Å jänta och jag – och en ful visa.

Gångna helgen innefattade bland annat att jag fick lära mig snuskvisan ”In kommer far”, sjunges på samma melodi som ”Å jänta å ja”:

In kommer far, full som han var, drämde sin task i bordet. Efter kom mor, spotta och svor, undra’ va fan han gjorde. Ska du förstöra pillevicken din, som du ska köra in i fittan min? Ungarna skrek, katten den sket och hunden den satt å runka.

Eller rättare sagt, kanske är det ”å jänta å ja” som sjungs på samma melodi som ”in kommer far”. Google berättar att ”å jänta å jag” är skriven av en Fredrik August Dahlgren. (Wikipedia säger nedtecknad, några andra säger skriven, jag skulle spontant satsa på det sistnämnda.) Dahlgren levde 1816-95 och har även skrivit bl.a. Värmlandsvisan (Ack Värmeland du sköna). Å jänta och jag är skriven på värmlandsmål – under romantiken var man ju inne på att lyfta fram det folkliga, bl.a. genom att resa runt och skriva ned gamla visor, sagor och berättelser som man var rädd skulle försvinna i och med urbaniseringen.

Även om man gillade det folkliga så fanns ju nånstans gränser, det ska ju ändå vara vackert – tiden kallas ju ändå romantiken. Arbetet skulle inte gärna resultera i berättelsen om ett ärofyllt svenskt folk – det var vi som hade gömt Gustav Vasa i höskullar osv – den nationalromantiska historieskrivningen var fantasifull. Och vad gör man då när folk i största allmänhet gärna sjunger In kommer far och liknande? Man fick censurera friskt, och där det inte ens gick att censurera så skrev man helt nya texter. Gärna då på en gammal melodi för att den skulle gå snabbt att lära sig och för att i bästa fall utrota den gamla texten – ungefär som att bygga en kyrka på en gammal hednakultplats. Folkuppfostring var ett av borgerlighetens stora projekt. Folk skulle lära sig supa mindre, tvätta händerna och inte spotta på golvet, kort sagt lära sig veta hut.

Nu vet jag inte precis tillkomsthistorien på ”Å jänta och jag” – om Fredrik Dahlgren utgick från någon förlaga eller skrev en helt egen text. Vet heller inte hur hur långt tillbaka ”In kommer far” kan spåras,  den är antagligen 17- eller 1800-tal den också. Men helt oavsett tror jag det går att se att den ena är en fokvisa och den andra en dikt från romantiken: ”In kommer far” finns i varianter med små skillnader sinsemellan: katten är ibland han och ibland den, utan att det gör nån skillnad för låten som helhet men Å jänta och jag finns bara i en enda version. Sen skulle man aldrig få för sig att skriva den texten till den melodin om inte melodin redan fanns: ”där mötte hon mig en mo-or-gon så klar” t.ex. är en ton för mycket i relation till antal stavelser och betoningarna hamnar på konstiga ställen.

Evert Taube har definierat sitt sångarideal som ”saklighet, tydlighet och känslan av tyglad kärvhet”. Motsatserna skulle vara ”romantisk svävning, svulstig artikulation och sockrade känslouttryck”, (uppgift ur Marita Rhedins avhandling ”Sjungande berättare”.) Här tar Taube avstånd från den romantik han själv vuxit upp i för att mejsla ut – eller kanske delvis återvända till, ett annat ideal. Men att ett sådant ideal ens går att definiera visar att något har hänt. Taube tillhör ändå modernismens generation.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s