Identitetspolitik och bortom

Läser en kulturdebattartikel i Göteborgsposten. Artikeln är en kommentar till en journalist som i något sammanhang ställt frågan om hur trovärdigt det är att en skådis under en och samma säsong figurerar både som knarklangare i en netflixserie och pollenallergiker i en reklamfilm. Krönikeförfattaren tar det som ett exempel på att identitetspolitiken gått för långt; eftersom skådisens yrkesroll ju är att gestalta olika karaktärer och publikens uppdrag är att inte identifiera skådisen med rollen. Så långt finns väl heller inte mycket att invända. Vad som däremot gör det problematiskt är den existerande nykonservativa samhällsströmningen generellt, där det att lyfta ett sånt exempel blir en del av en argumentationslinje som (om man målar med bred pensel) handlar om att jämlikhetssträvandena har gått för långt: Det kan handla om att kvinnor inte skulle vara en utsatt grupp idag, att hbtq-rörelsen redan uppnått allt som behöver uppnås eller att BLM-demonstrationerna inte borde ägt rum under pandemin. (Jag spekulerar inte i just denna GP-journalists syfte, det handlar om samhällsdebatten i stort.) Detta skriver jag med en känsla att sitta på två stolar – jag står självklart för mina övertygelser och tar diskussionerna vid de tillfällen jag kan. Samtidigt tror jag lika mycket att det behövs fågelperspektiv där att man försöker nå bortom motsättningarna, de gånger när det är möjligt.

Jag tror vem som helst kan representera vem som helst. Det är det vi har fantasi och föreställningsförmåga till, det fungerar i teater och det fungerar i många fler former och forum. Jag tror lika mycket att arbetet med att lyfta historiska erfarenheter är gott och läkande, och att identitetspolitik (för att nu dra till med ordet) är en pusselbit i ett nödvändigt och långsiktigt arbete; att lära sig lyssna på andras upplevelser och ge alla samma möjligheter. Historiska läkningsarbeten görs kanske bäst i rum där båda parter kan känna sig lyssnade på, utan dalt men med respekt för allas människovärde, för att det svider när tidigare förgivettagna rättigheter och privilegier ifrågasätts är kanske delvis oundvikligt. I en annan artikel, i DN häromveckan, lyftes maskulinismen som ett större framtidshot än klimatkrisen. Kanske är det myntets andra sida – de aggressioner som uppstår när när människor upplever sig sakna mening, mål och möjligheter. Känslor som eldas på av politiska krafter som driver sina agendor.

Oron som cirkulerar i samhället idag kan alltefter tycke, smak och sammanhang fås att kretsa kring den egna ekonomi och hälsan, klimatkrisen, integrationsfrågan eller något helt annat. Frågan blir hur den energin kan användas så konstruktivt som möjligt? Kanske handlar det om att upprätta och läka människor, och kanske handlar det i sin tur om att upprätta en mental beredskap på framtida stök – oavsett om det stöket kommer i former vi kan föreställa oss idag eller i helt andra former. Kanske är läkandet av historiska sår ett av de bättre sätten att upprätta den beredskapen. I så fall är polariserandet antingen ett steg på vägen eller slöseri med tid – tid som skulle kunna användas för att samla erfarenheter av att försoningsarbeten är möjliga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s