Det finns teorier om hur det mänskliga medvetandet utvecklas historiskt – för alla människor och inom varje människa.
Den första urkraften, den apolloniska energin. Existens, görande, vrede. En energi som inte lyder under mänskliga lagar. På Homeros tid var detta fortfarande ett ideal – att kliva in i och bli en del av gudaenergin. Gudarna vandrade bland människorna, de var som oss. Om din man flirtade med den unga gästen tvärs över bordet blev du själv Hera, hustrun som var tvungen att leva med Zeus och alla hans romanser. För Hera fanns i verkligheten, hon hade upplevt detsamma som du. Kärleken var något man kunde ta, bära bort över sin axel mot det väntande skeppet. Vreden var även den en gudakraft, den kunde uppsluka människan och göra henne kapabel att utföra stora ting ( – ett ideal som levt kvar i militära sammanhang även långt senare i historien.)
Den rena urkraften avlöses av ett dualistiskt system. Kungar och bönder, Sverige och Danmark, ditt och mitt, rätt och fel, vi och dem. Nu är det inte längre bara Gud som kan skilja ljuset från mörkret, utan även människan skapar system. För ibland kan det behövas ett rent gammaltestamentligt regelsystem för att få någon slags ordning på tillvaron. Så här, men inte så här. Ska och ska inte. En kaotisk värld kan sammanfattas med några tumregler. Att förbanna gud är i regel slöseri med energi, och ofta blir det ändå minst rörigt om man låter bli att ta sin nästas hustru. Om inte annat så ger reglerna något att rätta in sig efter för att sen kunna fokusera på annat. För nu bygger människan städer och länder. Och då kan man också i bästa fall ställa in sig på att eventuella tankar, känslor och önskningar utanför systemet är ditt eget ansvar att hantera. Bär din egen börda och låt omgivningen slippa den.
Dualismen ger rättesnören som förenklar men som också stänger in, på ett sätt som till slut leder fram till en önskan om att spränga gränserna. Då är vi kronologiskt inne i 1700-talet eller i tonårens banbrytande och stigfinnande, och intellektet väljer att utforska det här själv, av egen kraft, eget förnuft. En framtidstro och att kliva in i nya skor, ombord på nya skepp, att göra nya uppfinningar. Tanken utforskar på mikro- och makroplan. Atomkärnor och nya kontinenter. Med nya, större och mer komplexa konflikter till följd.
Den nya komplexiteten i den mångfacetterade världen uppmanar till att kliva ur det egna intellektet och byta perspektiv. Vems berättelse är det vi berättar, egentligen? Ska vi kanske berätta andra berättelser? Så här är det för mig – hur är det för dig? Jag kan göra på mitt sätt och ändå respektera ditt sätt. Psykologi och postmodernism.
Men vad vill man då? Om allt är lika gott? Vem är då en fungerande ledare som kan visa på en väg, få andra med sig och få något gjort?
Till sist – ett ledande och inordnande utan motsättning. Där det att leda eller att följa, att strida eller att försonas, uppgår i vartannat. En kraft som har gått ett varv runt, som kanske ligger nära det apolloniska igen, men som också har allt det andra inbyggt.
Herdinna 