På andra sidan om en gräns – II

Det här handlar om människan på andra sidan det janusansikte som antropocen är. (I de två senaste inläggen förklarar jag vad jag menar med det.)
Häromdagen publicerade Björn Ulvaeus en film där han kallar Greta Thunberg ett steg framåt i #metoo-rörelsen. Och jag tänker att nånstans här finns en lösning, han sätter fingret på något jag själv funderat över under hösten, utan att hitta rätt formuleringar.
När #metoo pågick, för snart två år sen, figurerade nånstans en replik jag inte kan placera exakt, men som handlade om att detta i själva verket gick långt utöver den fråga som då diskuterades, den om utnyttjande och gråzoner, normer och kommunikation i relationer och på arbetsplatser. Att det i själva verket skulle handla om ett upplösande av alla hierarkier, av all den dualism som lär oss vad som är överordnat och underordnat, högre eller lägre status, vad som går att säga och av vem och vad som blir tabubelagt. Den diskussionsvinkeln hade jag själv önskat fått mer plats eller spunnits vidare kring. Men den föll bort, kanske dels i och med de motreaktioner och efterspel som landade på vissa delar av metoo-rörelsen, dels för att fokus gick vidare till andra frågor – valrörelse, rikspolitik och klimat.
Men Björn Ulvaeus film hintar om en fortsättning, i det att han knyter ihop de här båda folkrörelserna. Metoo och klimatdemonstrationerna, det är något av samma energi i båda. I de sammanhang jag själv vistats under livet är det frågor som alltid funnits med, som underströmmar här och var, införstådda och självklara andra gånger, men som båda plötsligt bara tar fart, tar över och finns överallt.
Här finns en koppling till antropocen och en likhet med efterkrigstidens samhälle, med den välfärdsboom som plötsligt tog över och fanns överallt. Och som innebar ett nytt sätt att tänka och nya möjligheter att hantera världen. När 1950-talets människor flydde in i konsumismen var den ny: Plötsligt fanns den, som en tillgång till bekvämlighet och status för många fler än tidigare. Och på en och samma gång skapade den också en möjlighet att ta en annan mental väg än tidigare. De karga livsvillkor många hade levt under, eller allt det som inte hade varit möjligt att säga eller göra eftersom den borgerliga konventionen hade sagt så – nu uppstod möjligheten att göra något annat, tänka på något annat, än all den utsatthet som hade funnits i de sammanhangen och i alla deras nyanser. Den utsatthet som finns beskriven i Eyvind Johnsons, Ivar-Lo Johanssons, Kristina Sandbergs och många andras skildringar.
Det är inte konstigt att den materiella bekvämligheten blivit så förknippad med starka positiva värden som status, frihet och känslomässigt utrymme. För det var det den rent faktiskt var. Men de underliggande dynamikerna fanns kvar – framgångsidealet, hierarkierna och relationsnormativiteten. 1950 var de kanske inte möjliga att lösa upp utan bara att fly ifrån. Kanske är det först nu det skulle kunna vara möjligt.
Då blir det också symptomatiskt, dels att just Greta Thunberg nu gör och får symbolisera detta, men också att hon själv, hennes familj och deras historia väcker sånt motstånd. För det är först där normerna förlorat sitt värde, brutits upp och visat sig innehållslösa som också något nytt kan ta plats.

På andra sidan om en gräns

Den här sommarbokserien har bl.a. inneburit att jag fått lära mig begreppet antropocen, (se förra inlägget). Sverker Sörlin avslutar sin bok med att skriva om antropocen som ett tveeggat svärd: det exponerar människans sämsta sidor samtidigt som det kan provocera fram hennes bästa. Förstörelse och ansvarstagande på en och samma gång och frön som växer i ruinerna. Han skriver om ett före och ett efter. Den som vill sätta en gräns för tanken måste kunna tänka på båda sidor av denna gräns, som Wittgenstein sade. Det här inlägget handlar om den gränsen. Före antropocen.

Idag har nästan alla levt sina liv inom ramen för antropocen och ”den stora accelerationen”, dvs högkonjunkturen och välståndsökningen efter 1950. Bara den äldre generationen kan minnas 40-talet och än färre mellankrigstiden. Men det finns hur mycket dokumentation som helst av tiden innan dess. Jag tänker på levnadsvillkoren decennierna runt förra sekelskiftet, fattigmiljöerna i Stockholm och på landsbygdens statarjordbruk. Rucklen i Vita Bergen som får besök av de välgörenhetsdamer som Strindberg drev med i Röda Rummet, de som kom med både matpaket, förnumstigheter och borgerliga dygder. Kanske föds 1900-talets välfärdsstat i det gränsland som uppstår när Vita bergens kvinnor får tillgång till social och ekonomisk trygghet, samtidigt som borgarklassens kvinnor får rätten att skapa sin egen försörjning och friheten att välja sina egna kärleksrelationer.

I båda samhällsklasserna fanns en tystnadskultur, på olika sätt. Eyvind Johnson har skildrat den i norrländsk flottnings- och bruksmiljö och Ivar Lo-Johansson har skildrat den bland uppländska statarbönder. Och den fanns långt fram i tiden – Lubbe Nordström rapporterade från Lortsverige 1938. Kargheten och knappheten, i orden, i relationerna och i livets praktiska verklighet. I de välbärgade hemmen kunde tystnaden vara omgärdad med ord – ord som kretsade kring konventionernas sociala ramar. Ord som avledningsmanövrar och ord som dubbelmoral. Självklart inte som enda eller entydig sanning. Men kanske tillräckligt för att kalla det en skillnad mot idag.

Och när de båda samhällsklasserna närmade sig varandra infördes tystnaden från båda håll. Kristina Sandberg beskriver det i trilogin om mormor Maj, som kommer från enklare villkor och gifter sig in i en borgerlig familj. Ordlöshetens kultur. Kanske upplever Maj det knappt ens själv som en saknad, för att hela hennes tillvaro är så inriktad på att få det att fungera och inrätta sig. Inrätta sig efter det som är rätt och socialt anständigt – folkuppfostringspedagogiken från Vita bergen hade slagit igenom och i det nya samhället av luft och ljus och renlighet gällde att uppföra sig som det förväntades. Dagens begrepp tystnadskultur blir närapå anakronistiskt: att inte kunna, inte våga eller inte vilja uttrycka sig blir en meningslös distinktion när själva möjligheten knappt ens var tänkt.

Alla dessa olika tystnadskulturer – anakronistiskt eller ej – ska mötas, stötas och blötas och gemensamt bygga ett samhälle. Och där nånstans kommer också det andra världskriget och tillför ytterligare en massa saker som inte går att prata om: Vad har vi varit med om? Vad trodde jag? Vad tyckte du? Vad visste man? Vad händer nu? Och där är vi framme vid ungefär 1950. Och vi är äntligen fria! och kan resa, konsumera, ta del av ny underhållning och nya maträtter. Små referensramar blir större, gårdshusen byts ut mot funkislägenheter – tänk att familjen kunde få en tvåa! Medietillgången växer i takt med allt annat, och man behöver inte ens tänka på allt det gamla, på allt det där som inte gick att prata om, för nu är det borta! Överspelat och paradigmet utbytt mot ett annat. En sån otrolig befrielse det måste ha varit! Och det nya paradigmet var både rikare, bekvämare, större, snabbare och färggrannare. Man omsveptes av det nya och tog emot det utan förbehåll. All denna nya bekvämlighet och nya möjligheter!

Tystnadskulturen levde vidare. 50-och 60-talets hemmafrugenerationer. 68-generationen som ville bygga frihet och ett nytt samhälle, men som lade sitt språk i politikens former och som gjorde det samtidigt som välståndet fortsatte öka. Systemet var redan sjösatt och körande: ”Man riktigt såg framför sig hur det växte”, som en kollega född 1950 uttryckte det. Familjen skulle ha två bilar, större lägenhet och flyga på charterresa på semestern.

Kanske är det först idag det går att ställa sig på andra sidan gränsen. Den frihet som 1950-talets människor törstade efter som torra svampar är kanske inte en frihet längre. Men vi håller den fortfarande, med krampaktiga händer. Före gränsen – och efter. Jag tänker på ett samtal i våras, på den tvärsäkra repliken ”bilen är nyckeln till friheten!” Och jag tänkte att, tja, frihet i mikro och makroperspektiv, vad är reellt och vad är upplevt och för vem och på bekostnad av vad? Men vad den repliken än är idag så är det en historisk sanning. Det var frihet, då.

Sommarbok 9 – Antropocen

Antropocen – En essä om människans tidsålder, av miljöhistorikern Sverker Sörlin (2017). Antropocen betyder tidsåldern då människan formar jorden – det vill säga rent konkret formar jordens fysiska yta. Begreppet fick sitt genomslag vid en konferens år 2000, då jordsystemforskaren Paul Crutzen mer eller mindre improviserade fram det: ”Stop using the world holocene! We are no longer in the Holocene! We are in the… eh…eh…the antropocene!” (s. 21). Eventuellt kommer det bli en definition av en ny geologisk epok, men oavsett är det ett begrepp som fått fäste och blivit användbart i tänkandet kring vår tid. Diskussionerna om antropocen handlar dels om konkreta förhållanden, dels om vår förståelse av dem.

Det har föreslagits flera olika startår för antropocen. Ett av förslagen är 1820, men idag föreslås oftast att den placeras vid de första kärnvapensprängningarna 1945. Dessa två årtal innebar båda teknikrevoluitioner som samtidigt var frihetsrevolutioner: 1820 var det kol- och ångkraft som lät människor resa med ångfartyg och järnvägar över oceaner och kontinenter, medan efterkrigstiden motsvarar ”den stora accelerationen” – högkonjunkturen då den industrialiserade världens förbrukningsstaplar skjuter brant i höjden – urbana och totala befolkningstal, energianvändning, transporter, handelsgödselkonsumtion, telekommunikationer, turism, vattenanvändning… Eller ”bilen, biffen och bostaden” som Sörlin sammanfattar det på konsumentnivå. Villan i suburbia med konstbevattnad gräsplan och med en energiförbrukning per capita som saknar motstycke i världshistorien.

Decennierna runt den franska revolutionen innebar att vetenskapens olika grenar blev tydligt avgränsade från varandra: Mänskliga aktiviteter i humaniorafacken och naturen hos naturvetenskapen. I början av 1900-talet slog sociologen Émile Durkheim fast att förändringar i samhället enbart kan ha sina orsaker i samhället, inte i naturen. Och fysikern och nobelpristagaren Robert Millikan yttrade så sent som 1930 att ”Skaparen har försett sitt verk med orubbliga beståndsdelar så att människan är oförmögen att vålla [jorden] any titanic physical damage” (s. 11). Den disciplingränsen mellan natur och samhälle finns inte mer, utan antropocen innebär att allt angår alla. Den låter naturvetenskapens berättelser om jord, geologi och klimat gripa in i frågor som traditionellt hanterats av filosofin och humanioradisciplinerna: ”Vilken berättelse lever världen i? Vad är människans plats och vad kan hon åstadkomma? Vilken frihet har hon?” (s. 173).

Diskussionerna om antropocen handlar bl.a. om vår förståelse av historia – en förståelse som är föränderlig över tid. Fram till 1700-talet var det bättre förr; politiken, juridiken och arkitekturen gick ut på att återskapa antiken, och enligt teologin levde människan i syndafallet. Därefter kom upplysningstiden och moderniseringsprojektet, när det bättre placerades i en ljusnande framtid. I och med modernismens upphörande (ofta placerat 1989) förändrades tidsförståelsen än en gång: Den efterlämnade ett vaccum där det inte finns något att realistiskt försöka återskapa, och där heller inte framtiden är ljus. ”Utan kollektiv, tidslig mening”, lever vi i sedan dess ett ständigt pågående nu. (s. 163). Detta pågående nu öppnar upp för en beredskap: Medielandskapet och den historiska förståelsen går runt i en väntan på nya berättelser, i väntan på ny mening och riktning. Här kan antropocenbegreppet utgöra en förklaringsram till 2000-talets politiska strömningar: Nationalism och högerpopulism som nostalgisk längtan tillbaka till när den arbetande människan var skapelsens krona, med rätt att fritt nyttja världens tillgångar. Nyliberalism och teknikoptimism som kvardröjande modernistiska föreställningar, som i sina mest extrema former grundas i en närmast religiös förtröstan på skapelsens gudomliga ordning: att vetenskap, marknadskrafter och individuell frihet liksom styrda av en högre instans kommer lyckas samordna sina insatser till helhetslösningar. (s. 191).

Sörlin avslutar med att beskriva antropocen som en företeelse med dubbelsidigt ansikte – den medför både ett hot och en möjlighet. Om begreppet blir etablerat i förståelsen av vår egen tid innebär det också att den epoken har en början och kommer att få ett slut. I slutorden citeras Wittgenstein: Den som vill sätta en gräns för tanken måste kunna tänka på båda sidor av denna gräns. Här finns en uppmaning att tänka vidare, bortom vår egen tids förståelseramar. Till att plocka upp utmaningen, till att se att utan gräns mellan natur och samhälle blir hela jorden till människans ansvar, till människans trädgård.

Och att se att det också är här själva möjligheten ligger.

antropocen

Kvinnor på gränsen till genombrott – Sommarbok 8

Kvinnor på gränsen till genombrott – Grupporträtt av Tidevarvets kvinnor (2004). Ulrika Knutson har porträtterat kvinnorna och sammanhangen bakom Medborgarskolan på Fogelstad och veckotidningen Tidevarvet. På Fogelstad drevs sommarkurser mellan 1922 och 1954 och Tidevarvet gavs ut åren 1923-1936. Bakgrunden är rösträttsrörelsen, som långt om länge nått fram till målet allmän rösträtt även för kvinnor; det firas hundraårsjubileum i år. Fogelstadsgruppen menade, att när nu kvinnorna skulle vara fullvärdiga medborgare, så behövde de också utbildningar i just medborgarskap. D250px-Fogelstadgruppenärför organiserades kurser där kvinnor ur alla samhällsklasser möttes för att under några sommarveckor diskutera livs- och samhällsfrågor, få undervisning i historia, litteratur och politik, körsång och vältalighet, matlagning, hygien och hälsa. Tidningen Tidevarvet gick i samma anda – den riktade sig till kvinnor, handlade om politik- livsstils- och samhällsfrågor, den innehöll levnadsbeskrivningar och litterära följetonger.

Det är lätt att hålla med Ulrika Knutson om att denna feministiska rörelse och generation hamnat i oförtjänt medieskugga. Medieskuggan beror dels på att det var en löst sammansatt grupp, baserad på personliga vänskapsband och intressegemenskaper. Jag får intrycket av ett diskussionslystet sammanhang, med önskan om att kunna hantera motsättningar genom samtal och att kunna se människan som en helhet. Det finns också otidsenliga inslag i deras tankegods – dels en naivitet vad gäller Sovjet, dels tankegångarna kring befolkningspolitiken. Idag vill vi gärna tro att politiken kring folkmaterialets förbättrande enbart var hemmahörande bland de mest högerprofilerade krafterna i samhället, men i själva verket var det då gängse tankegångar, inte det minsta förargelseväckande.

Det tidiga socialdemokratiska folkbildningsidealet är välkänt – där gjordes enorma insatser för att arbetarklassens medlemmar skulle kunna få bättre förutsättningar som moderna samhällsmedborgare. Det är dock svårt att komma ifrån att socialdemokratins fokus, både vad gäller utbildningsinsatser och arbetsmarknadspolitik, i första hand var männen. Det ansågs bl.a. viktigt att kvinnorna inte skulle ”ta männens jobb”. Här kan Fogelstadsgruppen fylla en lucka i historieskrivningen, dels i och med att deras fokus var kvinnorna, dels för att deras huvudsakliga bas var liberalismen, även om de aldrig enades under någon specifik politisk eller ideologisk fana. (Både Elisabeth Tamm och Kerstin Hesselgren satt i riksdagen för liberalerna, men läkaren Ada Nilsson var sovjetvänlig livet ut.) Det faktum att de aldrig underordnade sig en partiideologi gjorde dem svårdefinierbara och på så sätt lättare för senare tiders historieskrivare att glömma bort: Så småningom i och med det kalla kriget polariserades samhällsdebatten och det blev viktigare att kunna definiera färdiga ideologiska ståndpunkter. Då fanns inte längre samma utrymme för tänkande utanför partilinjerna eller för att diskutera för själva diskuterandets skull.

En sån kreativ tid! Och så många förmågor som fick utrymme, dels att själva blomstra och även att vidareföra sin kunskap till andra! är det kanske starkaste uttrycket efter läsningen. Och att tidsandan kunde rymma så mycket av både framtidstro och intellektuellt problematiserande. Även om medborgarskapet inte ansågs direkt förpliktigande, var det för Fogelstadsgruppen en självklar tanke att när nu rösträtten införts så skulle den också förvaltas av människor med en förståelse för samhället och med en förmåga att konstruktivt vara aktörer i sina egna liv – men snarare än som ett elitistiskt krav uttrycktes detta med kärlek och medkänsla, med en tro på den mänskliga kraften och viljan att utvecklas. Tankegångarna kring helhetslösningar och uppmaning till en ny folkbildningsvåg, och även behovet av att hitta lösningar som kan överskrida ideologiska skiljelinjer känns som att de talar direkt till vår egen tid.

DSC_3949

Nu var det 1914 – Sommarbok 7

Eyvind Johnsons ungdomsskildring från 1934 utspelar sig längs Norrbottens timmerflottningsälvar, där den 14-årige Olof bryter upp från fosterföräldrarna och ger sig av för att tjäna sitt eget levebröd. Egentligen utan att han måste. ”Han har det så bra”, som de säger. Fostermamman följer honom gråtande till tåget och låter honom på sitt ordknappa sätt förstå att han så gärna får stanna. ”Och för tionde eller tjugonde gången sa hon: -Du vet, att om det skulle bli för – Hennes läppar började åter darra och han vände bort ansiktet. – Om det blir för svårt så kan du – Han visste alltsammans. Återvända hit. -Jaa, sade han tveksamt. Men han tänkte: Det är ju omöjligt!”

Boken berättar om slitet och farorna i flottningen och på tegelbruket. Om de självklara hierarkierna med alla sina nyanser, arbetare, basar och disponent. Om motståndet mot att bjuda dit en fackföreningsman: ”Har man knog så ska man inte skoja bort’et med skitprat av socialistdjävlar. -Men – började Larsson. Det kommer ingen fortsättning. Han dricker ur sin kaffekopp och sitter sen med händerna i knät och stirrar framför sig.” Gemenskapen i det karga, ordknappa slitet. Gamle August som kanske kände på sig – kanske valde – när det var dags att försvinna, i en sprängning ute på timmermassan.

Kvinnorna, som i språk och tanke kunde bli till antingen ouppnåeliga drömvarelser, eller till rena objekt för driften, och ibland också till mänsklig verklighet. Lungsoten, som trivdes i de låga grå husen men inte i de rödbukiga. Kriget, som man avlägset förstår bryter ut och som man läser om på de kringfladdrande tidningslapparna som potatisen gödslas med. Gränslandet mellan vidskepelse och förnuft – Olof hittar Darwins bok som någon glömt kvar i sovbaracken, och för honom blir den ett ljus och en trygghet i världen, ”vi kommer från aporna!”. Och den kvarvarande magiska oklarheten, när vidskepelsen beskrivs inifrån sitt eget förståelsesparadigm: ”Och om man har den rätta blicken, ser man att dimman är de döda. Det är deras andar som sveper kring världens alla myrar, på kvällen kommer de upp ur vattnen eller sjunker ned från himlen. Kvinnan står där med oket över axlarna och ser in i flocken. De dansar kring henne. Och hon drömmer att hon är den unga Maria som går över ängen i Paradis och alla barn dansar omkring henne.”

Det finns en dubbelhet i beskrivningarna – någonstans inom sig vet Olof precis vad han gör och varför, samtidigt är det något som bara händer honom. Det är delvis en ensamhet han flyr ifrån, och delvis en längtan som han drivs av. En odefinierbar längtan efter något han inte vet, efter att få bli vuxen, efter själva livet. Resans första anhalt är föräldrahemmet, och när Olof kommer dit både vet och inte vet han, på en och samma gång, att han inte kommer för att stanna. ”Men med en gång är han långt borta från dem allesammans. Det är tunga ridåer på sidorna, på alla sidor. Han kan inte säga: Pappa, mamma, syskon. Han har ingenting att berätta för dem, ingen gemensamhet med dem. De är med ens främmande: de är människor han hör till, som kanske håller av honom och som han försöker hålla av, men ändå är de på andra sidan en mur han inte kan komma över. Eller inte vill komma över. Han är inte van vid dem och där finns de och ser på honom. -Du får väl sätta dig då, säger modern. Och så vill du väl ha kaffe.” Ridån blir liknelse för att på en och samma gång fatta ett beslut och att acceptera en realitet. Skildringen kan mycket väl passa in i en psykologisk berättarstruktur om att efter tillräckligt mycket av bortvisande och ensamhet lära sig skydda sig själv: ”Då stryker hon med handen över mössan och lägger den försiktigt i fönstret. Han skulle velat att hon hållit den en liten stund till i handen. Inte lagt den i fönstret. Hon skulle hängt den på väggen bakom dörren där det hängde kläder och mössor. Hon skulle hängt den där.” Men även om berättelsen kan rymma teorierna så behöver den dem inte. Den står utom, över och bortom förklaringsmodellerna och lever av sig själv.

Till slut har sommaren och hösten gått och vintern kommit, och Olof vuxit ur sin barndom. ”Olof satt liksom yrvaken och lyssnade och lyssnade. Han hade näverkonten bredvid sig på bänken. När han skulle stiga av vid sin station log mannen ett gott snusleende emot honom och frågade om man varit och plockat blåbär såhär års. Och Olof måste le tillbaka – det var längesen han kunnat le så mot en mänska – och svara, att man varit nånstans och fiskat plommon på metkrok, på ett ställe där det fanns gott om plommon – så här års. Då skickade männen ett stort, dånande skratt efter honom, ett kamratskratt, och så fortsatte tåget med dem.” Han kliver av på sin station och vet inte vart han ska, men där finns människor som kriget vräkt samman, och där finns minnet av ”flickan som böjt sig fram och tittat in i honom…Och så var hans barndom slut.”

Nu var det 1914

Scener ur hjärtat – sommarbok 6

Gångna årets kanske mest omtalade bok: familjen Ernman-Thunbergs ”Scener ur hjärtat” (2018). Familjen har skrivit tillsammans, resan och projektet är deras gemensamma, och det är oftast Malena Ernman som oftast för pennan. Texten är präglad av hennes patos. Själva formen är fri, berättelsen om familjens historia varvas med samhällsskildningar och statistik, samtal inom familjen kring bokinnehållet finns med, texter av Greta och maken Svante finns med.

Jag har fått uppfattningen att det finns många föreställningar i omlopp kring hur just den här familjen och dess medlemmar har hamnat i den position där de nu är, så jag passar på att beskriva situationen såsom jag uppfattat den. Malena Ernman beskriver själv tiden hon tävlade i melodifestivalen som avgörande. Att hon drevs av en önskan att bryta ramar, att överskrida de skarpa gränserna mellan fint och folkligt, opera och mello. Eurovisionjuryn valde att placera henne i botten, efter att hon i livesändningen valt att kritisera den ryska polisens tillslag mot Prideparaden som ägt rum samma dag. Även om placeringen var en besvikelse så hade önskan om att bryta ramar delvis lyckats: hon hade blivit kändis hemma i Sverige och hennes sommarföreställningar på Värmdö  lockade mängder av nya operabesökare. Men det traditionella operaetablissemanget kunde eller ville inte fånga upp alla dessa nya intresserade, hon uppfattade att hon fick jobba själv, utan att det fanns något intresse därifrån att möta upp. Barnen började må dåligt och alltstörre del av föräldrarnas fokus deponerades i nödvändigheten att administrera vård- och skolinsatser. Greta slutade äta, i vanmakt över att leva i ett samhälle där de nödvändiga förändringarna inte händer, där vuxenvärlden vet vad som måste göras men inte agerar. När Greta anmärkte på den då också mer eller mindre utbrända Malenas utlandsturnerande, och när Malena själv insåg att hon inte skulle bli tagen på allvar som klimatdebattör så länge motrepliken ”men du då, som flyger och sjunger överallt” fanns tillgänglig, landade det sammantaget i att hon slutade turnera och avslutade sin internationella operakarriär.

Jag minns en mingelfest, det kan ha varit 2014, jag drack bubbel och pratade med en frilansande operasångare som menade ungefär att ”Den där Malena Ernman kan man ju inte ta på allvar inom branschen.” Mitt svar blev ”Men hon kan köra sitt race. För hon har ingenting kvar att bevisa.” Följden blev en sur blick och att jag fick hitta nån annan att mingla vidare med. Branschen har sina sidor och den som bryter ramar riskerar – riskerade? – just att möta motstånd, avundsjuka och skepsis. Malena Ernman hade också en unik situation som hon valde att använda på ett unikt sätt: Den nyvunna mediaplattformen, med karriärframgångarna och det ovedersägliga yrkeskunnandet i ryggen, i kombination med kaoset hemma och allt vad det väckte av ett budskap som till sist inte lät sig kompromissas med.

Med sina egna liv som exempel skriver familjen samman den ekologiska och den mänskliga hållbarhetskrisen. Formuleringen ”utbrända människor på en utbränd planet”, har innebörden att alla de människor som går sönder i dagens system är en varningsklocka och säkerhetsventil, som bär på en berättelse om att strukturerna är ohållbara. I slutorden uppmanas till en ny folkbildningsrörelse, till nya former för både gemenskap och kunskapande, med tanken att vi inte skulle fortsätta behandla planeten och dess resurser på det sätt vi gör, om vi visste vad vi gjorde. ”Klimatkrisen är ett symptom bland många på en ohållbar värld. Ett akut symptom. Hållbarhetskrisen är samtidigt ett val. En möjlighet att ställa allt till rätta. Och däri ligger vårt hopp.”Scener ur hjärtat

Det går an – Sommarbok 5

Carl Jonas Love Almqvists ”Det går an” väckte skandal när den publicerades 1838. Kritikerna hade svårt att ta Sara Videbecks argumentation för kärlek i friare former: ”Men kärleken emellan två, den bör främst av allt hållas fredad och i ro för sådant; den bör aldrig göras lidande eller beroende av en sammanboning eller hushållning, och huru den kan slå sig ut.”

Diskussionen kring tvåsamhetens former och förutsättningar är tidlös. Samtidigt är boken ett fantastiskt tidsdokument. Utöver huvudtemat har den så mycket av humor, miljöskildringar och personporträtt: ”De ”bättre” resande utgjordes denna gång av äldre herrar, nästan allesammans med ledsamma ansikten. De åtföljdes av fruar och barn…De där väl uppfostrade barnen äro vanligen så ur stånd att hjälpa sig själve… Deras mödrar hava således mycket besvär…och familjefäderne, slutligen…måste framför allt med stor omtanke överlägga, vad de må våga förtära om bord..: allt av den naturliga orsaken, att då själens rena glädje, som är det bästa läkemedel emot kroppens sjukdomar och svagheter, saknas, är man ständigt åtkomlig för vad som helst, och mår gärna illa både av vad man äter, och av vad man låter bli att äta.”

Vid flera tillfällen använder han fiktiva namn, det är baron **, baron ** och baron **, eller ”de myckna baronerna”, som en serveringsflicka beklagar sig. Det är som om Almqvist vill ha sagt, att om han så ville, så skulle han kunna skriva fiktiva namn, men han vill inte ens det. Almqvist var omstridd som person och författare, och både genom karikatyren av medpassagerarna och benämningen av baronerna** får läsaren aningar om ett verkligt eller fantiserat metasammanhang av sammanhang, kretsar och antydningar: Viktigt är att hålla sig väl med rätt personer.

Och alla tidstecknen, de nyimporterade låneorden som ännu inte helt bakats in i språket: Saras handskar i couleur de lilas, Alberts lieblingsrätt och par example dalkullorna som sätter sig rakt ned på skeppsdäcket. Det gamla myntsystemet med riksdaler och skilling, som räknas per 6, 12 och 24. Resan i mil och fjärdingsvägar och Sara som driver glasmästarverkstad i sin mors namn – modern har änkans rätt och vid hennes dör bortfaller rätten. Oavsett att det är Sara som kan yrket och driver verkstaden får hon som ogift kvinna inte själv fortsätta med det.

Romantikens genombrott brukar placeras kring decennierna runt 1800 och Almqvist återfinns bland de första svenska romantikerna. Det är som om det romantiska språket är så nytt att det fortfarande kan drivas med med friska ögon: ”-När nu…gäddan slukar abborren, som jag hoppas snart sker, så komma ändock de bägge ringarna att ligga – under samma hjärta! Det sista utviskades med en öm dragning på orden, men som alldeles misslyckades för sergeanten. Flickan vände sig tvärt bort utan att svara, och blandade sig med de övriga jungfrurna.”

Romantiken kunde vara tvåsamhetsromantik men också naturromantik. Även här var Alberts ansträngningar ganska bortkastade på den sakliga Sara: ”-Tycker du icke, att denna nejd är ganska vacker? -Kallas det här en nejd? Hava vi långt till Fellingsbro? -Men har du då icke en kärlek för vackra landskapsstycken? -Landskapsstycken? frågade hon och såg sig liknöjt omkring. De äro så sällan naturligt målade… -Jaså. Men finner du då icke, att här är en utsikt?… -Utsikter hava vi åt alla håll…men säg, är det här då icke en socken? I Västergötland hava vi alltid socknar, så fort vi komma utom staden. Och varje socken håller sin ämbetsmästare i skomakeri och skrädderi, som får ha pojkar, men icke gesäll… Sergeanten hade under tiden ställt sig framme vid hästarna…då det syntes honom omöjligt att bringa den vackra flickan till något förnuftigt samtal över landsbygdens behag.”

Almqvists far tillhörde Herrnhutismen, väckelserörelsen som jag skrev min c-uppsats i historia om. Herrnhutismens tradition att ge kvinnorna mycket plats i församlingslivet kan ha inspirerat Almqvists gestaltning av Sara Videbeck. Väckelserörelsernas intensiva religiositet var en av de faktorer som banade väg för romantiken men även, paradoxalt nog, för sekularisering och individualisering. Här befinner sig Sara och Albert mitt i skärningsfältet: ”Det står alltid till Gud huru en människa fortfar att vara, och mången kan falla. Men åtminstone böra vi icke med varann tillställa sådant, som…fylla hjärtat med etter och hjärnan med en dimmig sky…Ty om Gud själv ger någon en plåga, som icke kan undflys, hon är då att tåligt utstå och är ett prov. Men människor kunna låta bli usla tillställningar.”

En annan tanke – att det är så lätt att tänka på äldre litteratur som svår, men den här är ungefär hälften så lång som en genomsnittslig roman, lättläst och underhållande.

Det går an