Amerikanska valet i Agenda

Joe Biden vann och det ser ut att gå vägen – att de amerikanska institutionerna är starka nog. Både svindlande och hoppingivande. I SVT:s Agenda i söndags debatterades valet. Jimmie Åkesson tog inte tydligt avstånd från Trumps agerande, ”jag vet inte om jag är rätt person att recensera det han gör,” (21.30) och Annie Lööf menade att även en politisk ledare i Sverige bör klara av att ifrågasätta den ledare som är utan demokratiska instinkter och inte erkänner sig besegrad (26.50). JÅ grimaserar mot kameran och svarar: ”Jag tycker att man ska ha respekt för att det just nu är nästan den halva amerikanska valmanskåren som är oroliga för det här valresultatet (…) och att man inte kan låtsas som att halva befolkningen inte finns.”

Det är nötningseffekten som strategi; om man tillräckligt många gånger påstår att demokrati innebär beslutsinflytande i relation till procenttal kommer det till slut uppfattas som sant. Jag har varit i flera diskussioner apropå den svenska politiska situationen, som låter ungefär: ”-Man kan ju inte låtsas som att 20% av väljarna inte finns? Jag svarar: -Nej, men alla ledamöter har samma rätt att begära ordet, rösta i salarna och uttala sig i media. Partierna å sin sida har också all rätt att forma allianser med vilka de vill samarbeta med, precis som när Göran Persson var stadsminister och moderaterna inte hade beslutsinflytande i relation till sitt procenttal. Svaret blir då: -Att mobba ut någon stämmer i alla fall inte med min uppfattning om demokrati.” Och just där var en sådan diskussion slut, av tidsskäl, det var så långt vi hann.

Gråzonen mellan å ena sidan att SD pratar om sig själva som utfrysta, å andra sidan att det tyst accepteras av de politiska krafter som vill ta makten genom en samverkan med dem, är också en gråzon där det kan etableras som en uppfattning att det skulle vara ickedemokratiskt att inte samarbeta. När väl en sådan språklig agenda är etablerad kan det bli oklart i den enskilda situationen vad som är överlagt och inte: Tror personen jag diskuterar med att parlamentarism funkar så, nej det gör den ju inte. Ska det istället ses som ett sätt att uttrycka att SD är åtminstone tillräckligt ok för någon nivå av samarbete? Ska jag dra den om partiets historia och prestationsnivå i kommunerna en gång till? Det är snårigt, det tar tid och kräver sociala avvägningar i gråzonerna och i praktiken är det relationer det handlar om. (Alternativet är såklart att inte bemöta det alls, och det gör jag t.ex. med att försöka vara noga med att inte gå in på populistiska sajter, eftersom det innebär att förbättra deras statistik. Och det kan absolut diskuteras om det är konstruktivt att citera JÅ eller ej. På så sätt blir jag själv en del av ett polariserat samtalsklimat, det är i det närmaste ofrånkomligt.)

Journalisten Anne Applebaums inslag i samma Agenda är 9 minuter och förtjänar att ses i sin helhet (från 32.20). Hon avslutar med att beskriva Trumps nederlag som ett nederlag för hela ”the international league of nationalists”: Nederlaget innebär att det åsiktspaket rörelsen står för puttas bort från normalspektrat, och är ett exempel på att den auktoritära populismens frammarsch, eller demokratins undergång, inte är något förutbestämt. Tvärtom, det är nu upp till övriga politiska partier att mobilisera och kliva in i det uppkomna utrymmet, vilket också är det som skett i USA. Min tolkning av JÅ i Agenda är ungefär ”Trump har inget ansvar att sluta ljuga, men det är allas ansvar att lyssna på de arga väljarna som han lurat”. Är det här populismens kärna ligger? Kan de språkliga och tankemässiga gråzonerna – vad själva språket gör med oss – vara ett ställe som går att fortsätta diskussionen från?