Alice Tegnér på stadsteatern

Intensiva veckor när hösten dragit igång, och jag har hunnit med en halv lärar-praktikperiod på högstadiet och startat upp nya konstnärliga projekt. Denna vecka spelas lunchteater på Stadsteatern i Göteborg, tillsammans med kollegorna Thomas Lagerberg och Pierre Torwald. Som att tillvaron drar igång i 180, efter att jag nu närapå hunnit vänja mig vid ett pandemi-tempo. Vilka bitar är viktiga och vad ska prioriteras? Vad som hur som helst är fantastiskt roligt är graden av samskapande – att kreativa projekt får bli till tillsammans med andra, och i långt högre grad än vad som kan rymmas i någon medverkandelista eller stimrapportering. Just Alice Tegnér har nu varit den enskilda person som jag spenderat mest tid med under de här gångna ett och ett halva åren, och det är en spännande person att få läsa om, få tänka kring och väl också i någon grad spegla mig i. Vad som är likt och olikt jämfört med idag. En sån fråga är just det kreativa samskapandet – hur hon skapar något som är hennes eget, samtidigt som det verkar ske tillsammans med andra: Att hon får till sig materialet – texterna och sångerna och sammanhangen – på olika vägar, att hon verkar vid de tillfällen som är möjliga och i de ramar som nu bjuds – och som hon själv hittar och tar vara på. Att hon omarbetar eller lägger sin hand vid material som har funnits sedan tidigare och sedan också fortsätter att leva vidare efter henne.

Utmanande har det också varit, det här projektet, att stå för att det kan bära och att det kan vara möjligt att genomföra. Men kanske är det något som jag tycker också kommit med den här tiden, att det går att ta ett steg i taget, och att det går att försöka lita på att vad som kommer till en av idéer och inspiration också kan gå att lita på och följa. Hur som helst är det väldigt roligt. Att få berätta och i någon grad få skapa en identifikation med en människa ur en annan tid. Att få tänka kring hur musiken, samhällshistorien och människoödena hänger samman och kanske inte helt går att skilja från varandra. Att få skapa tillsammans med andra. Och att få spela teater, som ju är en helt ny erfarenhet. Och det får gärna bli mer Alice Tegnér också framöver, för hon är helt klart värd att uppmärksammas.