Spelade in en påskhälsning från Alecentern idag, del 1 i den hållbarhetsserie som vi ska göra några lördagar framåt. Och passar på att skriva något mer om det. Det var sommaren 2009 som jag insåg att jag behövde bli minimalist av ekonomiska skäl, + att det var en massa annat jag behövde komma underfund med. Det blev ett år när jag kunde skriva tjugotals sidor om dagen i mina kollegieblock, när jag tog reda på hur lite jag kan klara mig på, och när jag kom att gilla den livsstilen tillräckligt för att inte vilja byta bort den.
Att konsumera så lite som möjligt och samtidigt ge mig det jag vill ha. Att arbeta mest hela tiden och ändå rå över de egna dagarna. Att tillåta mig göra fel och samtidigt vara så noggrann som möjligt. Det låter som en massa paradoxer. Men det där året innebar en insikt att om jag skrapar lite på ytan kan det gå ihop. Och det gäller många fler paradoxer. Individ och kollektiv – det finns en nivå där det går att gagna sig själv och andra utan motsättning.
2009 är länge sen men det har aktualiserats. Inte minst under pandemiåret är jag glad för vad jag lärde mig den där tiden. Friheten i att ha låga omkostnader och kunna vänta ut en lågkonjunktur. Friheten att veta att jag kan vara ensam med mig själv utan dyra tidsfördriv, och att det jag hittar på när alternativen är begränsade – träningspassen, skrivstunderna, yogan – oftast ändå är det bästa by the end of the day. Friheten i att att inte ta tryggheten för given, att välkomna ovissheten och lita på att det därifrån går att öva upp kompassen för vad man själv vill göra härnäst. Det kan vi lära av pandemin – att rädsla och otrygghet, sjukdom och konkurser och ensamhet kan slå precis hur som helst. Istället för att störa sig järnet på det som inte går att påverka eller pausa livet i väntan på en oviss framtid.
”Det är svårt att leva hållbart i en ohållbar värld” sägs det ibland. Visst. Men att äta råkost och ekologiska konserver, fråga grannarna om de vill ha hjälp att göra av med fallfrukten och tänka mesta möjliga näring för pengarna i mataffären kan också bli en vardag. Precis som att det kan bli vardag att inte flyga och att minimikonsumera kläder och elektronik. Det begränsar inte min tillvaro, det rymmer humor och spontanitet och sol och champagne också. Poängen är att det frigör energi att se tillvaron som något av ett campingprojekt. Poängen är också att det både handlar om att hitta sätt att göra vad som är möjligt i sin egen vardag, och att den omställning det egentligen handlar om är så mycket mer radikal än vad som framgår i vardagsdebatten.
Och Malkolm hälsar att man får äta påskgodis också.
Herdinna 