Vem – Olle Adolphson

Fri tolkning av en vacker och mångtydig sång.

Skymningen faller och kvällen blir natt.
Här står ett barn som har skrikit en kvart.
Här står en unge som ingen hör på.
Kom unge, säg, varför skriker du så?

Det är inledningen på Olle Adolphsons visa ”Vem”, som finns att lyssna på här. Den vuxne går förbi det främmande ledsna barnet och undrar ”Vem är du unge? Var har du ditt hem?” För man måste ju på nåt vis se till att den där ungen kommer i säkerhet igen. Men det finns inga svar att få. -Vem, svarar ungen, det enda hon säger är ’vem’. Berättarjaget ställer frågorna och barnaögonen vänds uppåt och svarar med samma fråga tillbaka – vem – vad spelar det för roll, och den förbipasserande ger upp, kanske är det kallt ute, kanske är det långt till polishuset och kanske finns ingen annanstans att gå, hur som helst hamnar de hemma i den egna lägenheten. Berättarjaget är lika anonymt som barnet, kvällen är mörk och vad som är avsikt, vad som är fara och vad som är räddning här – och för vem – kan vara oklart om man så vill. Rätt och fel, nu och sen, fantasi och verklighet och gränsen mellan barn och vuxen löses upp när det blir natt och mörkt.

Berättaren låter barnets liv ta form för den egna inre blicken: Vem lärde dig knyta själv dina skor? Vem lärde dig torka tårar och snor? Och vad är det för situation han satt sig själv i, som han satt dem båda i? Helvete, unge, vad gör du hos mig? Nu ska ju du vara hemma hos dej. Vems fönster är tomma? Vems våning är svart. Skillnaden på punkt och frågetecken hörs inte i sången och här nånstans förskjuts betydelsen så att ’vem’ blir både frågeord och pronomen. Vems morsa ska komma hem om en kvart? Vem är barnet? – vem är barnet. Det blir anonymt samtidigt som det får alla dessa frågor ställda till sig och därmed blir en en människa, blir en fråga, vad är det för ett liv som nu plötsligt landat in i det egna vardagsrummet? Vem blir essensen av alla barn och deras möjligheter in i framtiden. Som en variant på den där dikten av Khalil Gibran som sitter uppsatt på skolor och institutioner runtomkring, om att era barn är inte era barn utan de är söner och döttrar av livets längtan efter sig själv. De är pilar in i framtiden och själva tiden flyger och blir en illusion. Barn och vuxen, nu och sen: Du är ju vuxen, begriper du väl? Du är ju stor, du får allt göra själv. Femårig kvinna och sjuårig man. Rädde och hjälpe sig själv den som kan. Vem vet vem som sitter på sanningen och vem har mandat i en komplex värld där ingen kan överblicka konsekvenserna av ett beslut? Vem är det som inte är hemma hos vem? Vem blir det som stänger ute vem sen, då vem växer upp och vill tråda en vals? Vem ska bestämma när vem tänker komma hem alls?

Hon kommer att få lära sig dansa och hon kommer att få lära sig ljuga och slåss och ta sig fram för att nu livet är som det är. Ungar får lära hur valser ska dras. Vem tror ni valsar med vem om ett tag – den snoriga femåringen kommer att valsa och gnistra och blända alla som tror henne om att vara liten, eller så valsar hon redan, som barn och vuxen i alla evigheter – medan skymningen faller och kvällen blir natt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s