Systempussel

I de stora institutionerna, som universitetet, politiken och kyrkan, är strukturerna och hierarkierna inbyggda i själva systemet. Där finns många som har uppnått respekt och positioner, som ser som sitt uppdrag att representera eller försvara systemet, eller som kan låta sitt eget självförtroende och upplevelse av trygghet bli avhängigt det där uppdraget, framgången eller respekten. Och det går väl aldrig att helt komma ifrån – jag vistas också själv i de där rummen, jobbar i dem, lever av dem och har stor del av min historia i dem, utan att ha några speciellt höga platser alls. Jag gillar att ibland ta rollen att prata ur skägget, sätta ord på något som ligger under ytan. Ibland går det att åstadkomma lite mer då, desarmera och undanröja hinder, locka fram en reaktion eller reflektion. Det kan såklart också falla tillbaka på en själv, om man gör det för oöverlagt, utmanar ett alltför stort motstånd eller i alltför hög grad gör det för att hävda sig själv. (Det behöver inte nödvändigtvis betyda att det inte skulle vara värt värt det, men det blir en fråga om de egna långsiktiga målen och hur man utformar sin egen historia.) Att ha sina ägg i olika korgar kan ge någon viss nivå av frihet, att röra sig mellan system men inte ha sin primära identifikation i något av dem. Och gör man sina utmanande drag i form av öppna frågor eller ett sökande, utan egna förväntningar, så kan det vara lättare, då är man inget hot.  

Ibland är det först när något brutits upp som det blir möjligt att komma åt det som ligger under. Systemteori handlar om att låta gränser flyta samman, att tillåta det att hända så att magi kan uppstå i gränslanden. Det kan hända i dramatiska former men kanske också i det tråkiga och innehållslösa. Och på något sätt är samhället just nu i ett både-och, samtidigt. Vi lever i ett unikt och på flera sätt dramatiskt skeende, som också innebär tristess och ensamhet för många. Systemen har svårare att leverera trygghet, stabilitet och färdiga svar, vissa av dem kan knappt ens längre upprätthålla fasaderna. Och det händer samtidigt som människor börjar tröttna, är otåliga, rädda och arga. Det är inte helt ofarligt men det öppnar också möjligheter. Jag öppnar DN:s kulturdel från gårdagen och på ena uppslaget frågas hur den sociala kompetensen kommer se ut efter pandemin: Det går inte längre att ta de gamla invanda sätten för givet, hur läser man av ett till hälften övertäckt ansikte och hur vet man om en person vill kramas eller inte? Farhågan som uttrycks är att den sociala kompetensen försämras men jag tänker att det också kan handla om att den förändras och tar sig nya uttryck. Det blir nödvändigt att stämma av, att fråga, och också om att kunna acceptera ovetskapen. Jag bläddrar vidare, Ola Larsmo skriver om kampen om historien, hur dagens politiska partier sliter och drar i historieskrivningen kring mellankrigstiden och andra världskriget. Det är en berättelse som är ofärdig, som fasader runt ett öppet sår, allt det som inte gick att prata om då. På något sätt hänger det här ihop – den sociala osäkerheten när fasaderna faller, och att de affekter som kommer till ytan i förlängningen faller tillbaka på en olöst, oskriven och ofärdig historia, som blir potent och därför kan dras i, bändas och användas i olika riktningar, för olika syften.

 

.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s