Konstmuseet och historien som skrivs om.

Igårkväll med Sussi på konstmuseet på Götaplatsen. Vi gick samma digitala C-kurs i konstvetenskap ifjol. Och om jag nu hade skrivit opponeringstexten till henne i tid, så hade jag inte letat upp henne på Facebook för att meddela att nu äntligen ligger texten där på sajten, och då hade vi inte pratat ihop oss innan opponeringarna och nog heller inte pratat vidare efteråt och inte gått på museum igår. Det där livet som inte låter sig planeras… Vi hamnar vid Carl Larssons tre väggmålningar som föreställer renässans, rokoko och nutida konst. Nutida konst enligt Carl Larsson är något liknande jugend, och han målar anspråkslöst nog också av sig själv, i sällskap med en japansk konstnär. De japanska träsnitten var på mode och blev ett av de konstuttryck som kom att inspirera till modernismen. I bakgrunden syns en stadsvy – en framväxande stad som liksom sjuder av energi, med ångbåten på vattnet och det halvfärdiga Eiffeltornet.

Carl Larsson snidade små träfiskar också.
Foto: Sussi W Lamm

Idag: digitalt GU-seminarium med marxistiske idéhistorikern Sven-Eric Liedman född 1939, aktuell med en nyutgåva av sin lärobok i idéhistoria där varje utgåva alltsedan 1972 fått en ny titel: ”Från Platon till Lenin” hette första utgåvan och därefter har det varit från Platon till Mao Zedong, till Reagan, till Gorbatjov, till kommunismens fall, till kriget mot terrorismen. Årets utgåva är nummer 15 i raden och heter ”från Platon till demokratins kris”. Liedman pratar om att det svåraste är att analysera sin egen tid. Hur mycket vi än vet, läser och tänker så är vi strängt taget bara ute och gissar. Utan att veta titeln på nästa utgåva.

Och historien skiljer sig över både tid och rum: På den tyska historiesajten för skolbarn är rubrikerna medeltiden, 30-åriga kriget, 1848 års revolution och 1:a världskriget. Ingen reformation, ingen stormaktstid (den svenska stormaktstiden blev en ond tid i Tyskland) och ingen Napoleonera. Och eftersom nu det tyska statsskicket bytts ut med jämna mellanrum, vilka var rubrikerna under kejsartiden, under Weimarrepubliken, i tredje riket, i Västtyskland och i DDR? Vad har skrivits om och vad har lagts till efterhand?

Carl Henrik d’Unker – En spelsal i Wiesbaden (1864). Foto: Sussi W Lamm.

Innan Carl Larsson var vi förbi en interiörmålning från en spelhall i 1860-talets Tyskland. Det ser ut som att en förhållandevis brokig skara människor vistades där – män, kvinnor och barn, unga och gamla. Under 1700-talet hade de män som haft råd kunnat klä sig i siden och spetsar och vid sekelskiftet 1900 var det istället den rakt skurna, enfärgade kostymsuniformen som gällde. Spelhallen 1860 ser ut som en ögonblicksbild av nånstans på vägen dit: Vad var det som gjorde att man en generation senare inte längre kände sig bekväm i de orientalinspirerade dräkterna eller de laxrosa, säckiga byxorna i det där manchesterliknande tyget? Det är nåt med värdet i hantverket och den där långsamma kunskapen – tänk att kunna måla tyg så man nästan känner texturen genom oljefärgsmediet. Och konsten att söka kunskap och samtidigt veta att om några år ser det ut på ett helt annat sätt…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s