En bloggtext som tillkommit efter den predikan jag hörde på helgens gudstjänstgig. Prästen tog upp ”må-bra-hetsen” och den individualistiska kulturen. Med bilder och citat från självhjälpslitteratur, Isabella Löwengrip osv, för att komma fram till slutsatsen att människan ju inte är ensamstark utan att vi behöver varandra (och (naturligtvis) Gud, då). Klokt och tänkvärt, men jag har ändå alltid så svårt när jag hör detta resonemang att förstå vari motsättningen skulle ligga. Och varför det ska behöva framställas som en motsättning? Individualist eller kollektivist. Om nu gudarna mestadels ändå är som folk är mest, och när alla individualistiska och tro-på-dig-själv-trender går ut på att hitta en fungerande relation till sig själv, till den egna kroppen och inom de egna mellanmänskliga relationerna. När de enda strategier som långsiktigt fungerar är att kunna vara individ och i samspel. Om det i grund och botten inte finns någon motsättning, så varför uppmåla det som en?
Och jag tänker på den lilla damen på boendet där jag extrajobbade för många år sen. Hon som hade bett om att få sällskap mellan husen, det där middagen serverades och det där hennes lägenhet var. Men som hade fått avslag, med motiveringen att vårt jobb ju inte var att hålla sällskap – hon ansågs inte behöva följas på den kanske hundratalet meter långa sträckan mellan husen utan var bara ”sällskapssjuk”, som det ungefär uttrycktes när beslutet togs. Och jag minns hur vi gick förbi henne den där kvällen, kollegan och jag, där hon gick med sin rullator på väg tillbaka från middagen. Minns hur jag vände mig om när vi passerade och att våra blickar möttes. Minns hur tanken for genom huvudet, av ingen tydlig orsak men glasklar och kompromisslös: ”hon ska ju inte gå själv”. Jag reflekterade väl inte ens över möjligheten att dröja, jag var ju bara obehörig sommarvikarie och det fanns ett beslut. Några minuter senare fick vi ett telefonsamtal om att hon ramlat och slagit huvudet och att ambulans var på väg. Och jag minns hur lugn jag var, inte chockad och inte ens förvånad. Det var snarare en känsla av bekräftelse.
Och jag minns de upprörda diskussionerna i personalgruppen dagen efter. Hur någon vände sig anklagande emot mig och hur jag lugnt svarade att jag ju bara hade följt ett beslut. Och om jag nu hade valt en bana inom sjukvården hade jag väl fått lov att hitta ett förhållningssätt till att balansera egna impulser med givna riktlinjer. Nu fick jag utforska de aspekterna inom ett annat yrkes ramar istället. Men jag tänker än idag på henne ibland. Dels för att hon lärde mig nånting om att våga lita på mig själv, att lyssna in den där känslan, rösten, vad det nu är. Dels för tanken, att kanske är det just upplevelsen av att någon faktiskt ser, men ändå går förbi, som kan vara den där droppen som gör att man inte orkar gå längre.
Men individualist eller kollektivist, troende eller sekulariserad, är aspekter som alla skulle kunna gå att applicera på vilket beslut jag än hade tagit, där och då. Och som alla bleknar i sammanhanget. Vad jag än väljer att kalla mig, tänker jag att förmågan till sådana upplevelser är en del av hur vi fungerar. Och sen spelar det kanske mindre roll om tolkningsramen är andlig eller biologisk.
Herdinna 