Regeringsbildningen och Columbus

För mig blev detta dagen då centermedlemskapet från i somras på något sätt sjönk in i kroppen och känns ännu mer tryggt än innan. Valet av C var ett val av en liberalism som inte tolererar högerpopulism. Och det har varit så intressant att följa höstens pusslande, ett steg i taget. Naturligtvis är det ett knöligt parlamentariskt läge, i ett föränderligt politiskt landskap. Beslut måste alltid tas och utvärderas en dag i taget. Men idag är jag glad, för att det nog blev så bra som det kunde. Och för att navigera är det allra mest nödvändiga.

Om inte annat är detta en väg värd att pröva, bland alla olika existerande och frånvarande strategier för hur den högerpopulistiska trenden ska hanteras. Ska dess representanter ges inflytande eller ej, ska diskussioner tas eller ej, vilka åsikter ska få stå oemotsagda och vilka ska det inte? Personligen tänker jag att normaliserande föder normaliserande. Att människor och samhällen formas i ett ständigt pågående och spretigt levande liv där politik, lagstiftning, media och den allmänna opinionen omväxlande leder och följer. Bilbältesanvändning, barnaga, hygienvanor, rökning och familjeplanering är socialt formade vanor, och på samma sätt är politik, språk och känslor vanor, där beteenden befästs och görs till vanor genom upprepning. Gör samma sak fem gånger och det har blivit det du kan. Rätt eller fel eller bara olika?

Just nu läser jag den amerikanske historikern Howard Zinn, ”Det amerikanska folkets historia” (uppdaterad utgåva 1995). Zinn börjar med att förklara sin ingång till berättandet, nämligen att berätta sådana berättelser som traditionellt inte berättats. Hur ser USA:s historia ut ur urbefolkningens, kvinnornas, slavarnas, de fattigas perspektiv? Han kontrasterar sina berättelser med att referera till mer traditionell historieskrivning. Ett exempel är kollegan Morison – Morison som visserligen inte förnekar Columbus folkmord på urbefolkningen utan nämner det (1954), t.o.m. nämner det med ordet folkmord, men endast som en bisats; ”begravt halvvägs in i en stor äventyrsberättelse. […] Men att konstatera faktum och sedan begrava det i annan information är att säga till läsaren med ett visst smittande lugn: ja, massmordet ägde rum, men det är inte så viktigt – det bör väga mycket lätt i våra slutgiltiga bedömningar, det bör inverka väldigt lite på vad vi gör i världen.”

Att skildra Columbus som hyllningsvärd äventyrare var traditionellt sett ett ideologiskt motiverat val, förankrat i uppfattningar om den europeiska kulturens överlägsenhet etc. Men även sedan denna ideologi inte längre står sig lever dess spår kvar i berättandet; eftersom historieskrivning (och -undervisning) på en och samma gång är återgivande av händelser och återgivning av en berättartradition, två aspekter som väl aldrig helt kan skiljas åt. På så sätt kan det länge förbli viktigare att i positiva tongångar berätta om europeernas erövring av USA än att berätta om de människor och kulturer som utplånades.

Fördelen med att det finns någon form av kanoniserad historieskrivning i ett samhälle är naturligtvis att dess människor ges gemensamma berättelser att samlas kring. Priset är de berättelser som inte berättas. Zinns tankar om berättande, moral och förlåtelse är relevanta även i dagens samhälle: ”Jag menar inte att vi genom att återge historien måste anklaga, döma, fördöma Columbus i hans frånvaro. Det är för sent för det, det vore en lönlös vetenskaplig moralövning. Men det lättvindiga accepterandet av illdåd som ett beklagligt men nödvändigt pris att betala för framåtskridande (…) finns fortfarande kvar.”

En reaktion till “Regeringsbildningen och Columbus

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s