans egen förmåga, till att hela spektrat och hela spännvidden från det högsta till det lägsta finns inom oss alla och att det är väldigt mycket upp till en själv hur man sen använder det. Och jag återkommer till Lars-Erik Larssons och Hjalmar Gullbergs Förklädd Gud som jag skrivit om förut, diktsviten-körverket som handlar om att guden Apollo hamnar på jorden som straff för någon försyndelse, men det är också den försyndelsen som möjliggör att han hamnar där och kan gå runt som en ljusgestalt, som sitter längst ned vid bordet, sover i stallet, sköter om de bortsprungna djuren, vakar vid den lidandes bädd, blir den livgivande kraften när våren binder sin blomsterkrans kring alla dödas kulle. Så vilka är vi, med den begränsade fattningsförmåga som vi nu har att avgöra vad som är det högsta och det lägsta, vad som är till det bästa också när det ser kaotiskt ut, i en värld där så mycket går utom vår egen perception och inte går att överblicka? Där allt inte går att försöka planera och det är helt ok. Det är det bästa möjliga.

Här läser jag Förklädd Gud hemma längs älvdalen, när dagarna var som ljusast i somras.

Amerikanska valet i Agenda

Joe Biden vann och det ser ut att gå vägen – att de amerikanska institutionerna är starka nog. Både svindlande och hoppingivande. I SVT:s Agenda i söndags debatterades valet. Jimmie Åkesson tog inte tydligt avstånd från Trumps agerande, ”jag vet inte om jag är rätt person att recensera det han gör,” (21.30) och Annie Lööf menade att även en politisk ledare i Sverige bör klara av att ifrågasätta den ledare som är utan demokratiska instinkter och inte erkänner sig besegrad (26.50). JÅ grimaserar mot kameran och svarar: ”Jag tycker att man ska ha respekt för att det just nu är nästan den halva amerikanska valmanskåren som är oroliga för det här valresultatet (…) och att man inte kan låtsas som att halva befolkningen inte finns.”

Det är nötningseffekten som strategi; om man tillräckligt många gånger påstår att demokrati innebär beslutsinflytande i relation till procenttal kommer det till slut uppfattas som sant. Jag har varit i flera diskussioner apropå den svenska politiska situationen, som låter ungefär: ”-Man kan ju inte låtsas som att 20% av väljarna inte finns? Jag svarar: -Nej, men alla ledamöter har samma rätt att begära ordet, rösta i salarna och uttala sig i media. Partierna å sin sida har också all rätt att forma allianser med vilka de vill samarbeta med, precis som när Göran Persson var stadsminister och moderaterna inte hade beslutsinflytande i relation till sitt procenttal. Svaret blir då: -Att mobba ut någon stämmer i alla fall inte med min uppfattning om demokrati.” Och just där var en sådan diskussion slut, av tidsskäl, det var så långt vi hann.

Gråzonen mellan å ena sidan att SD pratar om sig själva som utfrysta, å andra sidan att det tyst accepteras av de politiska krafter som vill ta makten genom en samverkan med dem, är också en gråzon där det kan etableras som en uppfattning att det skulle vara ickedemokratiskt att inte samarbeta. När väl en sådan språklig agenda är etablerad kan det bli oklart i den enskilda situationen vad som är överlagt och inte: Tror personen jag diskuterar med att parlamentarism funkar så, nej det gör den ju inte. Ska det istället ses som ett sätt att uttrycka att SD är åtminstone tillräckligt ok för någon nivå av samarbete? Ska jag dra den om partiets historia och prestationsnivå i kommunerna en gång till? Det är snårigt, det tar tid och kräver sociala avvägningar i gråzonerna och i praktiken är det relationer det handlar om. (Alternativet är såklart att inte bemöta det alls, och det gör jag t.ex. med att försöka vara noga med att inte gå in på populistiska sajter, eftersom det innebär att förbättra deras statistik. Och det kan absolut diskuteras om det är konstruktivt att citera JÅ eller ej. På så sätt blir jag själv en del av ett polariserat samtalsklimat, det är i det närmaste ofrånkomligt.)

Journalisten Anne Applebaums inslag i samma Agenda är 9 minuter och förtjänar att ses i sin helhet (från 32.20). Hon avslutar med att beskriva Trumps nederlag som ett nederlag för hela ”the international league of nationalists”: Nederlaget innebär att det åsiktspaket rörelsen står för puttas bort från normalspektrat, och är ett exempel på att den auktoritära populismens frammarsch, eller demokratins undergång, inte är något förutbestämt. Tvärtom, det är nu upp till övriga politiska partier att mobilisera och kliva in i det uppkomna utrymmet, vilket också är det som skett i USA. Min tolkning av JÅ i Agenda är ungefär ”Trump har inget ansvar att sluta ljuga, men det är allas ansvar att lyssna på de arga väljarna som han lurat”. Är det här populismens kärna ligger? Kan de språkliga och tankemässiga gråzonerna – vad själva språket gör med oss – vara ett ställe som går att fortsätta diskussionen från?

Konstmuseet och historien som skrivs om.

Igårkväll med Sussi på konstmuseet på Götaplatsen. Vi gick samma digitala C-kurs i konstvetenskap ifjol. Och om jag nu hade skrivit opponeringstexten till henne i tid, så hade jag inte letat upp henne på Facebook för att meddela att nu äntligen ligger texten där på sajten, och då hade vi inte pratat ihop oss innan opponeringarna och nog heller inte pratat vidare efteråt och inte gått på museum igår. Det där livet som inte låter sig planeras… Vi hamnar vid Carl Larssons tre väggmålningar som föreställer renässans, rokoko och nutida konst. Nutida konst enligt Carl Larsson är något liknande jugend, och han målar anspråkslöst nog också av sig själv, i sällskap med en japansk konstnär. De japanska träsnitten var på mode och blev ett av de konstuttryck som kom att inspirera till modernismen. I bakgrunden syns en stadsvy – en framväxande stad som liksom sjuder av energi, med ångbåten på vattnet och det halvfärdiga Eiffeltornet.

Carl Larsson snidade små träfiskar också.
Foto: Sussi W Lamm

Idag: digitalt GU-seminarium med marxistiske idéhistorikern Sven-Eric Liedman född 1939, aktuell med en nyutgåva av sin lärobok i idéhistoria där varje utgåva alltsedan 1972 fått en ny titel: ”Från Platon till Lenin” hette första utgåvan och därefter har det varit från Platon till Mao Zedong, till Reagan, till Gorbatjov, till kommunismens fall, till kriget mot terrorismen. Årets utgåva är nummer 15 i raden och heter ”från Platon till demokratins kris”. Liedman pratar om att det svåraste är att analysera sin egen tid. Hur mycket vi än vet, läser och tänker så är vi strängt taget bara ute och gissar. Utan att veta titeln på nästa utgåva.

Och historien skiljer sig över både tid och rum: På den tyska historiesajten för skolbarn är rubrikerna medeltiden, 30-åriga kriget, 1848 års revolution och 1:a världskriget. Ingen reformation, ingen stormaktstid (den svenska stormaktstiden blev en ond tid i Tyskland) och ingen Napoleonera. Och eftersom nu det tyska statsskicket bytts ut med jämna mellanrum, vilka var rubrikerna under kejsartiden, under Weimarrepubliken, i tredje riket, i Västtyskland och i DDR? Vad har skrivits om och vad har lagts till efterhand?

Carl Henrik d’Unker – En spelsal i Wiesbaden (1864). Foto: Sussi W Lamm.

Innan Carl Larsson var vi förbi en interiörmålning från en spelhall i 1860-talets Tyskland. Det ser ut som att en förhållandevis brokig skara människor vistades där – män, kvinnor och barn, unga och gamla. Under 1700-talet hade de män som haft råd kunnat klä sig i siden och spetsar och vid sekelskiftet 1900 var det istället den rakt skurna, enfärgade kostymsuniformen som gällde. Spelhallen 1860 ser ut som en ögonblicksbild av nånstans på vägen dit: Vad var det som gjorde att man en generation senare inte längre kände sig bekväm i de orientalinspirerade dräkterna eller de laxrosa, säckiga byxorna i det där manchesterliknande tyget? Det är nåt med värdet i hantverket och den där långsamma kunskapen – tänk att kunna måla tyg så man nästan känner texturen genom oljefärgsmediet. Och konsten att söka kunskap och samtidigt veta att om några år ser det ut på ett helt annat sätt…

Identitetspolitik och bortom

Läser en kulturdebattartikel i Göteborgsposten. Artikeln är en kommentar till en journalist som i något sammanhang ställt frågan om hur trovärdigt det är att en skådis under en och samma säsong figurerar både som knarklangare i en netflixserie och pollenallergiker i en reklamfilm. Krönikeförfattaren tar det som ett exempel på att identitetspolitiken gått för långt; eftersom skådisens yrkesroll ju är att gestalta olika karaktärer och publikens uppdrag är att inte identifiera skådisen med rollen. Så långt finns väl heller inte mycket att invända. Vad som däremot gör det problematiskt är den existerande nykonservativa samhällsströmningen generellt, där det att lyfta ett sånt exempel blir en del av en argumentationslinje som (om man målar med bred pensel) handlar om att jämlikhetssträvandena har gått för långt: Det kan handla om att kvinnor inte skulle vara en utsatt grupp idag, att hbtq-rörelsen redan uppnått allt som behöver uppnås eller att BLM-demonstrationerna inte borde ägt rum under pandemin. (Jag spekulerar inte i just denna GP-journalists syfte, det handlar om samhällsdebatten i stort.) Detta skriver jag med en känsla att sitta på två stolar – jag står självklart för mina övertygelser och tar diskussionerna vid de tillfällen jag kan. Samtidigt tror jag lika mycket att det behövs fågelperspektiv där att man försöker nå bortom motsättningarna, de gånger när det är möjligt.

Jag tror vem som helst kan representera vem som helst. Det är det vi har fantasi och föreställningsförmåga till, det fungerar i teater och det fungerar i många fler former och forum. Jag tror lika mycket att arbetet med att lyfta historiska erfarenheter är gott och läkande, och att identitetspolitik (för att nu dra till med ordet) är en pusselbit i ett nödvändigt och långsiktigt arbete; att lära sig lyssna på andras upplevelser och ge alla samma möjligheter. Historiska läkningsarbeten görs kanske bäst i rum där båda parter kan känna sig lyssnade på, utan dalt men med respekt för allas människovärde, för att det svider när tidigare förgivettagna rättigheter och privilegier ifrågasätts är kanske delvis oundvikligt. I en annan artikel, i DN häromveckan, lyftes maskulinismen som ett större framtidshot än klimatkrisen. Kanske är det myntets andra sida – de aggressioner som uppstår när när människor upplever sig sakna mening, mål och möjligheter. Känslor som eldas på av politiska krafter som driver sina agendor.

Oron som cirkulerar i samhället idag kan alltefter tycke, smak och sammanhang fås att kretsa kring den egna ekonomi och hälsan, klimatkrisen, integrationsfrågan eller något helt annat. Frågan blir hur den energin kan användas så konstruktivt som möjligt? Kanske handlar det om att upprätta och läka människor, och kanske handlar det i sin tur om att upprätta en mental beredskap på framtida stök – oavsett om det stöket kommer i former vi kan föreställa oss idag eller i helt andra former. Kanske är läkandet av historiska sår ett av de bättre sätten att upprätta den beredskapen. I så fall är polariserandet antingen ett steg på vägen eller slöseri med tid – tid som skulle kunna användas för att samla erfarenheter av att försoningsarbeten är möjliga.