Åker Vänern runt i medsolsvarv och upplever landskapen som ett slags samlat kulturområde. Närmast efter Vänersborg börjar Dalboslätten i sydöstra Dalsland, det är landskapets bördiga solsida som vetter mot sjön och där man uppenbarligen hade råd att bygga ut alla sina kyrkor också under 1600-talets sista hälft, när annars landet var som mest präglat av krig och utskrivningar. Härifrån seglade man under den tidiga medeltiden tvärs över viken till Västergötland för att gå i kyrkan. Och även om kristnandet kom först till den västgötska sidan, så är också kyrkorna på Dalbo från 1100-talet. När de nordiskas ländernas gränser tog form under medeltiden var Dalsland ett bitvis så skogigt gränsland att det dröjde innan någon lade anspråk på det. Men pilgrimsleden till Nidaros gick här, och i Edsleskog gräver arkeologer från Lödöse museum ut en kyrka av närmast domkyrkostorlek, som var placerad längs med leden. Skarabiskopens inflytelsesfär sträckte sig efterhand mot nordväst, innan Karlstad stift formades under vasa- och stormaktstiden.
Sedan i norra Dalsland och Värmland präglas landskapet av vattendragen och bergsbruket. Även idag är det bruksområden, med små och större tillverkningsindustrier, här och var omvandlade till kulturcentra och småföretagarcentra. Håveruds akvedukt tillkom som en lösning ingen hade tänkt ut förr, för att lösa frågan om hur det skulle kunna bli möjligt att hålla vattendraget obrutet och slippa lasta om båtarna. Malm transporterades på åar och sjöar, bearbetades vid forsarna och vidare på Vänern mot Göta älv och Västerhavet.
I Värmland genom Karlstad och sen Kristinehamn i nordöst, med Vänerns näst största hamn och ett omfattande fest- och marknadsliv under delar av året. Här bodde Gustav Fröding mellan 12 och 22 års ålder, och han bodde på samma gata som Assembléen som var den stora nöjeslokalen, och med den nybyggda kyrkan i fonden. Ljuden från de festande måste han ha hört hem till sig, och kanhända är det de miljöerna han minns, när han senare skriver om att stå halvt utanför och se festen pågå, utan att våga eller vilja delta.
I Västergötland, precis som i Dalsland, byggdes de medeltida kyrkorna på äldre gravhögar och kultplatser, på de platser människorna redan var vana att gå till och hålla för heliga. Söder om Mariestad står de närmast symmetriskt utplacerade, med nästa kyrka 4-5 kilometer bort. Romanska bykyrkor många av dem, med uthuggna naivistiska dekorationer och med det avsmalnade koret kvar från den katolska tiden då det var avstängt område för alla utom prästen. Medeltidsborgen Aranäs omvandlades till modernt säteri några kilometer därifrån, och på Läckö byggdes den medeltida borgen om till ett barockslott på samma plats, längst ut på udden mot sjön. För under barocken var det ofta bara adeln som hade råd, som kunde pryda kyrkorna med vapensköldar eller som de la Gardie inreda ett slott. Magnus Gabriel de la Gardie, som var förmyndarregent åt Karl XI, hyrde in konstnärer för att dekorera taken på Läckö. De konstnärerna skulle sedan bli upphov till den målarskola som efter stormaktstiden skulle måla trätaken i många av de västsvenska kyrkorna, med fantasifulla avbildningar av himmel och helvete.
För när väl krigen var över kunde man också i byarna samla medel till att bygga ut och leja målare, för att visa att man hade råd och inte var sämre än i grannsocknen. När Karl XI blivit kung belönade han sin förmyndare med att ta ifrån honom tio av hans tolv slott, och under de följande seklen stod Läckö tomt i långa perioder. Idag är det turistmål och drivs av en stiftelse. En pågående utställning visar bruks- och prydnadsföremål som avbildar och leker med naturens former. Det är saker från olika århundraden samlade i samma montrar. Materialval, inspiration och avbildningssätt återkommer, och det är inte alltid självklart lätt att skilja de olika seklernas blomstergirlanger från varandra.
Herdinna 