Sedan jag öppnade den här sidan har jag ibland fått frågan om varför jag valt att kalla den herdinna, och har även fått frågan om vad det betyder. Herdinna är alltså femininformen av herde, den som passar djuren ute, får samla och vakta dem och sova under himmelen, men i övrigt egentligen inte behöver göra så mycket, slipper ifrån det hårda arbetet på åkrar och i kök. Att jag valde just det ordet var egentligen bara för att jag tyckte det var fint, men det finns också en del intressant associationer. Kanske först och främst till en av mina favoritsånger av Bellman, Liksom en herdinna, som svingar sig över hela hans spektra från naturromantik till erotik. Bellman leker här med herde- och herdinnetemat, som var en trend under 1700-talet. (En bildgoogling på ”herde 1700-tal” visar massor av rokokomotiv på temat.) Herdeberättelserna var underhållninglitteratur, spridda till en stor publik, ofta med ganska banal tematik (som min bellmanssångarkollega Carl Håkan Essmar brukar presentera dem – ”de handlar om den lilla herdinnan, som alltid heter Camilla, som är på väg till den lille herden, som alltid heter Damon, med en korg med mat. Sen sitter de i en glänta och klappar små lamm.” I låten som detta försnack handlar om driver Bellman med genren och låter Camilla snubbla över Mollberg på vägen dit, och han lyckas då få henne att glömma sitt ärende.
Kanske var det herdarnas och herdinnornas position på gränsen mellan vilt och tamt, natur och civilisation som lockade fantasin, i ett 1700-tal där dessa gränser på allvar började utmanas och tänjas, av befolkningstillväxten och av naturvetenskapens framsteg? Temat förekommer också i sagor, traderade och författade. Där är herden, gåsapågen, grisvaktaren ofta en underdog som får tillfälle att briljera och ta hem spelet på slutet.
Kanske är det ett liknande tema i Hjalmar Gullbergs diktsvit Förklädd Gud, tonsatt av Lars-Erik Larsson. Här kombinerar Gullberg den bibliska herdetematiken med en berättelse om hur den arkaiske guden Apollon av oklar anledning blivit dömd att leva ett år på jorden och tjäna ett år i ett thessaliskt stall. ”Längst ned vid bordet är hans sked och skål. Bland kreatur i ladan är hans bädd. Han äger inget jordiskt föremål. I herdekappa går en gud förklädd.” För människorna vet inte att guden är där. ”Tror du att fåren skulle beta i morgonglans, på gräsklädd jordisk kulle, om inte gudar fanns”, och för mig är den musiken alltid förknippad med första gången jag spelade den, försommaren i nionde klass då livet slog ut.
Gullbergs text är från 1933 och Lars-Erik Larssons musik från 1940. I samband med uruppförandet skrev Gullberg skrev till de rader som nu står som inledning till verket: ”Ej för de starka i världen, men de svaga. Ej för krigare, men bönder, som plöjt sin jordlott utan att klaga, spelar en gud på flöjt. Det är en grekisk saga”. Samma temakombination använder han även i dikten ”Död amazon”, som på en och samma gång handlar om Karin Boyes död, ockupationen av Grekland 1941 och kriget mellan greker och perser på 400-talet fvt.
”Den regeln har ej blivit överträdd. Är Gud på jorden, vandrar han förklädd.” När Folkoperan satte upp Förklädd Gud i Stockholm häromåret plockade de upp temat att synliggöra de osynliggjorda och lät stadens eu-migranter dela ut gratisbiljetter för att just sätta fingret på hur våra blickar blir slöa och inte längre ser.
Herdinna 