En herrgårdssägen

Om Selma Lagerlöfs ”En herrgårdssägen” som jag läste i julhelgen. Skriven som en blandning mellan två olika berättarkulturer: den moderna romanen och den gamla folkberättelsen, som var en slags blandform mellan saga och nutida roman. I folkberättelserna var slutet införstått från början. De hade långa förord: ”en berättelse om hur den goda och dygdiga X möter den stilige och redlige Z och hur de övervinner diverse svårigheter för att till sist få varann”. Som i en folksaga, där man aldrig någonsin behöver vara i tvivel om vilka som representerar det goda eller om att det förr eller senare kommer att sluta väl. Det var nämligen bestämt sedan begynnelsen, i ett förmodernt samhälle som inte sökte framsteget utan visste att allt var bättre förr – i antiken, i Eden, i tidernas morgon. Sagorna och berättelserna fanns för att bekräfta det man redan visste. 70-talspsykologen Bruno Bettelheim skriver om hur sagorna tydliggör den dualistiska skillnaden mellan gott och ont, samtidigt som ondskan ges mänsklig gestalt och på så sätt blir möjlig att relatera till.

I och med upplysningstiden framväxer synsättet att människor och samhällen kan utvecklas och förbättras. Den optimala lösningen finns inte längre bakom oss, men möjligtvis framför oss. Vi vet hur som helst inte längre slutet på förhand. Det vet vi heller inte i den nutida romanen, utan det vi vet när vi öppnar den är att vi kommer att tas med på en resa, där människor och samhällen förändras längs vägen. (Kanske är kärleksromaner och feelgood-filmer arvtagare till folkberättelserna? Vi ser dem för att vi redan vet att det kommer gå bra och bara vill ha det bekräftat?)

Selma Lagerlöf måste ha känt till den gamla typen av berättelser och använt sig av den formen. Eller så flöt det i hennes berättarstil samman. De två huvudpersonerna möts i början av berättelsen, vid ett enda tillfälle, och utan förord upprättas ett folkberättelse-kontrakt: Läsaren får en presentation av deras karaktärer och görs samtidigt mer eller mindre införstådd med att de kommer att få varann till slut. Samtidigt får vi en placering i tid och rum som inte har något med sagor att göra: Uppsala, 1830-tal och studentmiljö. Efter det första mötet skiljs de åt, hon hamnar i en kärlekslös fosterfamilj och han hoppar av studierna för att rädda sin familjegård. Hans utstakade bana bryts; under en skräckfylld vinternatt på fjället fryser hans djur ihjäl och kapitalet är utplånat. Framtidsutsikterna är så dåliga att fästmön lämnar honom, och då blir han vansinnig.

De två från det tillfälliga första mötet möts igen, och kommer att växelvis hjälpa varandra, som Ronja och Birk. Hon som till en början verkade helt oansenlig får uppdraget att rädda honom från vansinnet, och vinner till sist med sin kärlek och godhet (i full enlighet med romantikens kvinnoideal). Eftersom hon älskar honom på riktigt förmår hon också se igenom sjukdomen till hans friska jag. När hon väl först har hjälpt honom kan han också hjälpa sig själv, när han får tag i en fiol och spelar musiken från studieåren.

Selma Lagerlöf beskriver vansinnet som ett slags försvar. När världen är för hemsk kan sjukdomen bli en utväg, en tillflykt. Ur slutscenen, då han redan har frisknat till och nu ställs inför att behöva minnas sin sjukdomstid: ”-Och detta har varit jag! Han jämrade sig genom snyftningarna. Detta har varit jag! Kunde han ha mod att bära den tanken? En beledd, utskrattad dåre! -Å, låt mig bli tokig igen! sade han och slog hårt i bänken. En människa kan inte stå ut.

Han höll andan ett ögonblick. Mörkret kom emot honom som en anropad frälsare. Det kom svepande emot honom, som en dimma kommer. Han fick ett småleende på läpparna. Han kunde känna hur hans drag blevo slappa, hur han återfick galmansblicken…vad skulle han tillbaka till livet för? Alla måste avsky honom. Mörkret svepte om honom med de första lätta, drivande slöjspetsarna.” Hon kysser honom och skäller ut honom i den ordningen, ”det är just karlaktigt att bli tokig för att slippa litet ångest…du bara inbillar dig att ditt lidande är det tyngsta på jorden. Men det finns väl andra, som har haft det värre än du.” och det är den kombinationen som gör att han till slut väljer att stanna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s