Amerikanska valet i Agenda

Joe Biden vann och det ser ut att gå vägen – att de amerikanska institutionerna är starka nog. Både svindlande och hoppingivande. I SVT:s Agenda i söndags debatterades valet. Jimmie Åkesson tog inte tydligt avstånd från Trumps agerande, ”jag vet inte om jag är rätt person att recensera det han gör,” (21.30) och Annie Lööf menade att även en politisk ledare i Sverige bör klara av att ifrågasätta den ledare som är utan demokratiska instinkter och inte erkänner sig besegrad (26.50). JÅ grimaserar mot kameran och svarar: ”Jag tycker att man ska ha respekt för att det just nu är nästan den halva amerikanska valmanskåren som är oroliga för det här valresultatet (…) och att man inte kan låtsas som att halva befolkningen inte finns.”

Det är nötningseffekten som strategi; om man tillräckligt många gånger påstår att demokrati innebär beslutsinflytande i relation till procenttal kommer det till slut uppfattas som sant. Jag har varit i flera diskussioner apropå den svenska politiska situationen, som låter ungefär: ”-Man kan ju inte låtsas som att 20% av väljarna inte finns? Jag svarar: -Nej, men alla ledamöter har samma rätt att begära ordet, rösta i salarna och uttala sig i media. Partierna å sin sida har också all rätt att forma allianser med vilka de vill samarbeta med, precis som när Göran Persson var stadsminister och moderaterna inte hade beslutsinflytande i relation till sitt procenttal. Svaret blir då: -Att mobba ut någon stämmer i alla fall inte med min uppfattning om demokrati.” Och just där var en sådan diskussion slut, av tidsskäl, det var så långt vi hann.

Gråzonen mellan å ena sidan att SD pratar om sig själva som utfrysta, å andra sidan att det tyst accepteras av de politiska krafter som vill ta makten genom en samverkan med dem, är också en gråzon där det kan etableras som en uppfattning att det skulle vara ickedemokratiskt att inte samarbeta. När väl en sådan språklig agenda är etablerad kan det bli oklart i den enskilda situationen vad som är överlagt och inte: Tror personen jag diskuterar med att parlamentarism funkar så, nej det gör den ju inte. Ska det istället ses som ett sätt att uttrycka att SD är åtminstone tillräckligt ok för någon nivå av samarbete? Ska jag dra den om partiets historia och prestationsnivå i kommunerna en gång till? Det är snårigt, det tar tid och kräver sociala avvägningar i gråzonerna och i praktiken är det relationer det handlar om. (Alternativet är såklart att inte bemöta det alls, och det gör jag t.ex. med att försöka vara noga med att inte gå in på populistiska sajter, eftersom det innebär att förbättra deras statistik. Och det kan absolut diskuteras om det är konstruktivt att citera JÅ eller ej. På så sätt blir jag själv en del av ett polariserat samtalsklimat, det är i det närmaste ofrånkomligt.)

Journalisten Anne Applebaums inslag i samma Agenda är 9 minuter och förtjänar att ses i sin helhet (från 32.20). Hon avslutar med att beskriva Trumps nederlag som ett nederlag för hela ”the international league of nationalists”: Nederlaget innebär att det åsiktspaket rörelsen står för puttas bort från normalspektrat, och är ett exempel på att den auktoritära populismens frammarsch, eller demokratins undergång, inte är något förutbestämt. Tvärtom, det är nu upp till övriga politiska partier att mobilisera och kliva in i det uppkomna utrymmet, vilket också är det som skett i USA. Min tolkning av JÅ i Agenda är ungefär ”Trump har inget ansvar att sluta ljuga, men det är allas ansvar att lyssna på de arga väljarna som han lurat”. Är det här populismens kärna ligger? Kan de språkliga och tankemässiga gråzonerna – vad själva språket gör med oss – vara ett ställe som går att fortsätta diskussionen från?

Konstmuseet och historien som skrivs om.

Igårkväll med Sussi på konstmuseet på Götaplatsen. Vi gick samma digitala C-kurs i konstvetenskap ifjol. Och om jag nu hade skrivit opponeringstexten till henne i tid, så hade jag inte letat upp henne på Facebook för att meddela att nu äntligen ligger texten där på sajten, och då hade vi inte pratat ihop oss innan opponeringarna och nog heller inte pratat vidare efteråt och inte gått på museum igår. Det där livet som inte låter sig planeras… Vi hamnar vid Carl Larssons tre väggmålningar som föreställer renässans, rokoko och nutida konst. Nutida konst enligt Carl Larsson är något liknande jugend, och han målar anspråkslöst nog också av sig själv, i sällskap med en japansk konstnär. De japanska träsnitten var på mode och blev ett av de konstuttryck som kom att inspirera till modernismen. I bakgrunden syns en stadsvy – en framväxande stad som liksom sjuder av energi, med ångbåten på vattnet och det halvfärdiga Eiffeltornet.

Carl Larsson snidade små träfiskar också.
Foto: Sussi W Lamm

Idag: digitalt GU-seminarium med marxistiske idéhistorikern Sven-Eric Liedman född 1939, aktuell med en nyutgåva av sin lärobok i idéhistoria där varje utgåva alltsedan 1972 fått en ny titel: ”Från Platon till Lenin” hette första utgåvan och därefter har det varit från Platon till Mao Zedong, till Reagan, till Gorbatjov, till kommunismens fall, till kriget mot terrorismen. Årets utgåva är nummer 15 i raden och heter ”från Platon till demokratins kris”. Liedman pratar om att det svåraste är att analysera sin egen tid. Hur mycket vi än vet, läser och tänker så är vi strängt taget bara ute och gissar. Utan att veta titeln på nästa utgåva.

Och historien skiljer sig över både tid och rum: På den tyska historiesajten för skolbarn är rubrikerna medeltiden, 30-åriga kriget, 1848 års revolution och 1:a världskriget. Ingen reformation, ingen stormaktstid (den svenska stormaktstiden blev en ond tid i Tyskland) och ingen Napoleonera. Och eftersom nu det tyska statsskicket bytts ut med jämna mellanrum, vilka var rubrikerna under kejsartiden, under Weimarrepubliken, i tredje riket, i Västtyskland och i DDR? Vad har skrivits om och vad har lagts till efterhand?

Carl Henrik d’Unker – En spelsal i Wiesbaden (1864). Foto: Sussi W Lamm.

Innan Carl Larsson var vi förbi en interiörmålning från en spelhall i 1860-talets Tyskland. Det ser ut som att en förhållandevis brokig skara människor vistades där – män, kvinnor och barn, unga och gamla. Under 1700-talet hade de män som haft råd kunnat klä sig i siden och spetsar och vid sekelskiftet 1900 var det istället den rakt skurna, enfärgade kostymsuniformen som gällde. Spelhallen 1860 ser ut som en ögonblicksbild av nånstans på vägen dit: Vad var det som gjorde att man en generation senare inte längre kände sig bekväm i de orientalinspirerade dräkterna eller de laxrosa, säckiga byxorna i det där manchesterliknande tyget? Det är nåt med värdet i hantverket och den där långsamma kunskapen – tänk att kunna måla tyg så man nästan känner texturen genom oljefärgsmediet. Och konsten att söka kunskap och samtidigt veta att om några år ser det ut på ett helt annat sätt…

Identitetspolitik och bortom

Läser en kulturdebattartikel i Göteborgsposten. Artikeln är en kommentar till en journalist som i något sammanhang ställt frågan om hur trovärdigt det är att en skådis under en och samma säsong figurerar både som knarklangare i en netflixserie och pollenallergiker i en reklamfilm. Krönikeförfattaren tar det som ett exempel på att identitetspolitiken gått för långt; eftersom skådisens yrkesroll ju är att gestalta olika karaktärer och publikens uppdrag är att inte identifiera skådisen med rollen. Så långt finns väl heller inte mycket att invända. Vad som däremot gör det problematiskt är den existerande nykonservativa samhällsströmningen generellt, där det att lyfta ett sånt exempel blir en del av en argumentationslinje som (om man målar med bred pensel) handlar om att jämlikhetssträvandena har gått för långt: Det kan handla om att kvinnor inte skulle vara en utsatt grupp idag, att hbtq-rörelsen redan uppnått allt som behöver uppnås eller att BLM-demonstrationerna inte borde ägt rum under pandemin. (Jag spekulerar inte i just denna GP-journalists syfte, det handlar om samhällsdebatten i stort.) Detta skriver jag med en känsla att sitta på två stolar – jag står självklart för mina övertygelser och tar diskussionerna vid de tillfällen jag kan. Samtidigt tror jag lika mycket att det behövs fågelperspektiv där att man försöker nå bortom motsättningarna, de gånger när det är möjligt.

Jag tror vem som helst kan representera vem som helst. Det är det vi har fantasi och föreställningsförmåga till, det fungerar i teater och det fungerar i många fler former och forum. Jag tror lika mycket att arbetet med att lyfta historiska erfarenheter är gott och läkande, och att identitetspolitik (för att nu dra till med ordet) är en pusselbit i ett nödvändigt och långsiktigt arbete; att lära sig lyssna på andras upplevelser och ge alla samma möjligheter. Historiska läkningsarbeten görs kanske bäst i rum där båda parter kan känna sig lyssnade på, utan dalt men med respekt för allas människovärde, för att det svider när tidigare förgivettagna rättigheter och privilegier ifrågasätts är kanske delvis oundvikligt. I en annan artikel, i DN häromveckan, lyftes maskulinismen som ett större framtidshot än klimatkrisen. Kanske är det myntets andra sida – de aggressioner som uppstår när när människor upplever sig sakna mening, mål och möjligheter. Känslor som eldas på av politiska krafter som driver sina agendor.

Oron som cirkulerar i samhället idag kan alltefter tycke, smak och sammanhang fås att kretsa kring den egna ekonomi och hälsan, klimatkrisen, integrationsfrågan eller något helt annat. Frågan blir hur den energin kan användas så konstruktivt som möjligt? Kanske handlar det om att upprätta och läka människor, och kanske handlar det i sin tur om att upprätta en mental beredskap på framtida stök – oavsett om det stöket kommer i former vi kan föreställa oss idag eller i helt andra former. Kanske är läkandet av historiska sår ett av de bättre sätten att upprätta den beredskapen. I så fall är polariserandet antingen ett steg på vägen eller slöseri med tid – tid som skulle kunna användas för att samla erfarenheter av att försoningsarbeten är möjliga.

Samtal med Christina Ahlstedt

Det här är Christina Ahlstedt som är bland de klokaste människorna jag känner. Vi träffades när jag flyttade till Göteborg 2007 och fick tillgång till övningslokal i Högsbo församling. Christina jobbade där då, med samtal, grupper och föreläsningar, vi hamnade på samma våningsplan, började luncha, dricka kaffe och prata, och jag fick låna så mycket böcker och hänga med i så många sammanhang. Idag delar vi inte vardag på samma sätt men ses fortfarande ibland. Christina kan konsten att förmedla ett förhållningssätt till livet, som handlar om att stå för sin egen sanning och om att göra det enkelt.

Här pratar vi om det lätta och det svåra i att vara snäll mot sig själv och förlåta sig själv och andra, för att alla ändå gör så gott de kan. Om de dualismer och dualistiska tankemodeller vi rör oss med, i livet, samhället och relationerna och hur de påverkar oss. Om att istället försöka hitta sätt att leva och arbeta i tillit.

Det handlar om hur upprättandet av hållbara livsstrategier är ett både inre och yttre arbete, där det stora speglar det lilla och detaljen visar på helheten. Det handlar om arbetet, eller resan, att försöka skapa lite distans till det egna egot, och då kanske också bli lite mer kapabel att ta ansvar – för sig själv, för andra och planeten, eftersom de olika hållbarhetsutmaningarna hänger samman. Om varför detta i sin tur inte går att tvinga fram. Individualiteten och rätten till den egna sanningen, och å andra sidan ansvaret för kollektivet och helheten hänger samman. Finns ingen motsättning.

Christina kunde visa mig ett annat sätt att göra och tänka. Som handlar om att ärligt våga ta i det som skaver och varför det är det viktigaste av allt. Om varför det är samma sak att ta och ge – det ena är en förutsättning för det andra, om det görs med kärlek.

Till sist en video där vi pratar om barngrupperna hon jobbade med i Högsbo församling, och om försoningsarbete, i det lilla, eller kanske i det allmänmänskliga.

Musiken och pandemin (spaning).

I dagarna har jag fått anledning att fundera över hur mycket metakunskaper musikutövande ger. Alltifrån bråkräkning till samarbetsträning, att kunna göra sin egen grej och samtidigt ta in omgivningen. Har det att göra med att man genom musiken så uppenbart använder hela sig själv, att det tar kroppen, intellektet och känslorna i anspråk på en och samma gång och utan motsättning? Under antiken ansågs musiken vara något grundläggande i unga människors utbildning och man uppfattade att musik fanns och verkade i allt: I universums sfärer, i matematikens lagar och i alla sociala sammanhang. Alltifrån musiken som gjorde människan till filosof till den som användes när man bejakade ruset och extasen under dionysosfesterna. På radio sveper en mening förbi, ”går det att förena populärkulturen med höga analyser, går det att göra höga analyser av låga syften?” Som om antikens tankemodell har fortsatt existera alltsedan dess – är det en skillnad på högt och lågt, bra och dåligt? Eller har vi bara våra kulturella konventioner att relatera till? Spelar det nån roll?

För ett par år sen gick #metoo över kulturvärlden. Mönster och situationer där människor farit illa uppmärksammades. Karriärer och institutioners status föll medan nya röster och budskap kom fram. Någon röst i debatten påstod att detta bara var början: På sikt är #metoo ett alla de nedärvda statuskonstruktioners fall, inte bara de som handlar om män och kvinnor, skeva mönster och (sexuella) utnyttjanden. Därför att om de mönstren faller så kommer även de bakomliggande strukturerna att falla. I så fall blir #metoo spiken i kistan för vårt sätt att tänka kring nedärvda hierarkier, för de traditioner som präglar uppfattningarna om framgång och misslyckanden, bra och dåligt, fint och fult – för allt det som utgör de yttre orsakerna till och formerna för våra egons klättranden inom systemen, för hur karriärer byggs och bekräftelse söks. Och eftersom människan som bekant är både ond och god, låt oss säga att hela detta bygge i grunden ändå bygger på genuin uttrycksvilja och drivkraft, goda upplevelser och ömsesidiga relationer, men att det också delvis är baserat på egostrukturer där somliga har kunnat skapa och utnyttja sina positioner på andras bekostnad. I så fall blir det övermäktigt svårt att reda i, eftersom ont och gott hänger samman och hela tiden flätas ihop, i stort och smått, inre och yttre. Och för att allt inte kan hanteras här och nu när livet pågår, projekt ska levereras och hyror betalas.

Sedan ett halvår tillbaka är kulturbranschen i kris igen, och nu av helt andra orsaker. Covid-19 har satt scener och sammanhang, karriärer och försörjningsmöjligheter på spel. Situationen har ytterligare accentuerats de senaste veckorna, med en debatt där Jonas Gardell och Amanda Sokolnicki utgjort frontfigurer. Kanske är det en tillfällighet, men jag noterar att precis som i 2018 års omdanande samhällskris så är det igen kulturbranschen som står i uppmärksamhetsfokus. Då var det herrarna på svenska akademin som fick utgöra exempel på att nedärvd status inte är en garanti för fortsatt respekt och verksamhet, utan att det gäller att levla upp-leverera-leva upp-till – ett här och nu. Idag är det en kollektiv örfil. Pandemin slår oavsett vars och ens skicklighet och förmåga att ta sig fram. Och kanske kan just detta göra den någotsånär möjlig att ta emot? För att det handlar mindre om vars och ens kapacitet och mer om att världen vi lever i inte kan tas för given. Den lärdomen vore guld om den kunde landa in. För kanske är det utifrån en sån insikt, och med den bild av systemens kris som kulturvärlden just nu illustrerar, som också andra omställningsfrågor kommer kunna hanteras? Kanske kommer samhällskollektivet behöva jobba mycket mer förutsättningslöst och anspråkslöst i framtiden än vad vi de senaste 70 åren har kunnat vänja oss vid? Kanske behöver vi lära oss integrera kropp, känsla och intellekt och kanske är det på något plan därför musikbranschen står i första skottlinjen? Det kan födas så mycket gott ur detta.    

Kvinnor och äppelträd

Den där känslan av att vilja stå på centralen och sticka en bok i händerna på alla som passerar förbi. Den måste ju bara bli läst. Kvinnor och äppelträd, Moa Martinssons debutroman från 1933, med de där otroligt levande berättelserna som hon bara med nöd och näppe får in i romanens form. Som om scenerna lever sitt eget liv, dyker upp till ytan ur i en myllrande väv av minnen och historier. Många år senare, i ett förord från 1954, skriver hon att romanen är sannare än biografin, för där kan man berätta hela sanningen med camouflerade namn, men ”i biografin talar man sanning, men man kan inte, av hänsyn till släkt och bekanta, skriva hela sanningen.”

Barndomsskildringarna är de kanske starkaste inslagen. Utsattheten, vanmakten och armodet. Hon gör berättelserna till sina egna och samtidigt blir de fristående från henne själv. Hon skriver som om hon minns det i kroppen och själv är där när hon skriver. Så att jag också kan kliva in i dem, med min kropp. In i korselden av förra sekelskiftets frågeställningar – de oäkta barnen, äktenskapen för pengars eller för arvtagares skull eller för att det nu bara blev på det viset, modernisering i par med skrocken. Stad och land, i backstugeliv och bakgårdar, krig och strejker, inackorderingsmadrasserna i fattigkvarteren. Förtvivlad stirrar en sexåring ut på skogen av skaklar som stretar mot det kvällssmutsiga himmelstaket…ser upp mot fyra väggar, vars fönsterljus gör gården än mörkare, fyller den med skuggor och väsen, med alla mördare morbror läser om i tidningen och med alla spöken och gastar, gummorna på gården talar om. Lyckan att få komma bort och bli köksa åt rallarna och sen bli gift i det avlägsna torpet med försommarnätternas vita äppenblom. Berättelserna som gör det begripligt och levande hur angelägna människorna var när möjligheterna väl fanns, att bekämpa fattigdomen, smutsen, felnäringen, skammen.  

Litteratur kan levandegöra historien och lära oss förstå vår egen tid, det är inga nya sanningar. Kanske finns det också en skillnad mellan att bli känslomässigt berörd av en historia och att verkligen kliva in den, att ta det där föreställningens steg med sin egen kropp in i en berättelse  och upplevelse från en annan tid. Det kan närmast vara en aktiv handling, att levandegöra det som inte bara är kunskapen om det inträffade, utan att också i någon mån försöka minnas ett kropparnas minne. Kanske att i någon grad koppla bort sitt eget intellekt? Och därifrån föreställa sig varför människor gjorde som de gjorde, varför de älskade och fostrade barn, arbetade, begick brott och byggde samhälle på det sätt de gjorde det. Det minskar också något identifikationen med ens egna dagsaktuella tankar och känslor. Vi är bara länkar en i en lång linje och bär med oss så mycket som vi inte vet om eller kan sätta ord på.

Musiksommaren 2020!

Första blogginlägget på denna sida sommaren. Som en nystart efter en lång semester. Just här och just nu händer saker som handlar om vara i vardagsmagin. Nytt skapande, nya samarbeten och samspelstillfällen, genombrott där mångåriga stagnerade grejer plötsligt faller bort, på olika plan. Kanske finns just nu en möjlighet – och då tänker jag också på samhället som helhet – att ge rum för det som är viktigt. Det innefattar i så fall också ansvaret för att skapa det. För ibland uppstår en lucka i tidens väv och då gäller det att greppa den, som P.O. Enquist skrev i Livläkarens besök. Kanske finns den luckan här och nu, precis som den fanns för upplysningsmannen Struensee under 1700-talet vid det danska hovet. Om jag fick önska så kan den luckan fyllas med ärlighet och med förutsättningar för samverkan som låter människor komma till sin rätt. Med möjligheter att stå för sanningen, att söka vägar bortom kvävande normer och inlärd hjälplöshet. Det handlar om att ta det mandatet.

Så tänkte jag berätta några ord om musikersäsongen 2020! Den har varit både lik och olik tidigare år. Kanske är jag bland de frilansmusiker som ändå klarat sig ok, i o m att jag mest jobbar i småskaliga sammanhang där en hel del har kunnat bli av. Plus att det lades in inspelningsprojekt, med Daniel Bergroth i april och med Trio Bendz mitt i den högsta högsommaren. När nu tiden ändå fanns… Och det blev faktiskt också en del sommarkonserter, medeltids- och renässansprogrammet med Trio Bendz och Torpa Lekare och ett Feelgood-program med pianisten Karin M Nilsson. (Och två bröllop istället för tiotalet, som det varit andra år…)

Under en längre tid har jag också gått med en längtan att göra mer långsiktiga produktioner, med utrymme att också skapa mer av tanke- och idéinnehållet. Att sammanfoga rollerna som musiker och akademiker. När nu kalendern rensade sig själv i våras uppstod utrymme för att just gå in i sådana långsiktiga samarbeten. Mer info kommer förhoppningsvis senare – det finns målsättningar att göra scenisk verkstad och verklighet av dessa projekt under säsongen 20/21.

När jag tänker tillbaka på sommaren minns jag också en midsommardagskonsert i Sörmland. Sommarens första tillfälle i en öppen kyrka, med randiga plastband som stängde av varannan bänk. En sångare ur kören hade valt Josefin Nilssons ”Älska mig” som sitt solostycke. Jag lyssnade på den dagarna innan, och visst fanns berättelserna om Josefin N och hennes livsöde med i tankarna. Efter första genomsjungningen började någon prata om att omkoda låten. Den kan vara en berättelse om kärlek, om ljus och om styrka. Om att stå i sin sanning och att fråga efter det finaste som finns. Där fjärilen flyger genom alla himlar och där alla ögon blinkar av stjärneljus. Det här var i de varma juniveckorna, jag somnade i solen på kyrkogården innan konserten och när vi sedan framförde låten, under den tvåtimmars långa konserten, så hade något förändrats. Fjärilens vingeslag genom rymderna.  

Sommaren var också mycket energipåfyllnad och semester. Och nu spirar nya och nygamla kontakter och samarbeten, i smått och stort. Kanske är det lite mindre att leva upp till just nu, men det kan också bli väldigt bra då! Som om det ena ger det andra. Så himla skönt om det kan få vara så.

Svälten – II

Tillgången till att skapa berättelser – inlägg nr. 2 om Magnus Västerbros bok Svälten.

Minnena av hungeråren levde kvar länge. Samtidigt var de åren för många inte något absolut undantag, utan snarare en period som var lite värre än vanligt, så de minnena var också minnen av själva livet och vardagen.

I Kristina Sandbergs trilogi om mormor Maj (jag har skrivit om den här) finns en scen där Maj inte kunde tåla den slitna sommarstugan som resten av familjen tyckte var söt och charmig; för henne väckte den bilder av hungriga barn, av ett sotigt, slitigt och lungsjukt elände som kunde ha utspelat sig där några decennier tidigare. Men heller inte Maj – flera decennier in på 1900-talet – hade ord för den ångest hon där och då upplevde som sin egen. Istället blev den ett tyst obehag och ett minne av något gammalt, något att ta sig ifrån så fort som möjligt, för att istället ta itu med något praktiskt. Att fortsätta framåt, att bejaka det nyligen vunna välståndet och bekvämligheten.

Det finns ett vittnesmål i Svälten som närmast i förbigående kommer in på kvinnornas villkor. En man berättar, många år efteråt, om sin uppväxt i en torftig gård, omgiven av stora stenrösen, där den utarbetade mamman dessutom tvingades ta hand om en make som var ”stortokig”. Tydligen låg detta i släkten, enligt Erik Berg. Pappan hade varit det enda av sina syskon som haft ”normalt förstånd” och därmed hittat någon att gifta sig med. Men bara några år efter att barnen hade fötts ”bröt vansinnet ut” och pappan ”måste hållas bunden långa tider”. Ibland skickades han iväg för att vårdas på hospital, och när han kom tillbaka var han oftast lugnare en tid. Då kunde han odla flitigt, var en duktig jordbrukare. ”Men även under sina ljusa perioder”, skrev Erik Berg, ”var han ondsint, och mor fick gå i ständig fruktan för sitt liv. Varje natt skulle han ha yxan under sin säng, och hade mor tagit bort den, fick hon vackert lägga dit den igen.” Vad som slår mig här är hur det för alla parter, familjen, vårdinstansen och myndigheterna är helt självklart att mannen ska bo hemma i sina friskare perioder, oavsett att han utsätter familjen för ständig terror och mer eller mindre livsfara. Systemets bristfälliga skydd överlåter till hustrun och barnen att klara det så gott det går. Och han behövdes ju också hemma för sin arbetskraft. Alternativet att han inte var där alls hade väl varit fattigstugan, eller att barnen såldes på auktion. (Nu och då, likheter och skillnader, det finns så mycket att säga om detta.)

På en föreläsning häromveckan pratades om de olika reaktionssystemen på fara. Mest primitivt är frysläget, med olika nivåer av att dissociera eller stelna till och ofta spela med. Då märks det inte ens. Några centimeter högre upp i hjärnan finns valet att slåss eller fly. Ytterligare längre fram i frontalloben ligger förmågan att sätta ord på en upplevelse och starta förhandling. När du gör så här upplever jag… Den tredje nivån kräver en del grundförutsättningar för att kunna komma till stånd. Sociala kulturer och kunskapsnivå för att ta diskussionerna, och en motpart som vill ta dem. Även slåss eller fly-nivån kräver någon form av förutsättningar, en bedömning som säger att det är risken och mödan värt. För Erik Bergs mamma i berättelsen, kvinnan vars egna ord vi inte har tillgång till, var det kanske bara möjligt att stanna kvar, i den iskalla rädslan. Och även för Maj Sandberg, tre generationer senare, var det självklart att efter bästa förmåga rädda upp situationen under de perioder maken söp ner sig. Och att hålla masken – på 1950-talet fanns kraven att det skulle se fint ut, att fasader skulle hållas och umgänge vara trevligt. Välfärdsbygget kom före medvetenheten om andra sätt att agera än det att gå in i frysläge. Majs strategi blev att skydda äktenskapet och den sociala ramen. Men den isande skräcken fick hon både låna minnet av i den slitna sommarstugan och ärva in i sitt eget liv – med överlappande gränser mellan lånandet och de egna upplevelserna.

freeze fight flight

Svälten – I

Läser just nu boken ”Svälten” av Magnus Västerbro, som handlar om hungeråren 1867-69. Skördarna slog fel och först kunde många knappt ta in, inte tro det var möjligt att det skulle bli hungersnöd – mitt uppe i moderniteten, i framstegets tidevarv. Man tänkte att svält tillhör det förgångna, men det blev en realitet att förhålla sig till. Bokens ögonvittnesskildringar är kanske den största behållningen. Samtidigt förmedlas en berättelse om att det ändå finns ganska få berättelser kvar – i alla fall berättelser om hur det var när det var som svårast: Människorna förblev tysta om de allra värsta upplevelserna i krisen. Många sade ingenting alls, medan andra uttrycker sig romantiserat förskönande eller tar fasta på någon yttre aspekt av scenariot. Det hade plötsligt blivit så kallt. Och när de såg ut kunde de se hur ”all skog, alla buskar var tjocka med rimfrost, och hövallen var så vit som snö… när solen verkat en stund på allt, då var det ej annat grönt än barrskogen och några tjocka blomstjälkar hängande ned mot jorden. Allt det övriga var som en grå trasig not.” Frost, redan i juli. Minusgrader, redan i juli.  

För att också få med en annan typ av berättelse har författaren använt en dagbok skriven av en sovjetisk kvinna under belägringen av Leningrad under andra världskriget. Hon kan sätta ord på vad som händer i hennes familj, på situationen där hon kommer på den uthungrade maken med att äta av de sista förråden i smyg, berättelsen om hur han blir förbannad när hon leker med deras dotter eftersom han inte längre orkar göra det själv. Hon står där i matkön i vinterkylan ’svajande med bortfrusna domnande händer och fötter, fylld av en smärta och trötthet som hon aldrig kunnat föreställa sig’. Aldrig hade hon trott…att hon – en utbildad kvinna, som före kriget varit van att leva ett relativt bekvämt liv – skulle kunna uthärda något sådant. För att få tiden att gå mässar hon för sig själv, gång på gång: ’allting går över till sist, allting går över till sist, allting går över till sist.

Vad är det som gör att en berättelse kan komma till eller inte? Den sovjetiska kvinnan är van vid en annan tillvaro, är utbildad, har en karriär och en viss självständighet – det framgår att maken under hennes långa jobbresor haft ensamt ansvar för barnet. Utsattheten är inte grunden för hennes tillvaro eller identitet – den är ett undantag från normaliteten, påtvingat av yttre fiendemakt. Kanske är det själva vetskapen om att ha ett annat liv än detta som gör upplevelsen tillräckligt distanserad för att det ska gå att sätta ord på skräcken, göra en berättelse om den i sin dagbok? Därför får hennes ord också tala för fler än henne själv, för människor som kanske inte hade samma möjlighet eller tillgång till att kunna formulera sig.

Under 1860-talet i Sverige var jordbruket och jordbrukssamhället fortfarande basen för tillvaron. Man levde i den kulturen och de traditionerna, med den vidskepelsen och beroendet av vad den egna jorden kunde ge. Kanske fanns någon hjälp att få om man gav sig ut att tigga, eller om matleveranserna hann nå fram innan Östersjön frös för vintern, men för många fanns vare sig räddning eller upplevelse av alternativ identitet att falla tillbaka på. För dem var svälten inte ett undantag från det vanliga livet utan kulmen på flera dåliga år i vardagen. I den skyddslösheten uppstår andra slags berättelser: Berättelser om att ha överlevt och sedan skapa en förändring, försöka bygga en annan tillvaro. Berättelser som i sig själva kan läsas som skildringar av hur ord trevar sig utåt för att försöka skapa verklighet av det som händer. Berättelsen om att skapa de berättelser som gör det möjligt att överleva.

Svälten

Mitt i en gränslöshet

Det är spretigt just nu. Som om senaste månadernas chockfilt börjat tunnas ut, utan att det går att se ett slut på det. Med allt vad det innebär: Vissa slappnar av och upplever läget som lugnt. Andras oro och frustration stärks istället. I mitt eget brokiga nätverk finns ingen konsensus alls. Kanske landar det någonstans med tiden, till exempel i ett förhållningssätt till myndigheternas riktlinjer som det nya normala, med ett oberäkneligt virus som kommer att finnas mer eller mindre i flera år? Bristen på konsensus här och nu skapar nya konfliktytor och förstärker gamla. Men vad som är positivt är att man verkligen måste kolla in och fråga varann – hur vill du ha det? För denna relativa frihet är ett experiment, både vad gäller den långsiktiga virusstatistiken och för att den skapar så många situationer som kräver individuella bedömningar, avvägningar och prioriteringar, i beslut som tidigare var självklara. För också inom ramen för riktlinjerna finns en frihet, och hur hanterar vi som grupp och individer den friheten?

Det kanske mest hoppfulla jag sett de här veckorna är att när tidigare förgivettagna system sätts ur spel så ger det rum för ny problemlösning. När kören först ställdes in ett antal veckor och sedan ses utomhus i mån av väder så sker också en ständigt pågående förhandling: Var är vi i gruppen här och nu? Plötsligt blir det tydligare både att själva möjligheten att ses är så viktig, men också att det inte är så viktigt att sjunga till 20.30 sharp – som att det istället uppstår en gruppkänsla av att nu är det lagom, en känsla som faller sig helt självklar att följa. Och alla samtal och situationer som kan tas till en annan nivå när inga system finns att följa; att som kulturarbetare förhandla priser och villkor under dessa omständigheter blir också mer av ett levande system. Och att tillsammans med stråkkollegan sätta ord på den ömsesidiga plikttrogenheten som gjorde att vi skippade rasten och istället jobbade oss trötta blir att sätta ord på gamla vanor som inte längre behövs – när nu allt ändå flyter fritt. Som i systemteorins tankegångar om hur själva livet ryms i gränssnitten mellan systemen. Och när så många strukturer faller mittför ögonen blir det också mer uppenbart än innan att de ledare som står med byxorna nere verkligen står med byxorna nere. Men det går liksom inte att döma – som om det är bara är rester av ett gammalt system.