Läste intervju med Silvana Imam i senaste numret av Kupé, på väg upp till minisemester i Dalsland. Det som slog mig var med vilken självklarhet hon uttalade sig om egostrukturer, om hur vi människor är inlärda att identifiera oss med det egna jaget och med allt vad det tillhör av attribut, utseende, förmågor och relationer. För egen del är detta begrepp, tankesätt och språkbruk som jag använt mig av i många år, och som upplevt eller föreställt mig att de bara hör hemma i de specifika kretsar där de redan talas och är införstådda – det blir som att ständigt röra sig mellan två olika språk för verkligheten. Och även om begreppen inte är helt ovanliga så hajade jag ändå till lite av att läsa dem i den där Kupéintervjun.
Det har nog funnits fog för att tala om det som två åtskilda kulturer, även om det naturligtvis är en jätteförenkling. Men egna upplevelsen, kanske bara senaste året, är att gränserna mer och mer flyter ihop, ifrån båda håll. Dels att språk och tankemönster blir mer applicerbara och efterfrågade i flera sammanhang – kanske har det att göra med de snabba förändringar som skett i och med t.ex. #metoo, och med det faktum att både klimatfrågan och den psykiska ohälsan seglat upp som samtalsämne 1-3 i alltfler sociala sammanhang. (Kanske på sätt och vis och i förlängningen även i frågorna om strategier kring kommunbudgetarna, i de mindre goda tider som nu många tror är under uppsegling.)
Samtidigt som det (många gånger) finns en större öppenhet och flexibilitet finns också otroligt många sammanhang där tankesättet verkligen är ett helt annat, så förmågan att prata olika språk behövs fortfarande. Det är så intressant med språk och känslor, hur de formas, formar och justeras inom olika ramar – kyrkramen, politikramen, musikerramen, alternativkretsarna osv. I de allra flesta sammanhang är det en så liten del av helheten som uttrycks. Men jag ser det inte som oärlighet eller som att spela den ena eller andra rollen – snarare som att gå in i olika funktioner i olika sammanhang.
Herdinna 