Det här är Christina Ahlstedt som är bland de klokaste människorna jag känner. Vi träffades när jag flyttade till Göteborg 2007 och fick tillgång till övningslokal i Högsbo församling. Christina jobbade där då, med samtal, grupper och föreläsningar, vi hamnade på samma våningsplan, började luncha, dricka kaffe och prata, och jag fick låna så mycket böcker och hänga med i så många sammanhang. Idag delar vi inte vardag på samma sätt men ses fortfarande ibland. Christina kan konsten att förmedla ett förhållningssätt till livet, som handlar om att stå för sin egen sanning och om att göra det enkelt.
Här pratar vi om det lätta och det svåra i att vara snäll mot sig själv och förlåta sig själv och andra, för att alla ändå gör så gott de kan. Om de dualismer och dualistiska tankemodeller vi rör oss med, i livet, samhället och relationerna och hur de påverkar oss. Om att istället försöka hitta sätt att leva och arbeta i tillit.
Det handlar om hur upprättandet av hållbara livsstrategier är ett både inre och yttre arbete, där det stora speglar det lilla och detaljen visar på helheten. Det handlar om arbetet, eller resan, att försöka skapa lite distans till det egna egot, och då kanske också bli lite mer kapabel att ta ansvar – för sig själv, för andra och planeten, eftersom de olika hållbarhetsutmaningarna hänger samman. Om varför detta i sin tur inte går att tvinga fram. Individualiteten och rätten till den egna sanningen, och å andra sidan ansvaret för kollektivet och helheten hänger samman. Finns ingen motsättning.
Christina kunde visa mig ett annat sätt att göra och tänka. Som handlar om att ärligt våga ta i det som skaver och varför det är det viktigaste av allt. Om varför det är samma sak att ta och ge – det ena är en förutsättning för det andra, om det görs med kärlek.
Till sist en video där vi pratar om barngrupperna hon jobbade med i Högsbo församling, och om försoningsarbete, i det lilla, eller kanske i det allmänmänskliga.
Herdinna 