Här är ett inlägg som handlar om min c-uppsats i historia, som jag skrivit under vårterminen. Uppsatsen handlar om en väckelserörelse under 1700-talet, evangeliska brödraförsamlingen eller herrnhutarna, och jag har i uppsatsen skrivit om deras berättarkultur – de är i ett gränsland mellan en muntlig och skriftlig berättartradition och hur påverkar det berättelsernas utformning? Jag har också skrivit om hur de tänkte och kände kring barn och barndom, och kring de små barnen som dog. Barnadödligheten under 1700-talet var hög, och församlingen hade en kultur och ideologi som i hög grad gick ut på att önska och längta sig hem till frälsaren och den himmelska härligheten.
Så hur går det ihop? Hur kan föräldrakärlek och gruppideal mötas under de förutsättningarna? Var ideologin bara en ihålig fernissa eller tänkte man på ett väsensskilt sätt jämfört med idag?
Språket kan vara ett verktyg – kanske det bästa verktyg som idag står till buds – för att undvika att köra fast i den intellektuella återvändsgränden om huruvida människan i grund och botten kan betraktas som biologiskt evig eller som stadd i ständig kulturell förändring. Språket kan bli den faktor som kan binda samman de båda sanningarna. Med det synsättet kan känslor snarare än biologisk hårdvara betraktas som språkliga uttryck och förhandlingsverktyg. Bortom en uttryckt känsla som t.ex ”jag är arg” ligger ett sammelsurium av tankar. (Hon tog något som är mitt. Får hon ett straff nu? Jag vill att hon ska få ett straff. Jag vill inte själv bli straffad för att jag straffar.) Att då sammanfatta en känsla, ”jag är arg” blir ett sätt att förhandla. Vad ska hända härnäst? Hur ska kollektivet hantera det inträffade? Vilka värderingar och ideal ska i förlängningen råda inom gruppen?)
Finns språk utan känslor? Känslor utan språk? Känslor är väl åtminstone böjbara, möjliga att inrikta inom vissa uttrycksformer, mot vissa bestämda mål. Går att värdera, analysera, i någon grad välja eller välja bort. Går att inordna i specifika kulturer och tankemönster. Vad gäller de små barnen som dog var det i den kulturen kanske inte möjligt eller ens meningsfullt att dra en tydlig skiljelinje mellan sorg och lättnad i omgivningens reaktioner. Men den rena sorgen verkar ha saknat ett språk.
Och ett motstånd mot barnens död? När kulturen är som mest dödsbejakande är det motståndet antingen utplånat – språklöst och verktygslöst – eller så har det intagit former som inte går att påvisa i textmaterialet.
Sen ändrades den kulturen, under decennierna runt sekelskiftet 1800. Upplysningstiden, naturvetenskapen, romantiken och sekulariseringen kom med sina nya förhållningssätt. Idealet om de separata sfärerna uppstod, där män och kvinnors verksamhetsområden i samhället skildes från varandra och kvinnornas huvudsakliga uppgift blev att ta hand hemmet, ta hand om barnen, att hålla barnen vid liv.
Om någon nu skulle vara intresserad av att titta närmare på uppsatsen så bifogar jag den som pdf här: I sommar går jag till Frälsaren – c-uppsats
Det har varit enormt intressant att skriva texten. Något av en process att knyta ihop alla trådar och skönt att det är klart… under året som kommer ska jag läsa B-kursen i konstvetenskap och kan sen plocka ut en kandidatexamen.
Herdinna 