Vad är ett känslomässigt normalspektra?

För ett par månader sedan befann jag mig på en fest och fick höra kommentaren ”Men oj, bor du i Göteborg, där vågar man väl knappt röra sig ute? Man har ju hört så mycket, Nordstan, Brunnsparken…” Jag svarade något i stil med ”Jag har aldrig känt mig otrygg där, även om man såklart är utsatt för vissa övertalningar att göra det.” Och jag vet inte om det var för att hen förstod mig eller inte förstod mig, som konversationen tog slut där. Hade jag däremot svarat något annat så hade vi mötts i en gemensam bild, bekräftat varandra och skapat samhörighet. Tillsammans byggt upp en tankevärld, ett paradigm, narrativ. Det finns olika ord för det. Skapat en känsla, också. Otrygghet är en känsla som kan vara politisk gångbar (till skillnad från t.ex. svartsjuka). Men heller inte alla aspekter av otrygghet är politiskt gångbara. Personen ifråga var till exempel helt ointresserad av att veta hur pass trygg eller otrygg jag känner mig med brandskyddet i min lägenhet, lösenordsskyddet på min dator, eller med att gå genom Brunnsparken av den anledningen att spårvagnar och bussar kommer körande från de mest oväntade vinklar.

Jag tror Greta Thunberg, som idag tog emot Expressens pris för årets kvinna, är inne på nåt liknande: ” – När jag fick klimatintresset släckte jag lampor och drog ur kontakter och laddare hemma. Mina föräldrar blev först oroliga att det var ett ticks, ett tvång, och gick runt och tände och sade att man inte fick ge efter för tvång. Då de såg att elräkningen hade sjunkit insåg de att det gjorde skillnad.” ( https://www.expressen.se/nyheter/qs/greta-thunberg-jag-har-alltid-varit-annorlunda-/ )

Det där normalspektrat, som återskapas och omförhandlas. Som gör olika känslor och uttryck olika socialt gångbara. Och som i mer eller mindre hög grad beror på vilka intressen och frågor som prioriteras i sammanhanget. Och där alla sociala grupperingar och kulturer gör mer eller mindre olika. Vissa menar att i själva verket alla mänskliga uttryck är inom normalspektrat och att därmed alla de neuropsykiatriska diagnoser som vi idag använder oss av skulle vara sociala konstruktioner. Kanske går det aldrig att veta exakt vad som är vad? Då skulle vi väl behöva skilja på social och biologisk prägling, och det kan vi inte. Inte inom överskådlig tid, kanske aldrig?

En liten berättelse

En bloggtext som tillkommit efter den predikan jag hörde på helgens gudstjänstgig. Prästen tog upp ”må-bra-hetsen” och den individualistiska kulturen. Med bilder och citat från självhjälpslitteratur, Isabella Löwengrip osv, för att komma fram till slutsatsen att människan ju inte är ensamstark utan att vi behöver varandra (och (naturligtvis) Gud, då). Klokt och tänkvärt, men jag har ändå alltid så svårt när jag hör detta resonemang att förstå vari motsättningen skulle ligga. Och varför det ska behöva framställas som en motsättning? Individualist eller kollektivist. Om nu gudarna mestadels ändå är som folk är mest, och när alla individualistiska och tro-på-dig-själv-trender går ut på att hitta en fungerande relation till sig själv, till den egna kroppen och inom de egna mellanmänskliga relationerna. När de enda strategier som långsiktigt fungerar är att kunna vara individ och i samspel. Om det i grund och botten inte finns någon motsättning, så varför uppmåla det som en?

Och jag tänker på den lilla damen på boendet där jag extrajobbade för många år sen. Hon som hade bett om att få sällskap mellan husen, det där middagen serverades och det där hennes lägenhet var. Men som hade fått avslag, med motiveringen att vårt jobb ju inte var att hålla sällskap – hon ansågs inte behöva följas på den kanske hundratalet meter långa sträckan mellan husen utan var bara ”sällskapssjuk”, som det ungefär uttrycktes när beslutet togs. Och jag minns hur vi gick förbi henne den där kvällen, kollegan och jag, där hon gick med sin rullator på väg tillbaka från middagen. Minns hur jag vände mig om när vi passerade och att våra blickar möttes. Minns hur tanken for genom huvudet, av ingen tydlig orsak men glasklar och kompromisslös: ”hon ska ju inte gå själv”. Jag reflekterade väl inte ens över möjligheten att dröja, jag var ju bara obehörig sommarvikarie och det fanns ett beslut. Några minuter senare fick vi ett telefonsamtal om att hon ramlat och slagit huvudet och att ambulans var på väg. Och jag minns hur lugn jag var, inte chockad och inte ens förvånad. Det var snarare en känsla av bekräftelse.

Och jag minns de upprörda diskussionerna i personalgruppen dagen efter. Hur någon vände sig anklagande emot mig och hur jag lugnt svarade att jag ju bara hade följt ett beslut. Och om jag nu hade valt en bana inom sjukvården hade jag väl fått lov att hitta ett förhållningssätt till att balansera egna impulser med givna riktlinjer. Nu fick jag utforska de aspekterna inom ett annat yrkes ramar istället. Men jag tänker än idag på henne ibland. Dels för att hon lärde mig nånting om att våga lita på mig själv, att lyssna in den där känslan, rösten, vad det nu är. Dels för tanken, att kanske är det just upplevelsen av att någon faktiskt ser, men ändå går förbi, som kan vara den där droppen som gör att man inte orkar gå längre.

Men individualist eller kollektivist, troende eller sekulariserad, är aspekter som alla skulle kunna gå att applicera på vilket beslut jag än hade tagit, där och då. Och som alla bleknar i sammanhanget. Vad jag än väljer att kalla mig, tänker jag att förmågan till sådana upplevelser är en del av hur vi fungerar. Och sen spelar det kanske mindre roll om tolkningsramen är andlig eller biologisk.

Rapport från Scenkonstgalan

På sätt och vis är frilansmusikerskapet kameleontandets konst. Alla dessa olika situationer en befinner sig i! Bröllopsmässa, gemenskapsträff, studiojobb, körledare, visklubb, ikväll scenkonstgala. (För att inte nämna sekreterartjänsten, designuppdragen och logistikuppgifterna.)

Kanske mest spännande när världarna krockar. Att jobba under nya arbetsformer där det uppstår ny och utmanande gruppdynamik. Eller att se nya kulturer, som på scenkonstgalan på Storan ikväll där Ocarinavaginan var nominerad, och där publiken kändes som en representation av teatersverige. Teaterkulturen en annan än musikerkulturen, olika tankesätt, olika arbetssätt. Social, gruppdynamisk och politisk på ett annat sätt, kanske inte nödvändigtvis mer eller mindre, bättre eller sämre (eller det kan vara tankar för en annan dag), men annorlunda. I arbetsmetoder, i själva konstuttrycken och i hur man pratar om konsten. Ikväll i guld och glitter och rosa ballonger. Men också med prat om hur medel och ork ska räcka, om jorden ska hålla och om en värld som skakar. Och två eller tre gånger om kultursituationen i Skåne nu efter valet. Det pratas om det som nya tider, kärvare tider, som kräver nya kreativa former. Slutnumret ”vart blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?”

52323678_2008644645900360_7538028897128939520_n

En av de intressanta föreställningar som var nominerade ikväll var Mångfaldens magasin: http://www.dansinitiativet.se/maringngfaldens-magasin.html – Som jag inte vet mer om än att de skapar platsbundna dansföreställningar i gammalt magasin som var uthyrt till tyskarna under andra världskriget.

Kom att tänka på min egen största teaterupplevelse, med Ghita Nørby i Köpenhamn, i ”Besök av en gammal dam”, som visst sattes upp i Stockholm häromåret också. Hur hon kom hem till sin uppväxtby och tog hämnd på sin ungdomskärlek genom att med sina pengar vända hans by emot honom. Hur man får följa, steg för steg, hur byinvånarna från att överhuvudtaget inte kunna tänka sig att skada honom, sakta och smygande börjar vackla. Hur gott och ont, rätt och fel, aldrig blir glasklart.

En nygammal upplevelse för mig ikväll också, den äldre herren som spontant reagerade med en beklagande blick när jag berättade att jag är frilansmusiker, spelar i kyrkor, på visklubb, i studio, leder körer… Det är såpass sällan det händer att jag förvånade mig över att han utgick från att det var ett oönskat val. När det för mig tvärtom är ett aktivt val som jag trivs med.

52323701_2293716110847338_9053944046703083520_n

Civil olydnad och postmodernism

Civil olydnad har kommit upp som ett samtalsämne i veckan. Är det ok att klimatstrejka från skolan, som Greta Thunberg och alla de andra tonåringar som gjort henne till ledare för en generationsrevolt? Ja, där helgar ändamålet medlen. Är det ok att trakassera minkfarmare och köttbönder för att en själv valt andra konsumtionsvanor? Nej. Det finns olika argument kring varför, och min bedömning är bara min personliga bedömning. Andra kan tänka och värdera annorlunda.

Sen finns hur många exempel och gränsdragningsfall som helst, frågan om det ok att göra aktioner mot fisketrålare, kärnkraftverk, när, var och vad får man röka och vilka namn ska eller ska inte ut i media? Gränsdragningsfrågorna illustrerar hur samhällsmoralen är förhandlingsbar. Olika gruppers intressen stöts mot varandra och sedvana, lagstiftning, media, opinion, och vetenskap turas om att leda och följa.

På c-kursen i historia pratade vi om hur vetenskapen i nuläget är i väntan på det som kommer efter postmodernismen – väntan på något som ännu inte visat sig. Det som ibland hos någon av kursarna kunde komna till uttryck som någon slags trötthet ”måste man ta hänsyn till minoriteter och berätta ur nya perspektiv hela tiden?” emotsade jag med att ”den insikten kan inte göras ogjord, att tidigare historieskrivning berättat ur ett europeiskt och manligt perspektiv”. Och då blir också postmodernismens dilemma att några allmängiltiga sanningar inte finns. Vilket kanske också väcker oro och protester, skapar neokonservativa rörelser etc.

Är det den tredje vågens psykologi som kommer efter postmodernismen? Den tredje våg som brukar exemplifieras med mindfulness och medveten närvaro, som kanske är det närmaste gemensamhetsfaktorer som går att hitta idag?

Regeringsbildningen och Columbus

För mig blev detta dagen då centermedlemskapet från i somras på något sätt sjönk in i kroppen och känns ännu mer tryggt än innan. Valet av C var ett val av en liberalism som inte tolererar högerpopulism. Och det har varit så intressant att följa höstens pusslande, ett steg i taget. Naturligtvis är det ett knöligt parlamentariskt läge, i ett föränderligt politiskt landskap. Beslut måste alltid tas och utvärderas en dag i taget. Men idag är jag glad, för att det nog blev så bra som det kunde. Och för att navigera är det allra mest nödvändiga.

Om inte annat är detta en väg värd att pröva, bland alla olika existerande och frånvarande strategier för hur den högerpopulistiska trenden ska hanteras. Ska dess representanter ges inflytande eller ej, ska diskussioner tas eller ej, vilka åsikter ska få stå oemotsagda och vilka ska det inte? Personligen tänker jag att normaliserande föder normaliserande. Att människor och samhällen formas i ett ständigt pågående och spretigt levande liv där politik, lagstiftning, media och den allmänna opinionen omväxlande leder och följer. Bilbältesanvändning, barnaga, hygienvanor, rökning och familjeplanering är socialt formade vanor, och på samma sätt är politik, språk och känslor vanor, där beteenden befästs och görs till vanor genom upprepning. Gör samma sak fem gånger och det har blivit det du kan. Rätt eller fel eller bara olika?

Just nu läser jag den amerikanske historikern Howard Zinn, ”Det amerikanska folkets historia” (uppdaterad utgåva 1995). Zinn börjar med att förklara sin ingång till berättandet, nämligen att berätta sådana berättelser som traditionellt inte berättats. Hur ser USA:s historia ut ur urbefolkningens, kvinnornas, slavarnas, de fattigas perspektiv? Han kontrasterar sina berättelser med att referera till mer traditionell historieskrivning. Ett exempel är kollegan Morison – Morison som visserligen inte förnekar Columbus folkmord på urbefolkningen utan nämner det (1954), t.o.m. nämner det med ordet folkmord, men endast som en bisats; ”begravt halvvägs in i en stor äventyrsberättelse. […] Men att konstatera faktum och sedan begrava det i annan information är att säga till läsaren med ett visst smittande lugn: ja, massmordet ägde rum, men det är inte så viktigt – det bör väga mycket lätt i våra slutgiltiga bedömningar, det bör inverka väldigt lite på vad vi gör i världen.”

Att skildra Columbus som hyllningsvärd äventyrare var traditionellt sett ett ideologiskt motiverat val, förankrat i uppfattningar om den europeiska kulturens överlägsenhet etc. Men även sedan denna ideologi inte längre står sig lever dess spår kvar i berättandet; eftersom historieskrivning (och -undervisning) på en och samma gång är återgivande av händelser och återgivning av en berättartradition, två aspekter som väl aldrig helt kan skiljas åt. På så sätt kan det länge förbli viktigare att i positiva tongångar berätta om europeernas erövring av USA än att berätta om de människor och kulturer som utplånades.

Fördelen med att det finns någon form av kanoniserad historieskrivning i ett samhälle är naturligtvis att dess människor ges gemensamma berättelser att samlas kring. Priset är de berättelser som inte berättas. Zinns tankar om berättande, moral och förlåtelse är relevanta även i dagens samhälle: ”Jag menar inte att vi genom att återge historien måste anklaga, döma, fördöma Columbus i hans frånvaro. Det är för sent för det, det vore en lönlös vetenskaplig moralövning. Men det lättvindiga accepterandet av illdåd som ett beklagligt men nödvändigt pris att betala för framåtskridande (…) finns fortfarande kvar.”

En herrgårdssägen

Om Selma Lagerlöfs ”En herrgårdssägen” som jag läste i julhelgen. Skriven som en blandning mellan två olika berättarkulturer: den moderna romanen och den gamla folkberättelsen, som var en slags blandform mellan saga och nutida roman. I folkberättelserna var slutet införstått från början. De hade långa förord: ”en berättelse om hur den goda och dygdiga X möter den stilige och redlige Z och hur de övervinner diverse svårigheter för att till sist få varann”. Som i en folksaga, där man aldrig någonsin behöver vara i tvivel om vilka som representerar det goda eller om att det förr eller senare kommer att sluta väl. Det var nämligen bestämt sedan begynnelsen, i ett förmodernt samhälle som inte sökte framsteget utan visste att allt var bättre förr – i antiken, i Eden, i tidernas morgon. Sagorna och berättelserna fanns för att bekräfta det man redan visste. 70-talspsykologen Bruno Bettelheim skriver om hur sagorna tydliggör den dualistiska skillnaden mellan gott och ont, samtidigt som ondskan ges mänsklig gestalt och på så sätt blir möjlig att relatera till.

I och med upplysningstiden framväxer synsättet att människor och samhällen kan utvecklas och förbättras. Den optimala lösningen finns inte längre bakom oss, men möjligtvis framför oss. Vi vet hur som helst inte längre slutet på förhand. Det vet vi heller inte i den nutida romanen, utan det vi vet när vi öppnar den är att vi kommer att tas med på en resa, där människor och samhällen förändras längs vägen. (Kanske är kärleksromaner och feelgood-filmer arvtagare till folkberättelserna? Vi ser dem för att vi redan vet att det kommer gå bra och bara vill ha det bekräftat?)

Selma Lagerlöf måste ha känt till den gamla typen av berättelser och använt sig av den formen. Eller så flöt det i hennes berättarstil samman. De två huvudpersonerna möts i början av berättelsen, vid ett enda tillfälle, och utan förord upprättas ett folkberättelse-kontrakt: Läsaren får en presentation av deras karaktärer och görs samtidigt mer eller mindre införstådd med att de kommer att få varann till slut. Samtidigt får vi en placering i tid och rum som inte har något med sagor att göra: Uppsala, 1830-tal och studentmiljö. Efter det första mötet skiljs de åt, hon hamnar i en kärlekslös fosterfamilj och han hoppar av studierna för att rädda sin familjegård. Hans utstakade bana bryts; under en skräckfylld vinternatt på fjället fryser hans djur ihjäl och kapitalet är utplånat. Framtidsutsikterna är så dåliga att fästmön lämnar honom, och då blir han vansinnig.

De två från det tillfälliga första mötet möts igen, och kommer att växelvis hjälpa varandra, som Ronja och Birk. Hon som till en början verkade helt oansenlig får uppdraget att rädda honom från vansinnet, och vinner till sist med sin kärlek och godhet (i full enlighet med romantikens kvinnoideal). Eftersom hon älskar honom på riktigt förmår hon också se igenom sjukdomen till hans friska jag. När hon väl först har hjälpt honom kan han också hjälpa sig själv, när han får tag i en fiol och spelar musiken från studieåren.

Selma Lagerlöf beskriver vansinnet som ett slags försvar. När världen är för hemsk kan sjukdomen bli en utväg, en tillflykt. Ur slutscenen, då han redan har frisknat till och nu ställs inför att behöva minnas sin sjukdomstid: ”-Och detta har varit jag! Han jämrade sig genom snyftningarna. Detta har varit jag! Kunde han ha mod att bära den tanken? En beledd, utskrattad dåre! -Å, låt mig bli tokig igen! sade han och slog hårt i bänken. En människa kan inte stå ut.

Han höll andan ett ögonblick. Mörkret kom emot honom som en anropad frälsare. Det kom svepande emot honom, som en dimma kommer. Han fick ett småleende på läpparna. Han kunde känna hur hans drag blevo slappa, hur han återfick galmansblicken…vad skulle han tillbaka till livet för? Alla måste avsky honom. Mörkret svepte om honom med de första lätta, drivande slöjspetsarna.” Hon kysser honom och skäller ut honom i den ordningen, ”det är just karlaktigt att bli tokig för att slippa litet ångest…du bara inbillar dig att ditt lidande är det tyngsta på jorden. Men det finns väl andra, som har haft det värre än du.” och det är den kombinationen som gör att han till slut väljer att stanna.

Om Maja Vogl och musikhögskolorna

Kom att tänka på min cellolärare Maja Vogl, som jag studerade för 2007-2009. Då var hon över 80, hade undervisat flera decennier och hade så otroligt mycket kunskap att förmedla. Jag har tiotals kollegieblock och anteckningsböcker med lektionanteckningar sparade, men det jag tänker på just nu är hennes sätt att se musikeryrket ur ett helhetsperspektiv. Bara påpekandet om att alltid ha ett par solostycken i fingrarna för att kunna leverera på en fest, för det ingår som en del av jobbet. Jag kunde nog bara delvis se det när jag var 22 och inne i det hierarkiska system som den klassiska världen ofta är.

Det var intressant att få studera för någon två generationer äldre. Både tänkandet kring musik och den konkreta uppförandepraxisen ändrar sig över två generationer, och jag fick nog med mig en annan förståelse för det än om jag bara hade gått för lärare födda på 50-60-talen. Och jag minns hur jag tänkte då jag första gången klev in i rummet med alla hennes papper med teknikövningar och artiklar, att detta kommer förlänga min utbildningstid men det är det värt, för jag vill ha det med mig.

Habsburgkulturen och wienermusiken, med dess intonation och sätt att frasera fanns kvar på närmre håll än idag: då Maja utbildade sig och började arbeta fanns restaurangmusiken kvar – hon berättade om hur symfonikernas anställde under somrarna försörjde sig genom att spela i restaurangkapell. Vi spelade underhållningsmusik från 20-30-tal och hon kunde visa och berätta hur den skulle fraseras, med mer flöde och liv, och om hur man kunde laborera med intonationen, tänja i halvtonerna. En del av det är inte användbart idag, och där har jag en känsla, lite vag och obekräftad, av att olika uppförandepraxissystem kolliderar och samexisterar med varandra, ofta utan att det har verbaliserats. Kanske en kombination av att olika system fungerar i olika sammanhang och av att  systemen i sig snarare är ansatser till system? Att intonera efter lösa strängar är ett system och att intonera efter vilket ackord som spelas är ett annat. Jag har fått båda presenterade för mig, men fick själv tänka ut att de bygger på helt olika principer.

Kanske symptomatiskt – det är sådana tillfälligheter som styr hur en musikutbildning utformas. All musikhantverkets finkalibrerade kunskap som traditionellt förmedlas inom mästare-lärling-systemet och bara delvis verbaliserad. Var och en med sin kunskap och sitt subjektiva sätt att förmedla den. Väl inne i den hierarkiska världen försvinner gärna metaperspektivet, och all möjlig utsatthet kan traditionellt sett också uppstå i och med alla maktobalanserna. Medvetenhet om problematiken finns och man försöker undvika de värsta fallgroparna. I andra diket finns då riskerna för överbyråkratisering*, att själva hantverket inte hinns med, i tid och budget, kanske även en övertro på formell pedagogisk behörighet. Och inom forskningsfältet konstnärlig forskning finns frågan om hur man verbaliserar konstnärliga processer utan att det landar i ett dokumenterande av händelser som redan ägt rum – ”och så bokade vi en reptid där vi diskuterade x och sen spelade vi z och sen flyttade jag in marimban i hörnet.”

Kanske utbildades jag i en övergångsfas mellan ett hierarkiskt och ett postmodernt förhållningssätt, och väl ute på den frilansarbetsmarknad där jag oftast rör mig idag är det hierarkiska tänkandet ofta ganska meningslöst – där handlar det snarare om praktisk problemlösning, bygga relationer, förmedla en musikalisk känsla, komma i tid och ha med sig rätt papper.

*Befriande med Jonna Bornemarks bok om samhällets överbyråkratisering! Nu kan det definieras som civilkurage att minimera sin egen administrationsbörda.