Midsommarkrisen 1941

Åker tåg norrut genom landet och följer rapporteringen från riksdagens omröstning. Det är ganska precis 80 år sedan Sverige förra gången upplevde en politisk midsommarkris. 22 juni 1941 inleddes det tyska angreppet på Sovjetunionen och Tyskland erhöll om lov att få transportera soldater genom Sverige. Landets riksdagsledamöter hade precis stängt igen portföljerna för att åka hem och äta jordgubbar, men fick nu besked att alla som hade möjlighet skulle vända tillbaka till Stockholm. Händelserna som följde är bland de mest omstridda i svensk politisk historia. Beslutet att tillåta de tyska trupptransporterna har ett symboliskt värde och får ofta stå som exempel på den svenska neutralitetspolitiken under andra världskriget.

Landet styrdes av en samlingsregering sedan 1939, och för statsminister Per Albin Hansson var det avgörande viktigt att den skulle bestå. För andra tunga socialdemokrater, både finansminister Wigforss och försvarsminister Sköld, var det viktigare att säga nej till tyskarnas krav även om det skulle innebära att samlingsregeringen föll. De hade den socialdemokratiska partigruppen med sig – denna röstade med närmast total majoritet för att avslå den tyska begäran, 159 röster mot 2. Men då ställde Per Albin Hansson ytterligare en fråga: Ville de rösta emot de tyska kraven också om de borgerliga partierna ville tillåta transporterna, och ett nej skulle innebära en regeringskris? Då blev svaret ett annat, 59 ledamöter ville säga nej oavsett, men 72 ville rösta för och resten lade ned sina röster. Med dessa två omröstningsresultat gick Per Albin till de borgerliga partierna. Han kunde då alltså meddela att S visserligen sade nej – men att om de andra ville säga ja så skulle det också gå bra. Per Albin lät också meddela att kungen hotat att abdikera om riksdagen röstade nej. Det är oklart exakt hur orden föll (både mellan kungen och PA och mellan PA och riksdagsledamöterna), men mycket tyder på att Per Albin Hansson överdrev kungens formulering för att ytterligare förbättra chanserna att undvika en regeringskris. Det slutade med att Sverige sade ja till de tyska kraven, men att man tydliggjorde att det var en engångshändelse och inte handlade om permanenta eftergifter.

Per Albins agerande och hela händelseförloppet har debatterats i efterhand. Var det en klok och pragmatisk försiktighetspolitik som höll Sverige utanför kriget, eller var det fega eftergifter åt Hitler medan våra grannländer tog striden? I en kontrafaktisk historieskrivning – vad hade hänt om… – fanns också andra tänkbara utgångar. Den liberala partigruppen var splittrad, och om endast det första S-omröstningsresultatet hade funnits och Per Albin hade gått in för att argumentera för det, hade andra möjligtvis kunnat följa efter. Jan Larsson i Lima berättar om hur Västerdalarnas ungdomar reste över norska gränsen under åren efter kriget för att gå på dansbanorna, och att det då gärna blev slagsmål. Situationen bjöd liksom in till det. Svenskarna var inte jättepopulära – Sverige var rikare än Norge, där man hade upplevt kriget, och därtill sågs vi som svikare. Händelserna under midsommarveckan 1941 blev också till en kvardröjande fråga om skuld och ansvar, ända in i nutiden.

Att dra några uppenbara paralleller till dagens midsommarkris vore väl högt spel. Men om inte annat kan man prova tankarna med att fundera över hur några av de aspekter som finns med både 1941 och 2021 ser ut över tid, och hur de påverkar dagens politiska landskap. Erfarenheterna av blocköverskridande samarbeten och samlingsregeringar är en sådan aspekt, den historiskt starka socialdemokratin en annan. Attityder, förhållningssätt och gränsdragningar till fascismen eller politikens ytterkanter är en tredje.

Utsikt över Västerdalälven.

Årets tema – Alice Tegnér

Årets tema har varit Alice Tegnér, och har resulterat i en masteruppsats och i en teaterföreställning. Ämnet dök upp närmast ur ingenstans, med början för ett par år sedan när en körsångare efterlyste Majas visa på repertoaren. En annan dag skulle jag spela ett postludium till en gudstjänst och valde Sov du lilla videung för det var ju så himla varmt den vintern. Sen ville Alecentern ha ett underhållningsprogram till ett årsmöte, och musikprogrammet byggdes ut till ett manus som också blev ett uppsatsämne. Teaterföreställningen kommer ges som lunchteater på Göteborgs stadsteater i höst, med kollegorna Thomas Lagerberg och Pierre Torwald. https://stadsteatern.goteborg.se/pa-scen/2021-2022/dagens-lunchteater-hosten-2021/alice-tegner/ – biljettsläpp i augusti.

Och om någon skulle vilja kika på uppsatsen så säg till, så skickar jag över den!

Det går att se många likheter mellan Alices tid och vår egen. Det är samma ämnen som väcker känslor och debatter i samhället – nationalismen, kvinnosaken och frågan om huruvida människor har ett egenansvar för sin hälsa och lycka. När jag började läsa på för ungefär ett år sen var detta också en första ingång till ämnet – att det finns så mycket likheter. Också likheter med hennes musikertillvaro såsom den beskrivs av författarna: Ett musikerliv i gränslandet mellan offentligt och privat, där avlönat och oavlönat arbete går ihop i en egen logik och där kollegorna och samarbetspartnerna också är livets nära relationer.   

En av tanketrådarna är att Alice Tegnér som person, kändis och företeelse kan tolkas på många olika sätt. Hon blev folkkär och hyllad som få under sin samtid, hon var en av de första stora mediaberömdheterna, och hon kunde beskrivas som i det närmaste essensen av godhet. Under efterkrigstiden gick hon ur mode och blev en gammeldags vistant, och på senare tid har hon istället kommit att uppfattas som en kvinnlig tonsättare, som mötte svårigheter och motarbetades i den klassiska branschen, just för att hon var kvinna. Själv tillät hon sig att prova tankar och skriva på många olika sätt i sina brev och dagböcker. Hon kombinerade en stark vilja med pragmatisk anpassningsförmåga, och höll samman bitarna delvis med en slags idealistisk livssyn som idag kan uppfattas som rätt främmande. Det har medfört att hennes verksamhet, tankar och texter har kunnat uppfattas på många olika sätt av eftervärlden. Det finns många olika tänkbara agendor och filter som kan läggas på henne, och var och en kan tolka henne utefter sina förutsättningar. Det ställer också frågan till historievetenskapen och kultursektorn om vad vi gör med de komplexa aktörerna, dem som inte så lätt låter sig sortera in i ett fack.

Sapiens – en kort historik

Idag har jag börjat läsa Sapiens – en kort historik över mänskligheten, av Yuval Noah Hariri. Han beskriver att den kanske viktigaste skillnaden mellan människor och andra djur att vi kan hitta på sånt som inte finns: Gudar, andar, pengar, lagar, aktiebolag, värdegrunder, religioner och mänskliga rättigheter. Alltså överenskomna system som gäller tills man kommer överens om nåt annat. Han skriver också att alla våra försök att ta reda på hur människor levde före jordbruksrevolutionen för 12 000 år sedan praktiskt taget bara är gissningar, på väldigt svaga grunder, eftersom så lite finns bevarat. Allt de använde av trä och annat mjukt material har försvunnit, tillsammans med alla berättelser, riter och sagor. Så de försök som görs idag att ta reda på hur de levde – om de var fredliga eller krigiska, levde i fria relationer eller svartsjuka tvåsamheter, matriarkat eller patriarkat, hur mycket de jagade och samlade och vem som gjorde vad – är praktiskt taget bara gissningar. Och gissningarna säger mest om den som gissar, om den personens föreställningar och agendor – för med dagens vetenskap kan vi inte veta. Och alla de samhällen som upprättades och alla människor som levde under dessa 60 000+ år hade det på helt olika sätt, för förmågan att anpassa sig till både omständigheter och trender är lika gammal som själva mänskligheten. Sannolikt kan vi inte ens föreställa oss den variationspaletten idag, eftersom vi inte sett den.

Försöken att förstå jägarstenåldern finns ju inte bara inom de vetenskapsgrenar som sysslar med det, det försöks ju överallt, också i helt vanliga och civila diskussioner. Jag associerar till ett samtal jag hade häromdagen, som handlade om jämställd barnuppfostran. Vi kom in på att så många diskussioner om det drar argument om naturlighet och om människans ursprung, för att argumentera för att något skulle vara mer naturligt än något annat. Men, om vi dels bara kan gissa om stenåldern, och när också det mest utmärkande för människan som art är att hitta på system och att anpassa sina levnadsvanor efter egna önskemål och aktuella möjligheter, är det nonsens att hänvisa till stenåldern. Eller det blir inte konstruktivt, för det säger ingenting. En biologi finns, men det är upp till människan hur hon använder den. Eller som Hariri skriver, att diskutera samhällen och samhällsbyggande utifrån biologiska faktorer är ungefär som att låta sportkommentatorn berätta om fotbollsplanens material, mått och linjer, men inte om vad spelarna gör på planen. Så vad man än själv gör, och vilka riktningar man än föreslår för samhället, faller frågan tillbaka på den som frågar: Vilket samhälle vill du skapa, vilket hittepå vill du backa upp med dina ord? Vad gör du på planen?   

Påskaftonshälsning

Spelade in en påskhälsning från Alecentern idag, del 1 i den hållbarhetsserie som vi ska göra några lördagar framåt. Och passar på att skriva något mer om det. Det var sommaren 2009 som jag insåg att jag behövde bli minimalist av ekonomiska skäl, + att det var en massa annat jag behövde komma underfund med. Det blev ett år när jag kunde skriva tjugotals sidor om dagen i mina kollegieblock, när jag tog reda på hur lite jag kan klara mig på, och när jag kom att gilla den livsstilen tillräckligt för att inte vilja byta bort den.

Att konsumera så lite som möjligt och samtidigt ge mig det jag vill ha. Att arbeta mest hela tiden och ändå rå över de egna dagarna. Att tillåta mig göra fel och samtidigt vara så noggrann som möjligt. Det låter som en massa paradoxer. Men det där året innebar en insikt att om jag skrapar lite på ytan kan det gå ihop. Och det gäller många fler paradoxer. Individ och kollektiv – det finns en nivå där det går att gagna sig själv och andra utan motsättning.

2009 är länge sen men det har aktualiserats. Inte minst under pandemiåret är jag glad för vad jag lärde mig den där tiden. Friheten i att ha låga omkostnader och kunna vänta ut en lågkonjunktur. Friheten att veta att jag kan vara ensam med mig själv utan dyra tidsfördriv, och att det jag hittar på när alternativen är begränsade – träningspassen, skrivstunderna, yogan – oftast ändå är det bästa by the end of the day. Friheten i att att inte ta tryggheten för given, att välkomna ovissheten och lita på att det därifrån går att öva upp kompassen för vad man själv vill göra härnäst. Det kan vi lära av pandemin – att rädsla och otrygghet, sjukdom och konkurser och ensamhet kan slå precis hur som helst. Istället för att störa sig järnet på det som inte går att påverka eller pausa livet i väntan på en oviss framtid.

”Det är svårt att leva hållbart i en ohållbar värld” sägs det ibland. Visst. Men att äta råkost och ekologiska konserver, fråga grannarna om de vill ha hjälp att göra av med fallfrukten och tänka mesta möjliga näring för pengarna i mataffären kan också bli en vardag. Precis som att det kan bli vardag att inte flyga och att minimikonsumera kläder och elektronik. Det begränsar inte min tillvaro, det rymmer humor och spontanitet och sol och champagne också. Poängen är att det frigör energi att se tillvaron som något av ett campingprojekt. Poängen är också att det både handlar om att hitta sätt att göra vad som är möjligt i sin egen vardag, och att den omställning det egentligen handlar om är så mycket mer radikal än vad som framgår i vardagsdebatten.

Och Malkolm hälsar att man får äta påskgodis också.

C-distriktsstämma 2021

På gårdagens distriktsstämma för Centerpartiet, (distriktet VG västra, kranskommuner till Göteborg) anmälde jag mig som kandidat inför regionvalet 2022. Kommer hem och frågar mig själv vad har jag för ambitioner och vad tror jag mig kunna bidra med. Det första som dyker upp är att jag står stadigt i Centerpartiets ideologi – med klimat- och jämställdhetsfrågorna och de socialliberala värdena som grundstenar. Att centerns politik vill och förmår navigera i dualismen individ/kollektiv tänker jag också för egen del är en förutsättning för att kunna se själva den dualismen som en tankevurpa – jag tänker ju att den inte finns. Egentligen. Däremot är det avgörande viktigt att prata klarspråk om de komplexa knutarna i samhället. Klimatfrågan och den ohållbara konsumtionen. Ojämlikheten. Den psykiska ohälsan. Historiska trauman och räntedrivande skulder. Stuprörstänk och språkförbistring mellan branscher och samhällssektorer och ett ofta polariserat samtalsklimat, inte minst på sociala media. Det är också frågor som hänger samman med varandra. Att värna det öppna samhället är existentiellt och avgörande viktigt för att kunna möta det, och det är inte en defensiv uppgift. Det är en kreativ uppgift. Som handlar om att upprätta samtal, skapa och manifestera språk och förhållningssätt som kommunicerar hopp och tillit, som har kraften att upprätta och stärka människor. Ett språk och förhållningssätt som är både tydligt och transparent. Politiken kan vara något av det, samtidigt som det såklart är ett rent pragmatiskt jobb, och ofta ett roligt sådant. Vårt parti har så många kloka representanter, erfarna gräsrötter, drivna jämställdhetsförespråkare och kunniga klimatpolitiker – ett lag jag är glad att vara en del av.

Systempussel

I de stora institutionerna, som universitetet, politiken och kyrkan, är strukturerna och hierarkierna inbyggda i själva systemet. Där finns många som har uppnått respekt och positioner, som ser som sitt uppdrag att representera eller försvara systemet, eller som kan låta sitt eget självförtroende och upplevelse av trygghet bli avhängigt det där uppdraget, framgången eller respekten. Och det går väl aldrig att helt komma ifrån – jag vistas också själv i de där rummen, jobbar i dem, lever av dem och har stor del av min historia i dem, utan att ha några speciellt höga platser alls. Jag gillar att ibland ta rollen att prata ur skägget, sätta ord på något som ligger under ytan. Ibland går det att åstadkomma lite mer då, desarmera och undanröja hinder, locka fram en reaktion eller reflektion. Det kan såklart också falla tillbaka på en själv, om man gör det för oöverlagt, utmanar ett alltför stort motstånd eller i alltför hög grad gör det för att hävda sig själv. (Det behöver inte nödvändigtvis betyda att det inte skulle vara värt värt det, men det blir en fråga om de egna långsiktiga målen och hur man utformar sin egen historia.) Att ha sina ägg i olika korgar kan ge någon viss nivå av frihet, att röra sig mellan system men inte ha sin primära identifikation i något av dem. Och gör man sina utmanande drag i form av öppna frågor eller ett sökande, utan egna förväntningar, så kan det vara lättare, då är man inget hot.  

Ibland är det först när något brutits upp som det blir möjligt att komma åt det som ligger under. Systemteori handlar om att låta gränser flyta samman, att tillåta det att hända så att magi kan uppstå i gränslanden. Det kan hända i dramatiska former men kanske också i det tråkiga och innehållslösa. Och på något sätt är samhället just nu i ett både-och, samtidigt. Vi lever i ett unikt och på flera sätt dramatiskt skeende, som också innebär tristess och ensamhet för många. Systemen har svårare att leverera trygghet, stabilitet och färdiga svar, vissa av dem kan knappt ens längre upprätthålla fasaderna. Och det händer samtidigt som människor börjar tröttna, är otåliga, rädda och arga. Det är inte helt ofarligt men det öppnar också möjligheter. Jag öppnar DN:s kulturdel från gårdagen och på ena uppslaget frågas hur den sociala kompetensen kommer se ut efter pandemin: Det går inte längre att ta de gamla invanda sätten för givet, hur läser man av ett till hälften övertäckt ansikte och hur vet man om en person vill kramas eller inte? Farhågan som uttrycks är att den sociala kompetensen försämras men jag tänker att det också kan handla om att den förändras och tar sig nya uttryck. Det blir nödvändigt att stämma av, att fråga, och också om att kunna acceptera ovetskapen. Jag bläddrar vidare, Ola Larsmo skriver om kampen om historien, hur dagens politiska partier sliter och drar i historieskrivningen kring mellankrigstiden och andra världskriget. Det är en berättelse som är ofärdig, som fasader runt ett öppet sår, allt det som inte gick att prata om då. På något sätt hänger det här ihop – den sociala osäkerheten när fasaderna faller, och att de affekter som kommer till ytan i förlängningen faller tillbaka på en olöst, oskriven och ofärdig historia, som blir potent och därför kan dras i, bändas och användas i olika riktningar, för olika syften.

 

.

Om Alice Tegnér, autenticitet och självbestämmande.

Lyssnade på ett digitalt föredrag i pedagogik förra veckan, som handlade om anonymitet, autenticitet och autonomi. Hur mycket är man beredd att berätta om sig själv, hur viktigt är det att uppleva sig själv som äkta och hur mycket självbestämmande trivs man med? Vad är viktigast och hur hittar man avvägningen? Främst handlade det om när ungdomar formar sina identiteter men det gäller väl också vuxna – kanske finns en skillnad idag jämfört med för några generationer sen, större möjligheter att välja yrke, byta miljö, utforma hur man vill ta sig ut i världen? Eller är det anakronistiskt att tänka så – är upplevelsen av frihet och manöverutrymme mätbar, eller uppfattades den som lika stor för den som flyttade mellan grannsocknarna på 1800-talet, eller från Majorna till Frölunda på 1950-talet? Finns det överhuvudtaget något sådant som en personlighetens kärna, något som ligger bortom våra skiftande roller och attribut?

Jag skriver på en text, eller flera, om Alice Tegnér. Hon föddes 1864 och gifte sig på 1880-talet, vilket innebar att rollen som hustru och mor, med hushållsansvaret, sekreterarsysslorna åt mannen och alla eviga sociala kompromisser skulle kombineras med hela den egna musikaliska verksamheten, som kompositör, lärare, rikskändis och spindel i en massa olika nät. Hon tillhörde den där skrivande 1800-talets borgarklass, med brev och dagböcker, där hon ibland är jättelyckligt lottad, och ibland tycker att dealen med ett dubbelarbetande utöver det vanliga är fullständigt värdelös. Det ena står mot det andra, om vartannat. Kanske fanns inget språk och ingen förståelseram för att skriva ihop bilderna; de tankegångarna och teorierna var inte uppfunna än. Kanske var hon en av dem som gjorde det nödvändigt att uppfinna dem? 1929 skrev Virginia Woolf om betydelsen av ett eget rum för att skriva romaner – ett rum att vara ifred med de egna tankarna, låta den ena tråden följa den andra tills de spretiga bilderna och kognitiva dissonanserna i bästa fall kan bli en helhet. Anonymitet, autenticitet, självbestämmande. Innan det ens går att formulera krav och beslutsförslag har andra levt och upplevt konflikterna in under den egna huden.

Vem – Olle Adolphson

Fri tolkning av en vacker och mångtydig sång.

Skymningen faller och kvällen blir natt.
Här står ett barn som har skrikit en kvart.
Här står en unge som ingen hör på.
Kom unge, säg, varför skriker du så?

Det är inledningen på Olle Adolphsons visa ”Vem”, som finns att lyssna på här. Den vuxne går förbi det främmande ledsna barnet och undrar ”Vem är du unge? Var har du ditt hem?” För man måste ju på nåt vis se till att den där ungen kommer i säkerhet igen. Men det finns inga svar att få. -Vem, svarar ungen, det enda hon säger är ’vem’. Berättarjaget ställer frågorna och barnaögonen vänds uppåt och svarar med samma fråga tillbaka – vem – vad spelar det för roll, och den förbipasserande ger upp, kanske är det kallt ute, kanske är det långt till polishuset och kanske finns ingen annanstans att gå, hur som helst hamnar de hemma i den egna lägenheten. Berättarjaget är lika anonymt som barnet, kvällen är mörk och vad som är avsikt, vad som är fara och vad som är räddning här – och för vem – kan vara oklart om man så vill. Rätt och fel, nu och sen, fantasi och verklighet och gränsen mellan barn och vuxen löses upp när det blir natt och mörkt.

Berättaren låter barnets liv ta form för den egna inre blicken: Vem lärde dig knyta själv dina skor? Vem lärde dig torka tårar och snor? Och vad är det för situation han satt sig själv i, som han satt dem båda i? Helvete, unge, vad gör du hos mig? Nu ska ju du vara hemma hos dej. Vems fönster är tomma? Vems våning är svart. Skillnaden på punkt och frågetecken hörs inte i sången och här nånstans förskjuts betydelsen så att ’vem’ blir både frågeord och pronomen. Vems morsa ska komma hem om en kvart? Vem är barnet? – vem är barnet. Det blir anonymt samtidigt som det får alla dessa frågor ställda till sig och därmed blir en en människa, blir en fråga, vad är det för ett liv som nu plötsligt landat in i det egna vardagsrummet? Vem blir essensen av alla barn och deras möjligheter in i framtiden. Som en variant på den där dikten av Khalil Gibran som sitter uppsatt på skolor och institutioner runtomkring, om att era barn är inte era barn utan de är söner och döttrar av livets längtan efter sig själv. De är pilar in i framtiden och själva tiden flyger och blir en illusion. Barn och vuxen, nu och sen: Du är ju vuxen, begriper du väl? Du är ju stor, du får allt göra själv. Femårig kvinna och sjuårig man. Rädde och hjälpe sig själv den som kan. Vem vet vem som sitter på sanningen och vem har mandat i en komplex värld där ingen kan överblicka konsekvenserna av ett beslut? Vem är det som inte är hemma hos vem? Vem blir det som stänger ute vem sen, då vem växer upp och vill tråda en vals? Vem ska bestämma när vem tänker komma hem alls?

Hon kommer att få lära sig dansa och hon kommer att få lära sig ljuga och slåss och ta sig fram för att nu livet är som det är. Ungar får lära hur valser ska dras. Vem tror ni valsar med vem om ett tag – den snoriga femåringen kommer att valsa och gnistra och blända alla som tror henne om att vara liten, eller så valsar hon redan, som barn och vuxen i alla evigheter – medan skymningen faller och kvällen blir natt.

Mitt i natten

Sommaren 2009 flyttade jag tillbaka till Köpenhamn, var mellan utbildningar och hade ingen aning om vad jag skulle göra. Hyrde rum i andrahand av vänner, sommarjobbade i vården och sen med att sälja program på operan, och kände mig rätt så utkastad i all universums osäkerhet. Började skriva dagbok, med tanken att bygga ihop pusselbitar till en helhet, att skriva ned allt spretigt. För jag hade förstått att det hängde samman och ville ge det ord, att hur jag hade det med mig själv hade allt att göra med vad jag gjorde som musiker. Och det blev att jag skrev jämt, hade ju all tid i världen. Och jag kom på, den där varma sommaren, att jag kunde skriva mig genom tankarna tills bara geometriska former och rörelser återstod. Och det blev en bekräftelse på att ingenting är farligt. Om allt får finnas, om syftet är att vara så sann och genomskinlig som det bara går, och om tanketråden får lov att gå genom alla lager, det futtigaste, pinsammaste och det mest storslaget visionära, så kan tankarna heller inte loopa och bli hinder inuti. När de blir yttre företeelser på papper har de inte nödvändigtvis så mycket med mig själv att göra längre. De kan lämna rum för nya tankar. Scenarior fick ta form och vara ok, att blir det så så löser jag det, antingen på de sätt jag kan tänka ut idag eller på nåt annat sätt som jag kommer på då. Det blev möjligt att leva från dag till dag. Att acceptera hur osäkert livet var sammanskruvat, att hitta det som var möjligt och acceptera att låta människor och situationer komma och gå. Det var också att överlämna sig till att tro att sammanhang att söka sig till och bidra till alltid kommer att finnas, om än inte de jag först spontant tror. Att gå till det som är möjligt och vara så genomskinlig som det bara går. Och då spelar det inte nödvändigtvis så stor roll om jag tror på mina egna tankar eller inte – det blir inte så avgörande viktigt när tankarna väl går att förlägga utanför en själv.

Alla tider, alla betydelselager, alla möjligheter som bor i oss som en levande väv. Var ute och sprang häromnatten, längs landsvägen och genom byarna i midvintermörkret och kommer fram till kyrkan i grannsocknen. Föreställer mig vad det var för marker innan, vad var det för magi som utspelades här och vad var det för plats som människorna valde att dyrka som kraftplats, kanske långt innan den här medeltidskyrkan restes. Känner markens dragningskraft och följer den, utan att ha minsta aning om det jag hittar är något som andra hittat före mig eller om det är ren inbillning. Och det spelar heller ingen roll – för själva poängen är att såhär kan människor ha orienterat sig. Följt den där dragningskraften och letat betydelsebärande mönster. Och jag kan leta på det sättet oavsett om det gick till såsom jag föreställer mig eller ej; för magin, som på något plan finns så länge människan tror på den, handlar på något plan om att skapa berättelser. Att röra sig i ett fält som inte går att begripa och sedan göra ett märke, ta ut en riktning, resa en sten, uttala orden, åkalla kraften. Uppleva fältet i rörelse och se att kunskaperna som finns att samla och aktiviteterna som finns att göra är utfall av det. Effekter som är både subjekt och objekt för människan och hon för dem. Alla aspekterna finns tillgängliga.

Interiör från Husby-Sjutolft kyrka

Midvintermorgon!

Midvintermorgon och sol. Mycket som står still nu, eller kanske går på tomgång, finns knappt något att säga om läget som inte redan är sagt och knappt nån annan samhällsdebatt kvar att förhålla sig till heller. På en 4:e advent-spelning igår dök frågan upp om vad som hade hänt om den här pandemin kommit för tio år sen, innan alla hade stabilt internet och smarta telefoner hemma, hade man stängt ned samhället på det här sättet eller gjort på något annat sätt?

Det mejslas ändå ut vad som är viktigt. Att acceptera det som är och vad som inte går. Mycket liv och rörelse är det ändå, nya sammanhang som kommit och kanske gått, nygamla kontakter som återtagits, cirklar har slutits och annat har satts på paus. Ny spelplan. Lite klarare och skarpare och samtidigt mer oförutsägbart. Och nu är det första morgonen efter den mörkaste natten och solen skiner och det blir väl ljusare igen.

En text jag skrev på masterutbildningen i idéhistoria under hösten handlar om Platon och musiken, om Platons text Staten som handlar om hur människan (och samhället) ska kunna bli sitt bästa jag – på ett sätt som ligger så nära fascismen om det används på det sättet, men som också kan innebära en stark tilltro till människans egen förmåga, till att hela spektrat och hela spännvidden från det högsta till det lägsta finns inom oss alla och att det är väldigt mycket upp till en själv hur man sen använder det. Och jag återkommer till Lars-Erik Larssons och Hjalmar Gullbergs Förklädd Gud som jag skrivit om förut, diktsviten-körverket som handlar om att guden Apollo hamnar på jorden som straff för någon försyndelse, men det är också den försyndelsen som möjliggör att han hamnar där och kan gå runt som en ljusgestalt, som sitter längst ned vid bordet, sover i stallet, sköter om de bortsprungna djuren, vakar vid den lidandes bädd, blir den livgivande kraften när våren binder sin blomsterkrans kring alla dödas kulle. Så vilka är vi, med den begränsade fattningsförmåga som vi nu har att avgöra vad som är det högsta och det lägsta, vad som är till det bästa också när det ser kaotiskt ut, i en värld där så mycket går utom vår egen perception och inte går att överblicka? Där allt inte går att försöka planera och det är helt ok. Det är det bästa möjliga.

Här läser jag Förklädd Gud hemma längs älvdalen, när dagarna var som ljusast i somras.