Midsommarkrisen 1941

Åker tåg norrut genom landet och följer rapporteringen från riksdagens omröstning. Det är ganska precis 80 år sedan Sverige förra gången upplevde en politisk midsommarkris. 22 juni 1941 inleddes det tyska angreppet på Sovjetunionen och Tyskland erhöll om lov att få transportera soldater genom Sverige. Landets riksdagsledamöter hade precis stängt igen portföljerna för att åka hem och äta jordgubbar, men fick nu besked att alla som hade möjlighet skulle vända tillbaka till Stockholm. Händelserna som följde är bland de mest omstridda i svensk politisk historia. Beslutet att tillåta de tyska trupptransporterna har ett symboliskt värde och får ofta stå som exempel på den svenska neutralitetspolitiken under andra världskriget.

Landet styrdes av en samlingsregering sedan 1939, och för statsminister Per Albin Hansson var det avgörande viktigt att den skulle bestå. För andra tunga socialdemokrater, både finansminister Wigforss och försvarsminister Sköld, var det viktigare att säga nej till tyskarnas krav även om det skulle innebära att samlingsregeringen föll. De hade den socialdemokratiska partigruppen med sig – denna röstade med närmast total majoritet för att avslå den tyska begäran, 159 röster mot 2. Men då ställde Per Albin Hansson ytterligare en fråga: Ville de rösta emot de tyska kraven också om de borgerliga partierna ville tillåta transporterna, och ett nej skulle innebära en regeringskris? Då blev svaret ett annat, 59 ledamöter ville säga nej oavsett, men 72 ville rösta för och resten lade ned sina röster. Med dessa två omröstningsresultat gick Per Albin till de borgerliga partierna. Han kunde då alltså meddela att S visserligen sade nej – men att om de andra ville säga ja så skulle det också gå bra. Per Albin lät också meddela att kungen hotat att abdikera om riksdagen röstade nej. Det är oklart exakt hur orden föll (både mellan kungen och PA och mellan PA och riksdagsledamöterna), men mycket tyder på att Per Albin Hansson överdrev kungens formulering för att ytterligare förbättra chanserna att undvika en regeringskris. Det slutade med att Sverige sade ja till de tyska kraven, men att man tydliggjorde att det var en engångshändelse och inte handlade om permanenta eftergifter.

Per Albins agerande och hela händelseförloppet har debatterats i efterhand. Var det en klok och pragmatisk försiktighetspolitik som höll Sverige utanför kriget, eller var det fega eftergifter åt Hitler medan våra grannländer tog striden? I en kontrafaktisk historieskrivning – vad hade hänt om… – fanns också andra tänkbara utgångar. Den liberala partigruppen var splittrad, och om endast det första S-omröstningsresultatet hade funnits och Per Albin hade gått in för att argumentera för det, hade andra möjligtvis kunnat följa efter. Jan Larsson i Lima berättar om hur Västerdalarnas ungdomar reste över norska gränsen under åren efter kriget för att gå på dansbanorna, och att det då gärna blev slagsmål. Situationen bjöd liksom in till det. Svenskarna var inte jättepopulära – Sverige var rikare än Norge, där man hade upplevt kriget, och därtill sågs vi som svikare. Händelserna under midsommarveckan 1941 blev också till en kvardröjande fråga om skuld och ansvar, ända in i nutiden.

Att dra några uppenbara paralleller till dagens midsommarkris vore väl högt spel. Men om inte annat kan man prova tankarna med att fundera över hur några av de aspekter som finns med både 1941 och 2021 ser ut över tid, och hur de påverkar dagens politiska landskap. Erfarenheterna av blocköverskridande samarbeten och samlingsregeringar är en sådan aspekt, den historiskt starka socialdemokratin en annan. Attityder, förhållningssätt och gränsdragningar till fascismen eller politikens ytterkanter är en tredje.