Svälten – II

Tillgången till att skapa berättelser – inlägg nr. 2 om Magnus Västerbros bok Svälten.

Minnena av hungeråren levde kvar länge. Samtidigt var de åren för många inte något absolut undantag, utan snarare en period som var lite värre än vanligt, så de minnena var också minnen av själva livet och vardagen.

I Kristina Sandbergs trilogi om mormor Maj (jag har skrivit om den här) finns en scen där Maj inte kunde tåla den slitna sommarstugan som resten av familjen tyckte var söt och charmig; för henne väckte den bilder av hungriga barn, av ett sotigt, slitigt och lungsjukt elände som kunde ha utspelat sig där några decennier tidigare. Men heller inte Maj – flera decennier in på 1900-talet – hade ord för den ångest hon där och då upplevde som sin egen. Istället blev den ett tyst obehag och ett minne av något gammalt, något att ta sig ifrån så fort som möjligt, för att istället ta itu med något praktiskt. Att fortsätta framåt, att bejaka det nyligen vunna välståndet och bekvämligheten.

Det finns ett vittnesmål i Svälten som närmast i förbigående kommer in på kvinnornas villkor. En man berättar, många år efteråt, om sin uppväxt i en torftig gård, omgiven av stora stenrösen, där den utarbetade mamman dessutom tvingades ta hand om en make som var ”stortokig”. Tydligen låg detta i släkten, enligt Erik Berg. Pappan hade varit det enda av sina syskon som haft ”normalt förstånd” och därmed hittat någon att gifta sig med. Men bara några år efter att barnen hade fötts ”bröt vansinnet ut” och pappan ”måste hållas bunden långa tider”. Ibland skickades han iväg för att vårdas på hospital, och när han kom tillbaka var han oftast lugnare en tid. Då kunde han odla flitigt, var en duktig jordbrukare. ”Men även under sina ljusa perioder”, skrev Erik Berg, ”var han ondsint, och mor fick gå i ständig fruktan för sitt liv. Varje natt skulle han ha yxan under sin säng, och hade mor tagit bort den, fick hon vackert lägga dit den igen.” Vad som slår mig här är hur det för alla parter, familjen, vårdinstansen och myndigheterna är helt självklart att mannen ska bo hemma i sina friskare perioder, oavsett att han utsätter familjen för ständig terror och mer eller mindre livsfara. Systemets bristfälliga skydd överlåter till hustrun och barnen att klara det så gott det går. Och han behövdes ju också hemma för sin arbetskraft. Alternativet att han inte var där alls hade väl varit fattigstugan, eller att barnen såldes på auktion. (Nu och då, likheter och skillnader, det finns så mycket att säga om detta.)

På en föreläsning häromveckan pratades om de olika reaktionssystemen på fara. Mest primitivt är frysläget, med olika nivåer av att dissociera eller stelna till och ofta spela med. Då märks det inte ens. Några centimeter högre upp i hjärnan finns valet att slåss eller fly. Ytterligare längre fram i frontalloben ligger förmågan att sätta ord på en upplevelse och starta förhandling. När du gör så här upplever jag… Den tredje nivån kräver en del grundförutsättningar för att kunna komma till stånd. Sociala kulturer och kunskapsnivå för att ta diskussionerna, och en motpart som vill ta dem. Även slåss eller fly-nivån kräver någon form av förutsättningar, en bedömning som säger att det är risken och mödan värt. För Erik Bergs mamma i berättelsen, kvinnan vars egna ord vi inte har tillgång till, var det kanske bara möjligt att stanna kvar, i den iskalla rädslan. Och även för Maj Sandberg, tre generationer senare, var det självklart att efter bästa förmåga rädda upp situationen under de perioder maken söp ner sig. Och att hålla masken – på 1950-talet fanns kraven att det skulle se fint ut, att fasader skulle hållas och umgänge vara trevligt. Välfärdsbygget kom före medvetenheten om andra sätt att agera än det att gå in i frysläge. Majs strategi blev att skydda äktenskapet och den sociala ramen. Men den isande skräcken fick hon både låna minnet av i den slitna sommarstugan och ärva in i sitt eget liv – med överlappande gränser mellan lånandet och de egna upplevelserna.

freeze fight flight

Svälten – I

Läser just nu boken ”Svälten” av Magnus Västerbro, som handlar om hungeråren 1867-69. Skördarna slog fel och först kunde många knappt ta in, inte tro det var möjligt att det skulle bli hungersnöd – mitt uppe i moderniteten, i framstegets tidevarv. Man tänkte att svält tillhör det förgångna, men det blev en realitet att förhålla sig till. Bokens ögonvittnesskildringar är kanske den största behållningen. Samtidigt förmedlas en berättelse om att det ändå finns ganska få berättelser kvar – i alla fall berättelser om hur det var när det var som svårast: Människorna förblev tysta om de allra värsta upplevelserna i krisen. Många sade ingenting alls, medan andra uttrycker sig romantiserat förskönande eller tar fasta på någon yttre aspekt av scenariot. Det hade plötsligt blivit så kallt. Och när de såg ut kunde de se hur ”all skog, alla buskar var tjocka med rimfrost, och hövallen var så vit som snö… när solen verkat en stund på allt, då var det ej annat grönt än barrskogen och några tjocka blomstjälkar hängande ned mot jorden. Allt det övriga var som en grå trasig not.” Frost, redan i juli. Minusgrader, redan i juli.  

För att också få med en annan typ av berättelse har författaren använt en dagbok skriven av en sovjetisk kvinna under belägringen av Leningrad under andra världskriget. Hon kan sätta ord på vad som händer i hennes familj, på situationen där hon kommer på den uthungrade maken med att äta av de sista förråden i smyg, berättelsen om hur han blir förbannad när hon leker med deras dotter eftersom han inte längre orkar göra det själv. Hon står där i matkön i vinterkylan ’svajande med bortfrusna domnande händer och fötter, fylld av en smärta och trötthet som hon aldrig kunnat föreställa sig’. Aldrig hade hon trott…att hon – en utbildad kvinna, som före kriget varit van att leva ett relativt bekvämt liv – skulle kunna uthärda något sådant. För att få tiden att gå mässar hon för sig själv, gång på gång: ’allting går över till sist, allting går över till sist, allting går över till sist.

Vad är det som gör att en berättelse kan komma till eller inte? Den sovjetiska kvinnan är van vid en annan tillvaro, är utbildad, har en karriär och en viss självständighet – det framgår att maken under hennes långa jobbresor haft ensamt ansvar för barnet. Utsattheten är inte grunden för hennes tillvaro eller identitet – den är ett undantag från normaliteten, påtvingat av yttre fiendemakt. Kanske är det själva vetskapen om att ha ett annat liv än detta som gör upplevelsen tillräckligt distanserad för att det ska gå att sätta ord på skräcken, göra en berättelse om den i sin dagbok? Därför får hennes ord också tala för fler än henne själv, för människor som kanske inte hade samma möjlighet eller tillgång till att kunna formulera sig.

Under 1860-talet i Sverige var jordbruket och jordbrukssamhället fortfarande basen för tillvaron. Man levde i den kulturen och de traditionerna, med den vidskepelsen och beroendet av vad den egna jorden kunde ge. Kanske fanns någon hjälp att få om man gav sig ut att tigga, eller om matleveranserna hann nå fram innan Östersjön frös för vintern, men för många fanns vare sig räddning eller upplevelse av alternativ identitet att falla tillbaka på. För dem var svälten inte ett undantag från det vanliga livet utan kulmen på flera dåliga år i vardagen. I den skyddslösheten uppstår andra slags berättelser: Berättelser om att ha överlevt och sedan skapa en förändring, försöka bygga en annan tillvaro. Berättelser som i sig själva kan läsas som skildringar av hur ord trevar sig utåt för att försöka skapa verklighet av det som händer. Berättelsen om att skapa de berättelser som gör det möjligt att överleva.

Svälten

Mitt i en gränslöshet

Det är spretigt just nu. Som om senaste månadernas chockfilt börjat tunnas ut, utan att det går att se ett slut på det. Med allt vad det innebär: Vissa slappnar av och upplever läget som lugnt. Andras oro och frustration stärks istället. I mitt eget brokiga nätverk finns ingen konsensus alls. Kanske landar det någonstans med tiden, till exempel i ett förhållningssätt till myndigheternas riktlinjer som det nya normala, med ett oberäkneligt virus som kommer att finnas mer eller mindre i flera år? Bristen på konsensus här och nu skapar nya konfliktytor och förstärker gamla. Men vad som är positivt är att man verkligen måste kolla in och fråga varann – hur vill du ha det? För denna relativa frihet är ett experiment, både vad gäller den långsiktiga virusstatistiken och för att den skapar så många situationer som kräver individuella bedömningar, avvägningar och prioriteringar, i beslut som tidigare var självklara. För också inom ramen för riktlinjerna finns en frihet, och hur hanterar vi som grupp och individer den friheten?

Det kanske mest hoppfulla jag sett de här veckorna är att när tidigare förgivettagna system sätts ur spel så ger det rum för ny problemlösning. När kören först ställdes in ett antal veckor och sedan ses utomhus i mån av väder så sker också en ständigt pågående förhandling: Var är vi i gruppen här och nu? Plötsligt blir det tydligare både att själva möjligheten att ses är så viktig, men också att det inte är så viktigt att sjunga till 20.30 sharp – som att det istället uppstår en gruppkänsla av att nu är det lagom, en känsla som faller sig helt självklar att följa. Och alla samtal och situationer som kan tas till en annan nivå när inga system finns att följa; att som kulturarbetare förhandla priser och villkor under dessa omständigheter blir också mer av ett levande system. Och att tillsammans med stråkkollegan sätta ord på den ömsesidiga plikttrogenheten som gjorde att vi skippade rasten och istället jobbade oss trötta blir att sätta ord på gamla vanor som inte längre behövs – när nu allt ändå flyter fritt. Som i systemteorins tankegångar om hur själva livet ryms i gränssnitten mellan systemen. Och när så många strukturer faller mittför ögonen blir det också mer uppenbart än innan att de ledare som står med byxorna nere verkligen står med byxorna nere. Men det går liksom inte att döma – som om det är bara är rester av ett gammalt system.

 

Årets uppsats!

Då har det blivit dags att presentera årets uppsatsprojekt, som i vår är en C-uppsats i konstvetenskap. Den handlar om herrnhutismen, samma väckelserörelse jag skrev om i C-uppsatsen i historia 2018. Denna gång med fokus på deras konst – symboliken som ryms i porträtt, kyrkokonst och dekorationer. Och som så ofta när en får tillfälle att gräva ned sig så öppnar detaljerna vidder mot all möjlig kunskap.

När jag skrev den förra C-uppsatsen kom jag på (eller tvingades till, nånstans på sluttampen när jag fortfarande satt med tusen lösa trådar), att jag måste avstå från att försöka tänka ut hur det hängde ihop, för att istället försöka föreställa mig hur det var. Det jag hittade då blev nyckeln till att sedan kunna reda ut, tänka klart och skriva färdigt resonemanget. Men jag kunde inte göra det i omvänd ordning.

Det är en metod som väl kan förklaras som eller vinklas till att bli olika saker på vetenskapsspråk; fenomenologi, hermeneutik… I vintras var jag också på en endagskurs i ledarskap som centerpartiet anordnade, där föreläsaren berättade om något som heter systemteori. Det går ut på att utforska de överlappande fälten mellan olika vetenskapsdiscipliner, och mellan vetenskapen och världen utanför: De gränsöverskridande zonerna mellan konst och humaniora, vetenskap, psykologi och problemlösning. Magin – eller potentialen att frigöra energi – ryms i skärningsfälten och där det skaver. I det här arbetet gav jag mig själv utmaningen att jobba i de gränslanden hela vägen, för att se om det kunde bära.

Här är en film som introducerar systemteorin som fält. William Blake, som var uppvuxen i  herrnhutismen, figurerar i filmen med ett citat och där nånstans knöt jag ihop det.

This life’s dim windows of the soul
distorts the heavens from pole to pole
And leads you to believe a lie
When you look with, not through the eye

Sen hann jag precis besöka kyrkorna, låna hem böckerna och gå in i isoleringen. Men det blev ett gemenskapsprojekt.  och så här blev det, om någon är intresserad av att titta på uppsatsen:

Att se igenom ögat, inte med. C-uppsats 2020

HE
Hedvig Ekman, porträtterad av Jonas Dyrcks. Porträttet tillhör Ekmanska släktföreningen och finns i boken ”Släkten Ekman. Handelshuset Ekman & Co:s föregångare” (Arne Munthe 1958).

Nationaldagsfirande och flockimmunitet

När nu alla lärt sig vad flockimmunitet är så borde begreppet kunna prövas på även andra företeelser än illasinnade virus – exempelvis på nationalism: Under min grundskoletid på 90-talet var 6/6 en dag som nämndes närmast i förbigående. Röd dag sen 2005 och de senaste åren uppfattar jag att firandet tagit fart, både på facebook och analogt. Det positiva, somriga och inkluderande firandet har alltså växt fram ungefär samma år som SD vuxit. Det kan såklart vara en tillfällighet, men helt oavsett är nationalismen som rörelse en gemensam nämnare. Jag tänker att när flaggviftandet blir legio, något som många gör, så uppstår en gemenskap kring det, där vars och ens känslor och anledningar att delta varken kan eller behöver specificeras. Därmed uppstår mer gemenskap också för dem som firar av skäl jag själv skulle definiera som högerpopulistiska. Gränserna mellan företeelserna suddas ut.

När det nu är som det är, är det inte bara att göra bästa möjliga av det? För egen del väljer jag helst bort 6/6-firande…men har inte tackat nej till jobb av den anledningen…och det vore energislöseri att störa sig på att andra firar…och så sitter jag ändå kvar där och äter jordgubbar. Det är sommar och sol och de utsuddade gränserna blir också mina. Men om tanken gäller nationalismen som företeelse så är alla dessa aspekter dess barn. Och om det stämmer att flockimmunitet sänks och gränser suddas ut bör det gälla även andra änden av skalan – att rekryteringsbasen breddas också till sfärer där nationalism blir högerpopulism. En högstadieklasskompis delar Carl Johan De Geers ”skända flaggan” varje 6/6 – en teckning från 1967 som var en protest mot Vietnamkriget. De senaste par åren, men inte innan dess, har den delningen orsakat ilska i hans kommentarsfält. Upplevelsen att exercerande av proggvänsterskap 6 juni är något dåligt – till och med ett acceptabelt skäl att bli arg – finns och syns de facto mer nu än för några år sen. Kanske, tänker jag, för att flockimmuniteten mot (aggressiv) nationalism sänkts. Hur man sen värderar det är individuellt.

Med det sagt, sen då? Jag tänker att det som så mycket just nu handlar om uppmärksamhet: Var vill man vara? Vilka fester vill en delta i? Vilka tankar är intressanta att fördjupa? Somt kan falla bort, ibland med strid och ibland utan. Vakuumet vi lever i just nu kan göra det möjligt, samtidigt som det också gör mycket oförutsägbart. Det som var ett hot ifjol kan antingen växa, eller vara överspelat och desarmerat nu. I detta blir vi också aktörer. Kan välja och välja bort.

75 år sen 1945.

Nu i dagarna är det 75 år sen andra världskriget i Europa tog slut. Berlin intaget och tredje riket kollapsat. En historia som berättas om och om igen i media och populärhistorieskrivning. I filmer, dokumentärer och tidskrifter, och även när människor sådär i största allmänhet ska referera till någon historisk företeelse. Det är så definitivt att det kollektiva berättandet fortsätter kretsa kring och ta spjärn mot de där åren: Nazismen och förintelsen det närmaste den totala ondskan som går att komma och Hitler som den sekulariserade djävulen. Samtidigt med all mänsklig komplexitet,  det var helt vanliga människor som trodde på detta eller bara hamnade i det, som genomförde det. Människor som sen satt kvar på sina arbetsplatser och fortsatte administrera Tyskland och Europa kommande decennier. Människor vars barn växte upp i hem där historien inte kunde berättas, för att det saknades språk, för att föräldrarna var traumatiserade eller för att den politiska situationen förändrats. Häromveckan hörde jag talas om ett hem där nazistuniformen hängde framme i sovrummet långt in på 70-talet. Många ur krigsgenerationen levde återstoden av livet i ett språklöst och kanske också känslomässigt odefinierat land. Oavsett om man tillhörde offer- eller förövarsidan. Man hade överlevt.

Kanske processandet går i vågor. Många av överlevargenerationens barn blev exemplariska samhällsmedborgare, idealister, 68-revolutionärer. Ett sätt att göra gott, att göra annorlunda än föräldragenerationen, att ta ställning? Att ta avstånd från det gamla, det bekväma, småborgerligheten, förljugenheten, vad det nu var. Men det tog tid. I vintras när jag spelade på utdelningen av Frihetspennan till Hédi Fried berättades om hur de svenska bokförlagen under 80-talet inte ville ge ut hennes berättelser om förintelsen, det ansågs för smalt. Jag tänker att det fortfarande fanns intressen, personer, tystnader att skydda. Den svenska krigshistorien är också så egen: En annan än den tyska, men också en annan än i Danmark och Norge. Ett förhållandevis billigt pris att betala och ingen befrielse att minnas. Heller ingen kollektiv hjältesaga att berätta och bara en vag skuld att sona. De där berättelserna om hur det runt 1943 bara blev tyst i vissa salonger. Språklöst. Jag har med mig den tanken när dagens diskussioner om högerpopulism förs, att det finns något ofärdigt här.

På 80-talet var krigsgenerationen fortfarande fullt aktiv. En generation som generellt inte fick möjlighet att processa sina upplevelser – ”det var ingen som gick till nån psykolog”, som Helga Hussels (f. 1930) sa när jag intervjuade henne. Man trodde länge man skonade människor genom att inte berätta och heller inte be någon berätta. Med det gemensamma förgivettagandet, med alla de locken påskruvade, var det heller inte möjligt: Varje berättelse hade kolliderat med alltför många andra osagda, otänkta och okända berättelser. Den generella tillgången till kunskap om psykologiska processer, både individuella och kollektiva, är större idag. Forskningen om traumaöverföring mellan generationer, socialt och epigenetiskt, är ändå ganska ny. Ett ofärdigt och opusslat fält, som inbjuder till nya berättelser, och till berättelser på nya sätt.

fred45

Två år efter knytblus

Blev påmind av Facebook om att det är två år sen knytblusmanifestationen på Gustaf Adolfs torg. Och om nu någon omväxlingsvis vill läsa om något annat än corona, så passar jag på att skriva ett inlägg såhär två år efter metoo. När ämnet kommer på tal idag är det ofta med kommentarer i stil med att ”det känns som att det stannat av sen dess”, och det ligger det såklart något i, att media- och samhällsfrågor som alltid avlöser varandra.

Med det sagt tänker jag också att då, 2018, hanns det tänkas precis så långt som just då var möjligt. Till att avslöja kejsaren som naken och introducera tanken på att kulturella positioner i lägre grad är kopplade till någon mystisk föreställning om genialitet, i högre grad till inlärda mönster av inbördes statusbekräftelse. Själv upplevde jag att de egna utbildningsåren som musiker, 2001-2012, utspann sig just i en övergångsfas från att status bekräftades i nedärvda, sedan länge definierade hierarkier, till att upplösas i konstaterandet att du – som lärare, institutionsrepresentant eller studiekamrat – kan det här, jag tar till mig vissa pusselbitar som jag väljer själv, resten struntar jag i. Att hitta ett eget sätt. Självklart var det min egen resa, men jag tror också det var en del av en generell trend. För kulturhierarkierna är i många fall på väg bort, och såklart det skaver när den processen är så ojämn.

Sen #metoo, då, några år senare. Som handlade om hur dessa hierarkier tog sig uttryck i gråzonerna mellan relationella dynamiker, utnyttjande och övergrepp. Också i gråzonerna mellan privat och professionellt, och kanske symptomatiskt att det kom så tydligt till uttryck i just kulturbranchen, där de gränserna många gånger är mer eller mindre ickeexisterande. Men #metoo pekade också bortom de frågorna. En röst i debatten 2017, jag minns inte vem, sa just att detta i själva verket innebär alla hierarkiers upphävande. Jag såg fram emot att se den diskussionen fördjupas, men det hände inte riktigt. Istället kom andra frågor upp på agendan, värme- och valsommar, och vad gäller #metoo de tråkiga och sorgliga efterspelen, Cissi Wallin, Benny Fredriksson. Här finns en boll att plocka upp. Som handlar om att ta diskussionen om vilket samhälle och vilken kultursektor vi vill se. Här finns många balansgångar. Även om nu de klassiska hierarkierna kanske inte längre styr, så behöver fortfarande professionalism få utrymme och respekt. Hur tänker vi kring kultur och kulturdebatt som demokratisk och politisk angelägenhet, och hur tar man den debatten? Det blir en del av debatten i sig.

Och kanske viktigast av allt, rent allmänt och mänskligt och även utanför kultursektorn, handlar det om att hitta den där fina balansen mellan att se till det individuella och att göra det gemensamt. Med kärlek, om man så vill. Jag tänker det handlar om att hitta balansen där livets svängningar får existera utan att behöva sjukdomsförklaras – för många gånger är det just när sanningarna bakom svängningarna kan uttryckas som symptomen inte längre är farliga.kn

Luckor i systemet

Eller överlevnadsknep i dessa tider.

Tänker på när vi skulle skriva uppsats i fysiken i sjunde klass och jag tänkte att detta verkar onödigt tråkigt, men kom på att om jag skriver en uppsats med rubriken ”människan utforskar rymden” så får jag skriva en uppsats i historia på fysiken. System kan alltid i någon mån tänjas, användas för att plocka vad man vill ha från dem. Att tänja systemen kan ibland vara det som får dem att lyfta, som låter resultatet bli bättre än det annars hade kunnat bli, för där kan energier, synergier och tidsbesparingsvinster uppstå. Kanske kräver det ett visst mått av respektlöshet. Ointresse av att försöka passa in. Eller en medvetenhet om en egen kompass, erfarenheten att den går att följa och en tillit till att det kan bli bra. Under åren jag varken var egenföretagare eller musikhögskolestudent och behövde hitta alla rutiner och sammanhang själv så fick jag tillfälle att öva upp den vanan, för som alla vanor är det en som behöver övas: Vetskapen om att den egna problemlösningsförmågan kan bära och vanan att lita på den – oavsett om det handlar om att upprätta fungerande vardagsmönster eller att hitta nya och oväntade sociala sammanhang. Det kan handla om att gå utanför normerna, att känna efter vad det egentligen är som funkar för en själv, eller om att umgås med andra än den där vanliga gruppen där alla gör ungefär samma saker och är i ungefär samma livsfas, där man kan bekräfta varandra och få den egna tillhörigheten bekräftad i retur. För vad händer annars när allt detta faller?

Risken med att vara identifierad med ett system – oavsett om det är en arbetsplats, ett socialt sammanhang, universitetsvärlden eller politiken – är att stor del av ens upplevda identitet står och faller med hur bra det går för en i systemet, eller hur det går för själva systemet. Därför väcks också mycket oro idag när så många system skakar samtidigt, oavsett om de pausar, faller eller krisar eller skickar hem sina medarbetare eller studenter. Samtidigt uppstår motsägelsen mellan att det å ena sidan är smartare att lita på expertisens riktlinjer än på den egna filterbubblan, å andra sidan det faktum att väldigt mycket är osäkert. De faktorerna tillsammans är just nu tillräckligt uppenbara för att kunna skapa en öppning till möjligheten att släppa identifikationen med systemet. Kanske är det en aspekt av att myndigförklara sig själv: Att vara i systemet och vara systemkritisk på en och samma gång utan att identifiera sig med någondera positionen. Att vara i världen men inte av den. Och konsten blir att försöka göra det med en kärlek och respekt, för allt i detta som inte är lätt – att kunna hjälpas åt och bidra med det man har och samtidigt stå upp för det egna.

 

I corona-dagarna

Ingen önskar detta. Men det är ändå som att denna spretiga situation ger något åt alla. Det har uttryckts oro för att det politiseras och nog är det så, att oavsett om man tillhör dem som gillar att ogilla regeringen eller om man försvarar den, så har senaste dagarna gett tillfällen att lufta detta. Det har också blivit en chans att få uttrycka sin oro för livets oberäknelighet, och för andra ett tillfälle att uppmana till sans och balans. Hamstrings- och panikbeteenden rapporteras parallellt med berättelser om hur människor hittar nya sätt att hjälpa varann. Och så frågan om att lita på expertisen och riktlinjerna eller ej? Hur försiktig är rimlig att vara? Andra pratar om det som en tid för eftertanke och för jorden att få vila från mänskligt överutnyttjande – och det finns ju reella miljövinster i detta samtidigt som företag och arbetstillfällen riskeras. Argument flyger omkring och ofta längs lite oväntade linjer, i relation till hur det egna spretiga facebookflödet annars har för vana ta ställning i diverse samhällsfrågor.

Förstå mig rätt nu – risken för de äldres hälsa och sjukvårdskapaciteten är reell. Men utöver det verkar det också finnas en annan gemensam nämnare – och den här tanken har jag testat på ett antal personer innan jag vågar skriva den – att situationen uppfyller ett behov. Det finns något att hämta här som människor på något plan längtat efter – att få rasa ut, att behöva acceptera force majeur, att samhället plötsligt delar en uppgift, att få uppleva den där systemkollapsen, få bromsa aktiviteter. En längtan efter lugn? efter förändring? efter något annat? Nästan så associationerna går till beskrivningarna av krigsutbrottet 1914, till den omvittnade känslan av att ”äntligen händer det – äntligen får vi ge oss ut och kriga – det är vår tids melodi”. Corona blir en apokalypskänsla påminnande om flyktingvågen 2015, värmesommaren 2018 eller när Australien brann.

Det är en tid att antingen möta sin oro, eller låta bli att oroa sig för det man inte kan påverka. Det är också en tid att tänka nytt, eller kanske snarare att improvisera och flyta med, iaktta och låta livet vara oplanerbart. Spenderar själv en del tid i dagarna med att öva Mikael Carlssons nyskrivna Stabat Mater – och i dessa dagar är det väl utan att veta om konserterna blir av. När jag för två veckor sen fick noterna i handen tänkte jag att nu måste jag växla upp om jag ska hinna – men senaste dagarna har känslan snarare blivit att växla ned – den här musiken blir bäst ur alla aspekter om den får växa in i kroppen – och då spelar det egentligen mindre roll om konserterna blir av eller inte, just nu gör jag det för min egen skull. Och den där glädjen att faktiskt kunna träffas, när saker ändå blir av, som var så påtaglig på gårdagens gudstjänstsjungning.

Det finns nya lärdomar, kunskaper eller prioriteringar att hitta i detta. Och ju smidigare vi kan lära oss omdisponera våra resurser – såsom man väl alltid gjort när tiderna förändras: 1700-talsmålarna jag just nu skriver c-uppsats om, som blev arbetslösa efter stormaktstiden när inga adliga slott längre behövde målas, men då istället målade borgerskapets porträtt, och kyrkor åt den nya självägande bondeklassen – tänk om detta skulle bli året när kulturarbetarna räddar grundskolebemanningen?

Röhsska museet

Historia lever nånstans i gränslandet mellan sanningar och insikten om att sanningen är subjektiv. På Röhsska museets hemsida berättas om insamlingsfasen innan öppnandet 1916: ”Han (Thorild Wulff) kom till Kina samma år som kejsaren abdikerade och mitt i det rådande politiska kaoset i landet lyckades han föra med sig en mängd föremål, många antikviteter och till och med arkeologiska fynd.” Och jag blir nyfiken på vad som tänktes, sades eller inte sades innan formuleringarna publicerades, för på wikipedia finns att läsa om Thorild Wulffs dagbok, där han beskriver glädjen över att få åka till Kina och vara ”röfvarhövding” och sedan berättar om sina ”växlande framgångar som tjuv i kinesiska tempel”.

Liknande case och frågeställningar dyker med jämna mellanrum upp i media: Ibland när någon (grupp eller individ) önskar kompensation, ibland bara en ursäkt för historiska orättvisor. Och bakom diverse dagsaktuella frågor, om luciatågs utformande, låt- och bokurval och vilka flaggor som ska hissas eller ej, ligger ju sådana här bakgrundshistorier och avvägningar. Därför att historiska orättvisor och övergrepp finns hur många som helst. Diverse kristnanden och korståg genom århundradena, stormaktstidens arméers härjande i Tyskland, häxprocesserna jag skrev om i förra inlägget, bara för att ta några välkända. Händelser och händelsekedjor motiverade av mer eller mindre uttalade ideologier som gav vissa den rätten. Röhsska öppnade för bara ett drygt århundrade sen och det finns senare exempel också, exempel som sträcker sig in i nutiden, som pågår idag och som rör alla aspekter av samhället från mikro-till makronivå.

Jag uppfattar att det finns en oklarhet här: Räcker det att säga ”ja jag vet, men det var ju så man gjorde då”, när man nu själv har turen att leva privilegierat? Eller är det detsamma som att reproducera skevheten, på något plan godta den? För vi lever ju själva i historiens kölvatten, i den fysiska och mentala bekvämlighet som händelserna och historieskrivningen skapat. Och det är en process att lyfta ned auktoriteter från piedestalen – Thorild Wulff har ju ändå en gata namngiven efter sig. Att försköna historien är ett sätt att hantera den, att be om ursäkt ett annat. Och varför ber man om ursäkt – är det för att ha ryggen fri eller för att på riktigt skapa ett rum som upprättar båda parter? Det kan ju i så fall medföra konkreta åtaganden, och är man beredd att ta dem? Och var går anständighetsgränsen? Vid att Röhsska ens finns? Och när det nu finns, hur hanterar man det? Är det bästa alternativet att beskriva tillkomsthistorien såsom man gör idag, eller finns andra alternativ? Skulle man lika gärna kunna skriva ”Röhsska uppkom i en tid när kolonialismen fortfarande ansågs vara ok – så ser vår historia ut”, och stå för det?

Ordspråket säger att det inte finns några gratisluncher: Om en inte betalar vid första chansen kommer fler chanser. Eller så låter man nån annan betala, i andra samhällen eller i senare generationer. Att veta vad som skapat dagens samhälle, och kunna acceptera och leva med (och i) det kräver en kognitiv dissonans, som man behöver lära sig stå ut med. Samtidigt som det är att ytterligare skjuta upp den där lunchbetalningen igen och igen? Kan det möjligen vara så, att själva den underliggande vetskapen om att notan finns och växer är anledning till många av svårigheterna att hantera dagens samhällsutmaningar? För det är fortfarande möjligt att välja alternativet att inte behöva se och än mindre att behöva kompensera, för de egna, genom historien förvärvade privilegierna.

Ska till Röhsska på studiebesök med utbildningen på torsdag. Fortsättning följer.

röhsska