Kom att tänka på min cellolärare Maja Vogl, som jag studerade för 2007-2009. Då var hon över 80, hade undervisat flera decennier och hade så otroligt mycket kunskap att förmedla. Jag har tiotals kollegieblock och anteckningsböcker med lektionanteckningar sparade, men det jag tänker på just nu är hennes sätt att se musikeryrket ur ett helhetsperspektiv. Bara påpekandet om att alltid ha ett par solostycken i fingrarna för att kunna leverera på en fest, för det ingår som en del av jobbet. Jag kunde nog bara delvis se det när jag var 22 och inne i det hierarkiska system som den klassiska världen ofta är.
Det var intressant att få studera för någon två generationer äldre. Både tänkandet kring musik och den konkreta uppförandepraxisen ändrar sig över två generationer, och jag fick nog med mig en annan förståelse för det än om jag bara hade gått för lärare födda på 50-60-talen. Och jag minns hur jag tänkte då jag första gången klev in i rummet med alla hennes papper med teknikövningar och artiklar, att detta kommer förlänga min utbildningstid men det är det värt, för jag vill ha det med mig.
Habsburgkulturen och wienermusiken, med dess intonation och sätt att frasera fanns kvar på närmre håll än idag: då Maja utbildade sig och började arbeta fanns restaurangmusiken kvar – hon berättade om hur symfonikernas anställde under somrarna försörjde sig genom att spela i restaurangkapell. Vi spelade underhållningsmusik från 20-30-tal och hon kunde visa och berätta hur den skulle fraseras, med mer flöde och liv, och om hur man kunde laborera med intonationen, tänja i halvtonerna. En del av det är inte användbart idag, och där har jag en känsla, lite vag och obekräftad, av att olika uppförandepraxissystem kolliderar och samexisterar med varandra, ofta utan att det har verbaliserats. Kanske en kombination av att olika system fungerar i olika sammanhang och av att systemen i sig snarare är ansatser till system? Att intonera efter lösa strängar är ett system och att intonera efter vilket ackord som spelas är ett annat. Jag har fått båda presenterade för mig, men fick själv tänka ut att de bygger på helt olika principer.
Kanske symptomatiskt – det är sådana tillfälligheter som styr hur en musikutbildning utformas. All musikhantverkets finkalibrerade kunskap som traditionellt förmedlas inom mästare-lärling-systemet och bara delvis verbaliserad. Var och en med sin kunskap och sitt subjektiva sätt att förmedla den. Väl inne i den hierarkiska världen försvinner gärna metaperspektivet, och all möjlig utsatthet kan traditionellt sett också uppstå i och med alla maktobalanserna. Medvetenhet om problematiken finns och man försöker undvika de värsta fallgroparna. I andra diket finns då riskerna för överbyråkratisering*, att själva hantverket inte hinns med, i tid och budget, kanske även en övertro på formell pedagogisk behörighet. Och inom forskningsfältet konstnärlig forskning finns frågan om hur man verbaliserar konstnärliga processer utan att det landar i ett dokumenterande av händelser som redan ägt rum – ”och så bokade vi en reptid där vi diskuterade x och sen spelade vi z och sen flyttade jag in marimban i hörnet.”
Kanske utbildades jag i en övergångsfas mellan ett hierarkiskt och ett postmodernt förhållningssätt, och väl ute på den frilansarbetsmarknad där jag oftast rör mig idag är det hierarkiska tänkandet ofta ganska meningslöst – där handlar det snarare om praktisk problemlösning, bygga relationer, förmedla en musikalisk känsla, komma i tid och ha med sig rätt papper.
*Befriande med Jonna Bornemarks bok om samhällets överbyråkratisering! Nu kan det definieras som civilkurage att minimera sin egen administrationsbörda.
Herdinna 