Midvintermorgon!

Midvintermorgon och sol. Mycket som står still nu, eller kanske går på tomgång, finns knappt något att säga om läget som inte redan är sagt och knappt nån annan samhällsdebatt kvar att förhålla sig till heller. På en 4:e advent-spelning igår dök frågan upp om vad som hade hänt om den här pandemin kommit för tio år sen, innan alla hade stabilt internet och smarta telefoner hemma, hade man stängt ned samhället på det här sättet eller gjort på något annat sätt?

Det mejslas ändå ut vad som är viktigt. Att acceptera det som är och vad som inte går. Mycket liv och rörelse är det ändå, nya sammanhang som kommit och kanske gått, nygamla kontakter som återtagits, cirklar har slutits och annat har satts på paus. Ny spelplan. Lite klarare och skarpare och samtidigt mer oförutsägbart. Och nu är det första morgonen efter den mörkaste natten och solen skiner och det blir väl ljusare igen.

En text jag skrev på masterutbildningen i idéhistoria under hösten handlar om Platon och musiken, om Platons text Staten som handlar om hur människan (och samhället) ska kunna bli sitt bästa jag – på ett sätt som ligger så nära fascismen om det används på det sättet, men som också kan innebära en stark tilltro till människans egen förmåga, till att hela spektrat och hela spännvidden från det högsta till det lägsta finns inom oss alla och att det är väldigt mycket upp till en själv hur man sen använder det. Och jag återkommer till Lars-Erik Larssons och Hjalmar Gullbergs Förklädd Gud som jag skrivit om förut, diktsviten-körverket som handlar om att guden Apollo hamnar på jorden som straff för någon försyndelse, men det är också den försyndelsen som möjliggör att han hamnar där och kan gå runt som en ljusgestalt, som sitter längst ned vid bordet, sover i stallet, sköter om de bortsprungna djuren, vakar vid den lidandes bädd, blir den livgivande kraften när våren binder sin blomsterkrans kring alla dödas kulle. Så vilka är vi, med den begränsade fattningsförmåga som vi nu har att avgöra vad som är det högsta och det lägsta, vad som är till det bästa också när det ser kaotiskt ut, i en värld där så mycket går utom vår egen perception och inte går att överblicka? Där allt inte går att försöka planera och det är helt ok. Det är det bästa möjliga.

Här läser jag Förklädd Gud hemma längs älvdalen, när dagarna var som ljusast i somras.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s