Skörhet och skönhet

Det här handlar om att våga, och om att knyta samman. Att förbinda, i flera betydelser, som i att laga, hela, eller sammanknyta. Även ordet laga kan ha flera betydelser, som i att reparera något trasigt eller som i att sammanföra separata enheter. Att skapa? Att skapa kontakt, skapa förbindelse. Kanske behöver det inte spela någon roll om det handlar om att laga förbindelse med sig själv, med något annat, någon annan eller andra eller med någon eventuell högre makt, för själva lagandet, sammanförandet, skapandet är detsamma. Individ eller kollektiv, inre eller yttre, ateist eller troende, behöver inte spela någon större roll. Kräver inte sådana val eller ställningstaganden.

 

I dagarna klimatmötet i Polen, ställningstaganden som blivit än tydligare och debatter som intensifierats än mer. Greta Thunbergs framträdanden. Det är något vackert i att det är just hon som nu blir en slags ledare. Att det är skörheten och sårbarheten som får visa väg, den skörhet som kan finna styrkan att säga att kejsaren är naken och få andra att lyssna. Tänk att få vara med och se detta hända.

 

Fjärilar, kallas de visst ibland, de stark-sköra. Och jag tänker att det stark-sköra behövs. För att laga och knyta samman. Därför att det att ta ansvar för den gemensamma livsmiljön i så hög grad handlar om att ta ansvar för det sköra, för att själva livet är skört, och att ge det tid och värdesätta det. Att uppleva intensivt och samtidigt flyga som fjärilen.

 

Jag tänker att den värld där det sköra inte kan vara eller orkar leva, är i förlängningen en värld där inget annat kan leva heller. Den världen håller vi bokstavligt talat på att elda upp. För det är just skörheten som har den där inneboende styrkan, till att kunna vara kitt emellan det som ska lagas, det som kan sammanföras.

Black friday?

Så blev black friday en dag mer präglad av protesterna mot den än av själva evenemanget. Kanske första gången det blev så tydligt, att det mest självklara valet lika gärna kan vara att välja bort. Kanske lättast med en dag som till skillnad från halloween, alla hjärtans dag eller jul inte har något uppenbart innehåll utöver själva konsumtionen. Eller jo: precis som halloween också under förkristen tid var en tid för att tacka för sommaren och gå in i den kalla årstiden, så hade även november sin karaktär – som en tid för eftertanke. Dessutom har själva begreppet black friday visst också något att göra med händelser under kvinnornas rösträttskamp i England. En protestdag.

Att evaluera, välja och välja bort. Minns en gång för ett antal år sen när jag kom fram till målsättningen att alltid ha redskapen till att kunna sysselsätta mig själv, och att kunna göra det gratis. Vara beredd att plocka ned det överflödiga och avstå från det spektakulära. Tänk om det finns en punkt när tillräckligt många stenar lagts på vågen och bägaren tippar över? Även om det tog tid är det en vacker dag en självklarhet att kvinnor har rösträtt. Eller som när #metoo kom för ett drygt år sedan, och vad man tidigare visste enbart inom sina privata sammanhang blev plötsligt en del av det offentliga samtalet. Ett paradigm som byttes ut över en vecka. Tänk om det är på samma sätt med konsumtionskulturen, ett paradigm som kan förändras?

Alla ofullkomligheter och bakslag till trots finns det ändå ett starkt och kompromisslöst värde i de där förändringarna. Inte minst för att det öppnar möjligheter att också arbeta med det som ligger bortom de uppenbara konfliktytorna. Det är något som jag tycker har blivit tydligt den här hösten, på så många områden. Att saker och ting kommit upp till ytan, fått lov att bli uppenbart och samtidigt komplext, ta plats och ta tid. Finns inte lika mycket att gömma sig bakom längre. Hur förhåller vi oss egenligen till varann, hur jobbar vi tillsammans, hur får vi saker och ting att fungera?

Å jänta och jag – och en ful visa.

Gångna helgen innefattade bland annat att jag fick lära mig snuskvisan ”In kommer far”, sjunges på samma melodi som ”Å jänta å ja”:

In kommer far, full som han var, drämde sin task i bordet. Efter kom mor, spotta och svor, undra’ va fan han gjorde. Ska du förstöra pillevicken din, som du ska köra in i fittan min? Ungarna skrek, katten den sket och hunden den satt å runka.

Eller rättare sagt, kanske är det ”å jänta å ja” som sjungs på samma melodi som ”in kommer far”. Google berättar att ”å jänta å jag” är skriven av en Fredrik August Dahlgren. (Wikipedia säger nedtecknad, några andra säger skriven, jag skulle spontant satsa på det sistnämnda.) Dahlgren levde 1816-95 och har även skrivit bl.a. Värmlandsvisan (Ack Värmeland du sköna). Å jänta och jag är skriven på värmlandsmål – under romantiken var man ju inne på att lyfta fram det folkliga, bl.a. genom att resa runt och skriva ned gamla visor, sagor och berättelser som man var rädd skulle försvinna i och med urbaniseringen.

Även om man gillade det folkliga så fanns ju nånstans gränser, det ska ju ändå vara vackert – tiden kallas ju ändå romantiken. Arbetet skulle inte gärna resultera i berättelsen om ett ärofyllt svenskt folk – det var vi som hade gömt Gustav Vasa i höskullar osv – den nationalromantiska historieskrivningen var fantasifull. Och vad gör man då när folk i största allmänhet gärna sjunger In kommer far och liknande? Man fick censurera friskt, och där det inte ens gick att censurera så skrev man helt nya texter. Gärna då på en gammal melodi för att den skulle gå snabbt att lära sig och för att i bästa fall utrota den gamla texten – ungefär som att bygga en kyrka på en gammal hednakultplats. Folkuppfostring var ett av borgerlighetens stora projekt. Folk skulle lära sig supa mindre, tvätta händerna och inte spotta på golvet, kort sagt lära sig veta hut.

Nu vet jag inte precis tillkomsthistorien på ”Å jänta och jag” – om Fredrik Dahlgren utgick från någon förlaga eller skrev en helt egen text. Vet heller inte hur hur långt tillbaka ”In kommer far” kan spåras,  den är antagligen 17- eller 1800-tal den också. Men helt oavsett tror jag det går att se att den ena är en fokvisa och den andra en dikt från romantiken: ”In kommer far” finns i varianter med små skillnader sinsemellan: katten är ibland han och ibland den, utan att det gör nån skillnad för låten som helhet men Å jänta och jag finns bara i en enda version. Sen skulle man aldrig få för sig att skriva den texten till den melodin om inte melodin redan fanns: ”där mötte hon mig en mo-or-gon så klar” t.ex. är en ton för mycket i relation till antal stavelser och betoningarna hamnar på konstiga ställen.

Evert Taube har definierat sitt sångarideal som ”saklighet, tydlighet och känslan av tyglad kärvhet”. Motsatserna skulle vara ”romantisk svävning, svulstig artikulation och sockrade känslouttryck”, (uppgift ur Marita Rhedins avhandling ”Sjungande berättare”.) Här tar Taube avstånd från den romantik han själv vuxit upp i för att mejsla ut – eller kanske delvis återvända till, ett annat ideal. Men att ett sådant ideal ens går att definiera visar att något har hänt. Taube tillhör ändå modernismens generation.

Beslutsfattande

För vi är ju i den situationen att väldigt många valmöjligheter är oss givna. Vad vi ska göra, vad vi ska tro på och leva efter, i ett mer eller mindre obegränsat informationsflöde. Om det handlar om livsstilsval, att välja hälsosamt eller klimatvänligt eller vad det nu är, blir det lätt att antingen helt stänga av, att inte orka ta ställning till alla alternativ, eller att fastna i att alla beslut blir svåra, långdragna, ångestfyllda.

För de här ämnena kan bli så otroligt laddade, kännas kravfulla eller bli känsliga. Om det handlar om miljöfrågor – även om de flesta är överens om att radikala förändringar behövs så skapar det motstånd, tanken på att det en själv som ska behöva ta det ansvaret. Eller kanske handlar det snarare om att de strukturer vi lever i är så inarbetade att man inte vet var man ska börja? En maktlöshetskänsla som skapar motstånd. Eller när det handlar om att ta hälsosamma val, (och här har jag varit i flera långa samtal och diskussioner på sistone,) vad är rimligt att säga, berätta, förespråka? Det som är peppande för någon är kravfullt för en annan. Var och en måste ta alla dessa beslut själv och är samtidigt så utsatt för andras åsikter, blickar och tyckanden, verkliga eller inbillade. Jag tänker att det är stor skillnad på att berätta vad man själv gör och att säga att någon annan gör fel. Och för egen del har jag nånstans landat i att det inte är lönt att göra besluten svåra. De är inte värda att ha ångest över, för den energin kan användas till annat. (Så lätt det låter, men det är inte ett förhållningssätt som kommit helt gratis.)

Det är frågor som också hela tiden återkommer i vanliga och i sociala media, allt detta överflöd av information om produkterna, tingen, maten, träningen, informationen, besluten. Mitt eget förhållningssätt är ungefär såhär: när information kommer i min väg kan jag läsa och ta till mig, memorera och göra det jag tycker länns vettigt och som passar in i mitt liv. Och när rön och åsikter spretar behöver jag inte välja vad jag tror på, för det känns ofta inte mänskligt möjligt att överblicka. Men jag kan däremot vara nyfiken, testa och sedan göra det jag trivs med, med full frihet att slippa ha en åsikt. Kanske är det ett förhållningssätt som inte förlänger mitt liv med en dag, eller planetens överlevnadschanser minsta smula. Men det är ett sätt som jag tycker går att leva med.

Herde – herdinna – förklädd Gud m.m.

Sedan jag öppnade den här sidan har jag ibland fått frågan om varför jag valt att kalla den herdinna, och har även fått frågan om vad det betyder. Herdinna är alltså femininformen av herde, den som passar djuren ute, får samla och vakta dem och sova under himmelen, men i övrigt egentligen inte behöver göra så mycket, slipper ifrån det hårda arbetet på åkrar och i kök. Att jag valde just det ordet var egentligen bara för att jag tyckte det var fint, men det finns också en del intressant associationer. Kanske först och främst till en av mina favoritsånger av Bellman, Liksom en herdinna, som svingar sig över hela hans spektra från naturromantik till erotik. Bellman leker här med herde- och herdinnetemat, som var en trend under 1700-talet. (En bildgoogling på ”herde 1700-tal” visar massor av rokokomotiv på temat.) Herdeberättelserna var underhållninglitteratur, spridda till en stor publik, ofta med ganska banal tematik (som min bellmanssångarkollega Carl Håkan Essmar brukar presentera dem – ”de handlar om den lilla herdinnan, som alltid heter Camilla, som är på väg till den lille herden, som alltid heter Damon, med en korg med mat. Sen sitter de i en glänta och klappar små lamm.” I låten som detta försnack handlar om driver Bellman med genren och låter Camilla snubbla över Mollberg på vägen dit, och han lyckas då få henne att glömma sitt ärende.

Kanske var det herdarnas och herdinnornas position på gränsen mellan vilt och tamt, natur och civilisation som lockade fantasin, i ett 1700-tal där dessa gränser på allvar började utmanas och tänjas, av befolkningstillväxten och av naturvetenskapens framsteg? Temat förekommer också i sagor, traderade och författade. Där är herden, gåsapågen, grisvaktaren ofta en underdog som får tillfälle att briljera och ta hem spelet på slutet.

Kanske är det ett liknande tema i Hjalmar Gullbergs diktsvit Förklädd Gud, tonsatt av Lars-Erik Larsson. Här kombinerar Gullberg den bibliska herdetematiken med en berättelse om hur den arkaiske guden Apollon av oklar anledning blivit dömd att leva ett år på jorden och tjäna ett år i ett thessaliskt stall. ”Längst ned vid bordet är hans sked och skål. Bland kreatur i ladan är hans bädd. Han äger inget jordiskt föremål. I herdekappa går en gud förklädd.” För människorna vet inte att guden är där. ”Tror du att fåren skulle beta i morgonglans, på gräsklädd jordisk kulle, om inte gudar fanns”, och för mig är den musiken alltid förknippad med första gången jag spelade den, försommaren i nionde klass då livet slog ut.

Gullbergs text är från 1933 och Lars-Erik Larssons musik från 1940. I samband med uruppförandet skrev Gullberg skrev till de rader som nu står som inledning till verket: ”Ej för de starka i världen, men de svaga. Ej för krigare, men bönder, som plöjt sin jordlott utan att klaga, spelar en gud på flöjt. Det är en grekisk saga”. Samma temakombination använder han även i dikten ”Död amazon”, som på en och samma gång handlar om Karin Boyes död, ockupationen av Grekland 1941 och kriget mellan greker och perser på 400-talet fvt.

”Den regeln har ej blivit överträdd. Är Gud på jorden, vandrar han förklädd.” När Folkoperan satte upp Förklädd Gud i Stockholm häromåret plockade de upp temat att synliggöra de osynliggjorda och lät stadens eu-migranter dela ut gratisbiljetter för att just sätta fingret på hur våra blickar blir slöa och inte längre ser.

Evolution

Det finns teorier om hur det mänskliga medvetandet utvecklas historiskt – för alla människor och inom varje människa.

Den första urkraften, den apolloniska energin. Existens, görande, vrede. En energi som inte lyder under mänskliga lagar. På Homeros tid var detta fortfarande ett ideal – att kliva in i och bli en del av gudaenergin. Gudarna vandrade bland människorna, de var som oss. Om din man flirtade med den unga gästen tvärs över bordet blev du själv Hera, hustrun som var tvungen att leva med Zeus och alla hans romanser. För Hera fanns i verkligheten, hon hade upplevt detsamma som du. Kärleken var något man kunde ta, bära bort över sin axel mot det väntande skeppet. Vreden var även den en gudakraft, den kunde uppsluka människan och göra henne kapabel att utföra stora ting ( – ett ideal som levt kvar i militära sammanhang även långt senare i historien.)

Den rena urkraften avlöses av ett dualistiskt system. Kungar och bönder, Sverige och Danmark, ditt och mitt, rätt och fel, vi och dem. Nu är det inte längre bara Gud som kan skilja ljuset från mörkret, utan även människan skapar system. För ibland kan det behövas ett rent gammaltestamentligt regelsystem för att få någon slags ordning på tillvaron. Så här, men inte så här. Ska och ska inte. En kaotisk värld kan sammanfattas med några tumregler. Att förbanna gud är i regel slöseri med energi, och ofta blir det ändå minst rörigt om man låter bli att ta sin nästas hustru. Om inte annat så ger reglerna något att rätta in sig efter för att sen kunna fokusera på annat. För nu bygger människan städer och länder. Och då kan man också i bästa fall ställa in sig på att eventuella tankar, känslor och önskningar utanför systemet är ditt eget ansvar att hantera. Bär din egen börda och låt omgivningen slippa den.

Dualismen ger rättesnören som förenklar men som också stänger in, på ett sätt som till slut leder fram till en önskan om att spränga gränserna. Då är vi kronologiskt inne i 1700-talet eller i tonårens banbrytande och stigfinnande, och intellektet väljer att utforska det här själv, av egen kraft, eget förnuft. En framtidstro och att kliva in i nya skor, ombord på nya skepp, att göra nya uppfinningar. Tanken utforskar på mikro- och makroplan. Atomkärnor och nya kontinenter. Med nya, större och mer komplexa konflikter till följd.

Den nya komplexiteten i den mångfacetterade världen uppmanar till att kliva ur det egna intellektet och byta perspektiv. Vems berättelse är det vi berättar, egentligen? Ska vi kanske berätta andra berättelser? Så här är det för mig – hur är det för dig? Jag kan göra på mitt sätt och ändå respektera ditt sätt. Psykologi och postmodernism.

Men vad vill man då? Om allt är lika gott? Vem är då en fungerande ledare som kan visa på en väg, få andra med sig och få något gjort?

Till sist – ett ledande och inordnande utan motsättning. Där det att leda eller att följa, att strida eller att försonas, uppgår i vartannat. En kraft som har gått ett varv runt, som kanske ligger nära det apolloniska igen, men som också har allt det andra inbyggt.

C-uppsatsen

Här är ett inlägg som handlar om min c-uppsats i historia, som jag skrivit under vårterminen. Uppsatsen handlar om en väckelserörelse under 1700-talet, evangeliska brödraförsamlingen eller herrnhutarna, och jag har i uppsatsen skrivit om deras berättarkultur – de är i ett gränsland mellan en muntlig och skriftlig berättartradition och hur påverkar det berättelsernas utformning? Jag har också skrivit om hur de tänkte och kände kring barn och barndom, och kring de små barnen som dog. Barnadödligheten under 1700-talet var hög, och församlingen hade en kultur och ideologi som i hög grad gick ut på att önska och längta sig hem till frälsaren och den himmelska härligheten.

Så hur går det ihop? Hur kan föräldrakärlek och gruppideal mötas under de förutsättningarna? Var ideologin bara en ihålig fernissa eller tänkte man på ett väsensskilt sätt jämfört med idag?

Språket kan vara ett verktyg – kanske det bästa verktyg som idag står till buds – för att undvika att köra fast i den intellektuella återvändsgränden om huruvida människan i grund och botten kan betraktas som biologiskt evig eller som stadd i ständig kulturell förändring. Språket kan bli den faktor som kan binda samman de båda sanningarna. Med det synsättet kan känslor snarare än biologisk hårdvara betraktas som språkliga uttryck och förhandlingsverktyg. Bortom en uttryckt känsla som t.ex ”jag är arg” ligger ett sammelsurium av tankar. (Hon tog något som är mitt. Får hon ett straff nu? Jag vill att hon ska få ett straff. Jag vill inte själv bli straffad för att jag straffar.) Att då sammanfatta en känsla, ”jag är arg” blir ett sätt att förhandla. Vad ska hända härnäst? Hur ska kollektivet hantera det inträffade? Vilka värderingar och ideal ska i förlängningen råda inom gruppen?)

Finns språk utan känslor? Känslor utan språk? Känslor är väl åtminstone böjbara, möjliga att inrikta inom vissa uttrycksformer, mot vissa bestämda mål. Går att värdera, analysera, i någon grad välja eller välja bort. Går att inordna i specifika kulturer och tankemönster. Vad gäller de små barnen som dog var det i den kulturen kanske inte möjligt eller ens meningsfullt att dra en tydlig skiljelinje mellan sorg och lättnad i omgivningens reaktioner. Men den rena sorgen verkar ha saknat ett språk.

Och ett motstånd mot barnens död? När kulturen är som mest dödsbejakande är det motståndet antingen utplånat – språklöst och verktygslöst – eller så har det intagit former som inte går att påvisa i textmaterialet.

Sen ändrades den kulturen, under decennierna runt sekelskiftet 1800. Upplysningstiden, naturvetenskapen, romantiken och sekulariseringen kom med sina nya förhållningssätt. Idealet om de separata sfärerna uppstod, där män och kvinnors verksamhetsområden i samhället skildes från varandra och kvinnornas huvudsakliga uppgift blev att ta hand hemmet, ta hand om barnen, att hålla barnen vid liv.

Om någon nu skulle vara intresserad av att titta närmare på uppsatsen så bifogar jag den som pdf här: I sommar går jag till Frälsaren – c-uppsats

Det har varit enormt intressant att skriva texten. Något av en process att knyta ihop alla trådar och skönt att det är klart… under året som kommer ska jag läsa B-kursen i konstvetenskap och kan sen plocka ut en kandidatexamen.