Sommaren, centerpartiet, livet och allt.

Det har varit en både spännande och omvälvande sommar och att starta den här bloggen är ett av uttrycken för det. En önskan om att kommunicera som fått lov att hitta sig ett uttryck. Att skriva just det här inlägget är ett beslut som jag övervägt fram och tillbaka och som krävt en del mod, men nu gör jag det. Så.

Ett annat beslut som tagits under sommaren är att gå med i Centerpartiet. Jag har länge valt (eller strävat efter) att ligga lågt rent åsiktsmässigt, inte minst på facebook, eftersom frilansmusikerjobbet i högsta grad går ut på att hålla sig väl med och samarbeta med människor i alla möjliga sammanhang och med alla möjliga åsiktsinriktningar. Och partipolitik väcker känslor, inte minst just nu. Att vågskålen ändå tippat över till att nu engagera mig beror på flera saker. Den första är övertygelsen om att en grön omställning är nödvändig. I mitt eget liv försöker jag sedan länge sträva efter både minimikonsumtion och medveten konsumtion (se tidigare blogginlägg), av både dygd och nödvändighet och utan att se någon motsättning däremellan. Civilisationskritik och tillväxtkritik är en del av den ideologiska mylla jag formats i. Det är en inställning som inte kan prackas på någon, det finns inget att vinna på att kritisera eller reta upp sig på andras köttkonsumtion, semesterflyg, postorderimport eller teknikpark. Min livsstil fungerar för mig och fyller samtidigt behovet av klimatångestterapi. Det räcker långt att bara göra.

Samtidigt tror jag att om det ska finnas en chans att på ett konstruktivt sätt jobba för en grön omställning så behöver basnäringarna vara med på tåget. Jord- och skogsbruk, energisektorn och näringslivet. Då behövs en politik som jobbar med och inte emot dem, som är grundat i utövandet och kan prata deras språk. Därför (och även för att jag känner mig aningens mer hemma i blått än i rött) blev det Centerpartiet och inte Miljöpartiet. Kanske ett paradoxalt ställningstagande med tanke på mitt mer radikala förhållningssätt i privatlivet, men i så fall förbehåller jag mig rätten att hålla två tankar i huvudet samtidigt. (Jag kan f.ö. rekommendera att följa Rickard Nordin – centerpartiet’s facebooksida för pedagogiska förklaringar av den gröna omställningens möjligheter!)

Ställningstagandet att inte bara rösta på ett parti utan att även gå med i ett parti är i sin tur grundat i den här sommarens händelser, med nazister i Almedalen och sd klättrandes i opinionsmätningarna. Demokratin är fortfarande är det bästa redskap, det enda redskap, vi har i relation till allt annat. Sen är jag ärligt talat fine med vad folk än röstar på, från v till m. De övriga 20-25%, ja, det är svårt. Inte minst rent mänskligt och känslomässigt. Mitt nätverk är heterogent och sommaren har innehållit ett antal situationer och samtal med nära och kära där frågan verkligen ställts på sin spets. Sommaren har även inneburit en känsla som jag kan associera till Helga Hussels beskrivning av Tyskland under kriget och efterkrigstiden, (det första blogginlägget, från 15 juli), av känslan av att man till slut bara lär sig att vara tyst, undviker att prata om dessa frågor, för att undvika konflikter. Man vill inte veta vad människorna i ens omgivning egentligen tycker.

Jag har ingen egentlig lösning. Människovärdet, kärleken och – på något plan friheten – är eviga företeelser och jag tar gärna charmen på och skrattar med er, festar med er, spelar för er vad ni än tycker och tänker rent politiskt. Samtidigt är förutsättningarna för att föra konstruktiva samtal och bygga djupa relationer världsliga företeelser, där man bara kan göra så gott man kan men också får leva med sin egen och andras ofullkomlighet. Men jag kan för egen del inte kompromissa här, kan inte relativisera.

Satt på spårvagnen häromdagen och tänkte igenom hur mitt eget liv sett ut. Alla människor jag mött, all musik som har formats fritt över över nationella och kulturella gränser. Piazzolla och Olle Adolphson, Beatles och Trio CMB, Monica Z och Janis Joplin i en salig blandning. Sedan många år spelar jag Taube och Bellman och driver konsertserie för svensk litterär visa, med en kollega född i Sri Lanka som tolkar dessa texter på ett så fantastiskt sätt. Och jag kan inte se några meningsfulla kulturgränser baserade på nationella identiteter. Bellmans franska operamelodi och Taubevisan som hämtad från en positivhalare i gamla Habsburg. Alla resor, åren i Köpenhamn, alla mänskliga möten, alla vänner, kollegor och studiekamrater från hela världen. Att vilja ha kvar min frihet och manöverutrymme, som postmodernt tänkande akademiker, som kvinna. Min familjehistoria som precis som så många andras har präglats av nazismen och andra världskriget. Och det går att fatta fel beslut. Det går att ta förhastade, dumma, kortsiktiga beslut, beslut som kan få såna oöverblickbara konsekvenser. Men behöver inte. Såklart. Allt kanske bara fortsätter ungefär som vanligt. Så är det tagit höjd för det också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s