Som att stå på okänd mark. Där allt är oklart. Allmän politiktrötthet men ingen regering på plats. Åsiktskriget i sociala media fyller inte längre någon uppenbar funktion eftersom regeringsförhandlingarna äger rum långt bortom allmän insyn. För egen del var det enormt givande och roligt att få deltaga i en valrörelse, individer och kollektiv, att bli en del av ett nytt sammanhang, att få ta del av en för mig ny kultur för känslor och argumentation. Nu veckan efteråt ett närapå känslomässigt odefinierat landskap, ett efteråt och ett före, av tacksamhet, hoppfullhet och osäkerhet, på en och samma gång. Jag dröjer lite vid en kolumn av prof. Mark Weiner i dagens DN, där han definierar både miljöpartiet och sd som olika uttryck för reaktioner på den globalisering som de traditionella politiska partierna inte har redskap att hantera. Kolumnen avslutas med en uppmaning till dagens liberala krafter att ”utveckla en teori och ett praktiskt angreppssätt när det gäller kultur och samhälle som är i linje med deras underliggande filosofiska åtaganden vad gäller individualism och samhällelig öppenhet.” (https://www.dn.se/ledare/kolumner/mark-weiner-sd-framgangen-ar-del-av-en-revolution-som-liberaler-nu-maste-ta-pa-allvar/)
En liberal rörelse som fokuserar på den individuella friheten hämtar också sin konstsyn därifrån. Föreställningen om konstnären som det självständigt skapande geniet är ungefär jämngammal med den klassiska liberalismen, det är tankekulturer och förhållningssätt sprungna ur samma tidsanda. Kultur som kulturell gemenskap blir då kanske inte ett prioriterat ämne eller diskussionsfält.
Och kulturbegreppet har sin dubbla innebörd, och kan så ha även i Weiners artikel. Å ena sidan kultur som all mellanmänsklig gemenskap, å andra sidan kultur såsom den tar sig uttryck i specifika konstnärliga uttrycksformer. Och kanske, tänker jag, är det mest intressanta fältet där de två betydelserna kan knytas ihop. De kulturella uttrycksformerna finns, samhällskulturen i dess vida innebörd finns också. Men de ansatser som finns att knyta ihop de båda fälten, att formulera tankar som förbinder kulturbegreppets båda betydelser, vänder sig till vitt skilda målgrupper. Till radikala eller konservativa, till grupper som i den kontexten knappt kan dela en gemensam viljeinriktning med varandra.
Under tonåren var mitt politiska förhållningssätt att diskutera från ett vänsterperspektiv i högersällskap och tvärtom, bara för själva argumentationens skull. Sen flyttade jag till Danmark och fick erfara att politik, politisk tillhörighet och politiska känslospektra också är kulturellt kodade företeelser. Väl hemma i Sverige igen hade det i politiken dykt upp en ny faktor, ett sd som var omöjligt att relativisera, omöjligt att försvara.
Och här är det som att själva tanken tar stopp. För människorna finns ju (och åsiktsspektrat oberoende av vad man röstar på), i både mitt nära och i mitt större nätverk. Det enda möjliga i nuläget är att inte prata om det, för det är att köra in huvudet i en vägg, att försöka diskutera utifrån oförenliga paradigm. Men kanske är det också där som, någonstans och på något sätt och utan att ha en aning om hur det skulle gå till, som den enda tänkbara öppningen finns.
Herdinna 