Mitt i natten

Sommaren 2009 flyttade jag tillbaka till Köpenhamn, var mellan utbildningar och hade ingen aning om vad jag skulle göra. Hyrde rum i andrahand av vänner, sommarjobbade i vården och sen med att sälja program på operan, och kände mig rätt så utkastad i all universums osäkerhet. Började skriva dagbok, med tanken att bygga ihop pusselbitar till en helhet, att skriva ned allt spretigt. För jag hade förstått att det hängde samman och ville ge det ord, att hur jag hade det med mig själv hade allt att göra med vad jag gjorde som musiker. Och det blev att jag skrev jämt, hade ju all tid i världen. Och jag kom på, den där varma sommaren, att jag kunde skriva mig genom tankarna tills bara geometriska former och rörelser återstod. Och det blev en bekräftelse på att ingenting är farligt. Om allt får finnas, om syftet är att vara så sann och genomskinlig som det bara går, och om tanketråden får lov att gå genom alla lager, det futtigaste, pinsammaste och det mest storslaget visionära, så kan tankarna heller inte loopa och bli hinder inuti. När de blir yttre företeelser på papper har de inte nödvändigtvis så mycket med mig själv att göra längre. De kan lämna rum för nya tankar. Scenarior fick ta form och vara ok, att blir det så så löser jag det, antingen på de sätt jag kan tänka ut idag eller på nåt annat sätt som jag kommer på då. Det blev möjligt att leva från dag till dag. Att acceptera hur osäkert livet var sammanskruvat, att hitta det som var möjligt och acceptera att låta människor och situationer komma och gå. Det var också att överlämna sig till att tro att sammanhang att söka sig till och bidra till alltid kommer att finnas, om än inte de jag först spontant tror. Att gå till det som är möjligt och vara så genomskinlig som det bara går. Och då spelar det inte nödvändigtvis så stor roll om jag tror på mina egna tankar eller inte – det blir inte så avgörande viktigt när tankarna väl går att förlägga utanför en själv.

Alla tider, alla betydelselager, alla möjligheter som bor i oss som en levande väv. Var ute och sprang häromnatten, längs landsvägen och genom byarna i midvintermörkret och kommer fram till kyrkan i grannsocknen. Föreställer mig vad det var för marker innan, vad var det för magi som utspelades här och vad var det för plats som människorna valde att dyrka som kraftplats, kanske långt innan den här medeltidskyrkan restes. Känner markens dragningskraft och följer den, utan att ha minsta aning om det jag hittar är något som andra hittat före mig eller om det är ren inbillning. Och det spelar heller ingen roll – för själva poängen är att såhär kan människor ha orienterat sig. Följt den där dragningskraften och letat betydelsebärande mönster. Och jag kan leta på det sättet oavsett om det gick till såsom jag föreställer mig eller ej; för magin, som på något plan finns så länge människan tror på den, handlar på något plan om att skapa berättelser. Att röra sig i ett fält som inte går att begripa och sedan göra ett märke, ta ut en riktning, resa en sten, uttala orden, åkalla kraften. Uppleva fältet i rörelse och se att kunskaperna som finns att samla och aktiviteterna som finns att göra är utfall av det. Effekter som är både subjekt och objekt för människan och hon för dem. Alla aspekterna finns tillgängliga.

Interiör från Husby-Sjutolft kyrka

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s