Språket i marginalerna

I dagarna är det tre år sedan jag valde att engagera mig i Centerpartiet. Det var under valsommaren 2018 och frågorna som avgjorde det ställningstagandet är i hög grad samma frågor som präglar diskussionerna under dagens regeringskris. Det blev angeläget att tillhöra den del av borgerligheten som kan rida spärr mot högerpopulismen, i både praktik och ideologi. Som DN beskriver idag, har Moderaterna under de 1.5 senaste åren närmat sig Sd för att normalisera och förbereda partiet för att kunna ingå i regeringsvärmen. Och det finns tillräckligt med erfarenheter för att varna för en sådan utveckling, dels i historien, dels i de länder i Europa där högerpopulismen är stark, dels i den kulturpolitik som bedrivs på vissa håll i Skåne. Som kulturarbetare vill jag inte se ett Sd-inflytande över kultur- och utbildningspolitiken, (ett realistiskt scenario med en högerregering med tanke på att kultur och utbildning är högt prioriterade Sd-frågor och lågt prioriterade M+Kd-frågor).

Det faktiska samarbetet och den förskjutning av retoriken som gör det samarbetet möjligt är två sidor av samma mynt. Ett exempel på en sådan retorik är argumentet att demokrati skulle innebära att samarbeta med alla, vilket är felaktigt: I det parlamentariska systemet utses ledamöter och utskottsrepresentanter enligt röstsiffror, men de styrande samarbetena utformas genom att partierna söker sig till de andra partier de vill samarbeta med. (Annars skulle M också haft 22 % inflytande över Göran Perssons regering 1994.) Det här argumentet framförs ibland i form av ett rent missförstånd, ibland i form av ett medveten dimridå och förskjutning av spelplanen, och ibland någonstans däremellan – det är inte alltid tydligt. Andra exempel är repliker som ”Sd kommer normaliseras” eller ”Sd har normaliserats”, som också kan framföras någonstans på en skala mellan ett konstaterande och ett förslag till önskad utveckling. Den här gråskalan är lurig, för den har effekten att samtalets motpart (jag) snabbt måste bedöma både syftet med kommentaren och samtalssituationens förutsättningar: Är det läge att diskutera politik och hur obekväm vill man vara? Viktor Klemperer skrev i Tredje rikets språk om hur en ny retorik smögs in och normaliserades med en slags utnötningseffekt: ”Nej, det var inte enskilda tal och heller inte artiklar eller flygblad, affischer eller fanor som hade starkast verkan. […] I stället smög sig nazismen in i den stora massans kött och blod genom enskilda ord, fraser och meningstyper vilka tvingade sig på människor genom miljontals upprepningar och började användas mekaniskt och omedvetet.” Språket börjar leva sitt eget liv, och argument som egentligen är nonsens eller partsinlaga kan börja upprepas så ofta att det kan uppfattas som en sanning. Språket tänjer marginalerna och förflyttar spelplanen.

Ofta skylls samhällets ökade polarisering på de digitala debattforumen, men jag skulle tro att samtal irl också spelar stor roll för utvecklingen. Samtal irl innebär dels uppenbara sociala och mänskliga hänsynstaganden, dels en skarpare tidsfaktor där man har bara stunden på sig att bedöma situationen och formulera argumenten. När populistiska argument poppar upp i autentiska sociala sammanhang är det många gånger enklast eller nödvändigt att ligga lågt eller fega ur, är min egen erfarenhet. En följd blir att debatten istället utspelas digitalt, vilket i sin tur leder till att samtalstonen blir hårdare.

Mycket i politiken går inte att styra, utan handlar om att spela de bollar som nu spelas. Som i schack, där vissa drag är mer avgörande än andra, där spelplanen kan vara mer eller mindre förutsägbar, spelet mer eller mindre taktiskt och med olika hänsyn till korta och långa perspektiv. Den enes drag lägger upp spelplanen för den andres och mycket tar form längs vägen. Men en hel del går också att påverka. Och idag är jag glad att tillhöra det parti som vill lägga upp en annan spelplan än den där Sd ges ett avgörande mandat över utvecklingen.