Rid i natt

Nu i dagarna har jag läst Vilhelm Mobergs Rid i natt. Har läst den förut också, men vissa böcker går ju att alltid läsa in nya saker i genom livet, (Saltkråkan, t.ex.)

Detta är det första av två inlägg. Det andra kommer att handla om bokens två älskande och deras magiska tankesätt. Här skriver jag om bokens huvudtema, som är hur en fri bondeby läggs som skatteby under en adelsherre. Det är 1650, under stormaktstiden och i drottning Kristinas regeringsår. Byalaget har redan fattat beslutet att försvara sin urgamla självständighet. Mobergs skildring av hur fogden därifrån lyckas övertala byns försiktige ålderman Jon Stånge att det vore dumt och meningslöst att protestera när friheten tas ifrån dem är i sig ett psykologiskt konststycke, där han lyckas vrida om perspektiven och lämna läsaren som på ett gungfly. Människors sinnen är rörliga och deras ställningstaganden flexibla. Är det inte bättre att vara smart och se till att överleva i det system som nu bjuds? Vad är rätt och vad är orätt?

Brändebols byalag hade enigt beslutat – det hade med handsträckning bekräftat – och vad det hade beslutat och bekräftat, det skulle ålderman nu göra reda för. Men det löpte trögt för honom i tankarna, därför att han blivit så häftigt uppväckt. Så ovarsamt uppväckt hade han icke blivit under de trettio år han suttit som bonde i Brändebol. Det hade aldrig hänt honom, att han om morgonen jagats upp ur bädden av dånande slag på dörren och befallning att han skulle till dagsverken på annans gård. Det hade aldrig skett, att någon befallt honom ut ur hans egen fredade boning.    Det var fem mäns gästning och fem pistoler.    Han borde ha påtagit sig skjortan, innan han gick ut; han kände en frysilning återigen.

 Männen beger sig till dagsverken på herrgården, men åldermans tilltänkte måg och berättelsens huvudperson, Svedje, går istället till skogen. Innan berättelsens slut har den tilltänkte svärfadern – som nu aldrig kommer att bli hans svärfar – kommit att betrakta honom som en farlig ogärningsman.

Det arkaiska språket! (Styckeindelningarna går inte att göra rättvisa här.) Moberg använder modernismens stilrenhet för att framkalla ett 1600-tal. Samma arkaiska språk ger också en tyngd åt det slutgiltiga budskapet – att rätten är evig. Så länge solen går från öster till väster kan inte rätt vändas till orätt. Tvivlet, rädslan och kompromissandet med verkligheten och dess förutsättningar har också sin plats, och kan också väl motiveras. Vad som från början är en utebliven protest från ålderman vrids under berättelsens gång till ett ställningstagande. Han måste inför sig själv och andra försvara valet och strategin att säkra det egna skinnet. Rätten som inte kan vrängas till orätt vrängs ändå.

Män i byn vill försvara skogsrövaren och säga, att den inte är tjuv, som stjäl ifrån sig själv. Men Svedjegården är hemfallen under herr Klewen på Ubbetorp, emedan Svedjebonden förlupit sitt hemman. Husbonden på Ubbetorp besitter Svedjegården med fänad och alla fyrfota djur. Galten som blev stulen var hans egendom. Svedje stal sin husbondes galt. Den som stjäl är en tjuv. Svedje är en tjuv. Den som vill förneka detta han gillar vrångvisa och är en rättvisans föraktare.    Men nu bliver Jon Stånge klandrad av sina medbröder för att han icke vill giva sin dotter till äkta åt en tjuv. Illa kränkt är han av forna vänner och grannar. 

Men sinnesfriden går ifrån ålderman. Tunnan med skatteråg som fogden efterskänker blir inte mat åt honom själv utan åt hans inälvsparasiter. Kanske är det en så djärv liknelse som Moberg då vågade skriva. Romanen publicerades 1941, och kan i sig ses som ett ställningstagande i frågan om det alltid är rätt att försvara sin rätt mot övermakten. Texten blir ett konstnärens sätt att ta ställning genom att abstrahera från dagspolitiken och istället skriva om ett skeende många hundra år tillbaka, som ju inte på samma sätt går att angripa. (Karl Gerhards ställningstagande från 1940 förkläddes i liknelsen om hästen från Troja. Det var tydligare uttalat och drabbades också av politisk censur.)

Rätten som kan vändas till orätt kan det ändå inte, till sist. Svedje grävs levande ned i jorden och förvandlas till ett och samma väsen som den tidigare nedgrävda budkavlen. Till och med skildringarna av hur gräset trampas ned omkring dem görs snarlika. Marken var sank, men gräsrötterna sega… Det kvarstår ett stråk av ovisshet – kanske går han ändå inte att ta livet av? Hans i Lenhovda hade inte tid att giva akt uppå, att torvorna sakta höjde sig på ett par ställen. På väg tillbaka tycker sig en av männen i följet höra en röst. Mitt på spången tvärstannade Ola i Kalvamo. Han vände sig om mot holmen och lyddes.    Måns i Högahult sade till honom:  -Varför ser du dig om?    – Det tycktes som hörde jag någon ropa efter oss.

Och så vinner livet och friheten till sist, om så än inte inom en tid som för berättelsens människor går att överblicka.

    Kavlen var borta. Den hade gått upp ur jord. Han hade vetat det igår och i förrgårs och nu i natt, när han uppvaknade. Han hade vetat det, när han nyss steg upp och gick ut ur sitt hus och kom häråt backen som om han varit ledd av slagrutans gren. Kanske hade han ännu längre tid tillbaka haft sin tanke därom. Men tre dygn hade förgått sedan han fick sin första vetskap: Den kunde icke hållas å lönn, icke läggas i mark, icke grävas ned, icke sättas i jord. Tre dygn hade förflutit sedan han lades under och den yttersta vissheten därmed kom: Han hade dock hörts utur jordene.

Så går en budkavle genom nätter och dagar, genom år och århundraden, löpande i sitt angelägna ärende, frambärande från tid till tid det brådskande budet, det yppersta och det främsta.

     Budkavle går! Rid i natt, i natt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s