Ungmön gick åt källan – Rid i natt II

Här är det andra inlägget om Vilhelm Mobergs roman Rid i natt. Det handlar om det trolovade paret, Ragnar Svedje som fördrivs från sin gård och Botilla, åldermannens dotter. Det handlar också om det magiska tänkandet.

Det magiska tänkandet vävs in i berättelsen. Magiska krafter omvärver romanens karaktärer som ett självklart inslag i deras uppfattning om och förståelse av världen. Nätterna är inte skumma nu längre, en ljus himmel vakar över byn. Nu behöver man inte vara så rädd för Bläsmåla tjuv, som ligger i skogen. Mot honom hjälper inga lämmar och lås, och hundarna lockar han till sig och ger dem talg från självdöda djur, så att de mister sitt väderkorn: så skäller de icke mer när han kommer. Och under Galgeken vid Getasjö vägskäl har han grävt upp tjuvroten, som tvingar upp alla lås, när den stickes i nyckelhålen. Men denna natt är ljus och klar, i natt kan ingen tjuvnad ske och icke heller annat ont.

Magins existens var inte ifrågasatt under 1600-talet, då boken utspelar sig. Användande av magi var visserligen otillåtet, men alla magiska gärningar och beteenden gick inte att lagföra, utan mycket ingick i det ständigt pågående sociala spelet. Annika tog ett steg tillbaka och sänkte rösten till viskande, medan hon kastade en blick mot åldermans. -Du skall få veta, vad jag har sett: Hon mjölkar blod i stävan. Ragnar blir arg över att dessa anklagelser riktas mot hans trolovade. Han avslutar samtalet och fortsätter till Botilla, som berättar att Annika i själva verket är svartsjuk. Därför beljuger hon mig, säger Botilla, harmset kindröd. Men Botillas svar handlar även det om magi: Annika har satt sjukdom på deras svarta ko, som hon mjölkar varje kväll. När mjölkerskan får blod i stävan, så utsprider hon om henne, att hon är en famntagen kvinna, en löndahora, som vållar kreaturen skada. Så vill den illsluga kvinnan inge den trolovade leda mot henne.

Rätten som kan vändas till orätt och kärleken som kan vändas till fara, till att ge sig i lag med det onda. Moberg lockar oss med på en berättelse där det till slut är svårt att säkert veta vad som händer, vad som är orsak och verkan, magi, fantasi och verklighet, ont och gott. Svedje och Botilla är ute en tidig sommarmorgon för att leta efter en bortsprungen oxe. De sätter sig att vila under ett träd och fåglarna spelar för dem. Fästefolk, brudefolk, för evärdeligt! Intill dödsens timme! Men varför ligger det en spik i gräset och vad är det där för vita skärvor? Det är galgeken de råkat sätta sig under och förskräckta hastar de därifrån. Även Botilla hade igenkänt trädet vid vägskälet, och icke heller hon kunde tala därom. Men den upphittade järnspiken höll hon kvar i sin hand, hon kom sig inte för att kasta bort den, när de hastade från platsen. Kanske ville hon även behålla den. Hon visste, att mästermans spik, en spik från galgen, hjälpte människor och uppfyllde deras önskningar.

När Svedje sedan lämnat sin gård för att gömma sig  i skogen använder Botilla galgspiken för att söka upp honom. Hon knäppte samman sina händer kring spiken och bad att han skulle komma henne i möte, nu strax, på denna plats. Hon anropade ingen makt eller herre. Hon tänkte på Gud Allsmäktig, men nämnde honom icke vid namn. Hon fantiserar sig det vackraste hon kan tänka sig, att få mötas med den hon älskar i sommaren, trots att sommaren i själva verket sedan länge gått över i höst. Hon satt icke på karg mark bland torr, avblommad ljung, utan hon hade yppiga blomster omkring. Där stod blåklockor, backtimjan, mandelblom och daggkåpor utgivna. Där uppväxte denna bleka höstedag de blomster, som ängarna bär om sommaren, som blott sommatrid var utgivna blom i markerna.Det var en härligt grön plats, som hon hittat åt sig i skogen, ingen kunde ljuvare plats påfinna en mulen dag om hösten. Fantasiföreställningar, dagdrömmar, magi? Moberg som själv representerar ett modernt tankesätt protesterar inte mot det magiska. Han skriver om magins styrka och vidskepelsens fara, samtidigt. Det kan få gå på ett ut. Vid den första åsynen blev hon icke förvissad om, att det var han. Det bolmade nu så sällsamt för hennes ögon, att hon icke strax igenkände hans ansikte. Han var förändrad, men när hon hörde hans röst, så kom hennes förvissning om att det var han. Kanske ängslades hon ännu, därför att hennes ögon icke såg honom så, som hon önskade det. Hon såg icke hans ögonstenar, dem hon gärna ville se. Men han sade: Var intet rädd! Vi är fästefolk! Jag är mannen din! Ensamhetens dagdrömmar, eller är det den onde hon träffat i skogen? Att hans ögon inte syns öppnar för den möjligheten. Att inte se ögonen, det gör man heller inte på skogsrået, och skogsrået är det, som så småningom kommer att söka upp den ensamme Ragnar Svedje i skogen. Skogskvinnan har förskapat sig till en grann människokvinna, men hon har inget ansikte. Men till skillnad från Botilla är Svedje medveten om faran och jagar bort besökaren.

Vad är det som gör att Botilla till slut dränker sig i källan? Ett självmord, en förhastad gärning, en olycka? Det vi vet är att hon har spiken från galgeken, att hon har mött sin trolovade utan ögon i skogen, att Annika sprider anklagelser om att hon möter den onde, anklagelser som sprids i byn och som går under huden på Botilla tills hon själv inte vet längre. Hon vet inte om hon är en häxa eller inte.

Men fortfarande ville hon leva. Att planera att doppa sig i källan var för att försäkra sig själv om att hon inte var en häxa, eftersom den som sjönk genom vattnet betraktades som oskyldig. Och när hon sjönk skulle hon snabbt ta tag i videgrenarna och dra sig upp igen. Och hon ser till att inte göra provet den blåskalla dagen, för att slippa förkyla sig. Men Moberg lämnar ändå ett stråk av osäkerhet. Hon såg Guds klara vatten genomskinligt ända ned till bottnen, hon stod där och hörde det rinna, tills hon icke var rädd mera. Oberäkneligheten. Vattnet som ska bli hennes säkerhet, vattnet som ska befria henne från häxerianklagelserna för gott, blir istället en trygghet in i döden. De sista ögonblicken rymmer inga känslobeskrivningar, och vad är det egentligen som till sist avgör händelseförloppet? Att till sist bara ge upp, överlämna sig. Hon stod där och lutade sig över källdjupet tills hennes fötter av sig själva började glida över de hala, slemmiga stenarna. Hon behövde knappast huka sig över vattnet, när hon skulle ditned. Hon visste icke i den stunden, om hon föll i vattnets famn av fri vilja eller om vattnet steg upp emot henne och omfamnade hennes kropp med en stor, trygg bölja.

Fåglarna som genom hela berättelsen har sjungit för dem sjunger till sist inte längre. Men ett fönster mot evigheten har öppnat sig. Strax rann källan upp som förut och svämmade över i ängsbolet med sitt flöde. Den vällde upp och rann stilla, med ett klingande ljud i sitt rinnande som från en silverne klocka. Ingen fågels pip hördes i videbusken, men rymden över källan fylldes av vattnets ljud och spel.

Ungmön hade gått åt källan. Hon kom icke tillbaka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s