Att föda ett barn – sommarbok nr 1

En gång i veckan under sommaren tänkte jag publicera ett inlägg baserat på en bok. Inga fler gemensamma nämnare än att det är böcker jag tycker är läsvärda och roliga att diskutera kring.

Först ut är Kristina Sandbergs Maj-trilogi, med titlarna Att föda ett barn (2010), Sörja för de sina (2012), och Liv till varje pris (2014). Fullständigt fängslande, bara nu när jag skriver detta märker jag hur lätt det är att falla in i Sandbergs flödande språk, en tanke i taget. Hur hon på en och samma gång visar det yttre skeendet och Majs inre liv och motsättningar, de där kursiva tankarna som bara finns där fast man inte vill ha dem. Det öppnas bråddjup mellan inre och yttre, där alla smärtsamma missförstånd och osagdheter och all kärlek som inte kommuniceras skiner rakt i ögonen på läsaren. Det där ordknappa och sakliga, kanske hörde det dels till generationen, den som föddes på 1910-20-talet, dels hade att göra med situationen, att som Maj komma från fattig arbetarklass och plötsligt hamna som ingift i borgarskapet och alltid känna sig fel och alltid alltid behöva anstränga sig så. Att vara till lags, att bli omtyckt, att inget skulle bli fel. Artighetens och ytlighetens språk som alltid fanns där så nära tillhands att falla tillbaka på, för att aldrig någonsin behöva avslöja den egna osäkerheten. Och tidsandan och kulturen hjälpte till. Den sommar jag först läste böckerna, var det med samma känsla som nu av att bli indragen i något, jag minns hur jag gick runt den sommaren och tänkte i termer av att så är det bortgjort – att beta av den ena eller andra sakliga plikten.

En scen ur den första boken är när hon fyra månader efter bröllopet ska föda sitt första barn. Värkarna börjar avstanna, hon orkar eller vill inte mer. ”Nu måste ni vara tapper frun, fru Berglund, hör ni mig? Vem talar de om, fru Berglund, Maj, Maj Olausson heter jag, det vet jag i alla fall – är det en mycket gammal kvinna i rummet nu, eller är det en man, uråldrig, du måste släppa taget om förnekandet och låta barnet komma nu, jag kommer att hjälpa dig om du överlämnar dig, för barnet finns redan min flicka, förneka det inte för det kan inte hjälpa sin tillblivelse… låt det komma men det är barnets liv eller mitt, jag vill inte dö – fru Berglund, krysta… bravo och åldringen viskar att vi kan inte hindra livet med vår vilja, bara med våld, du är förlåten – ”

Med tiden blir hon en del av det liv hon hamnat i och hennes vuxenliv sammanfaller med rekordåren under 1950- och 60-talen. En sommar hamnar de i en liten stuga som för maken och dottern bara är pittoresk. Dottern Anita uppfattar Majs kritik, både av stugan och av deras städning, hon märker att hon sårat och kritiserar sig själv: ”Så dum hon är. Med sin kritiska blick. En behändig liten stuga… Barnen. Nog ser du dem, Maj? Var kommer de ifrån? De många magra barnen, runt grötbordet, bjöjtrasorna på strecket, imman från grytan med kokande tyger, värmen när elden brinner, kölden när glöden falnar… kan hon sätta sig en stund, maka sig ned på kökssoffan? Blunda bort de hålögda ungarna. Nej först måste hon ta rätt på matvarorna. Kaffebröd, limpa, kaffe, socker, en ostbit, mjölk – grädde i sinnrik tetra…” Det är fortfarande så nyss, armodet var fortfarande så nära och det var Majs generation som fick uppleva omställningen. All strävan efter att allt skulle vara fint och bra och att helst inget annat skulle komma till uttryck, den blir lättare att förstå då.

Om hur otillräckligheten förs vidare till dottern, som aldrig kan bli mött i sitt eget svåra. Läsaren får följa ickekommunikationen, eller önskan att slippa se det som är svårt, eller kanske bara hur det skulle kunna vara att tänka inom ramen för en annan generations förståelsemodell? ”På ett ansikte är det ritat över med bläck. Anitas ansikte. Har hon kluddat över sig själv? … Vad ska hon säga. Alla kan ju inte vara sötast på ett sånt där förbaskat skolkort. Några flickor gör sig alltid bra på bild, fast de kanske inte är charmiga i verkligheten. Man behöver inte vara vackrast Anita, inte vacker alls. Jo. Som Maj har tjatat om att man måste hålla sig ren, lukta gott och ha snygga kläder.” Dotterns vanmakt blir till en del av energin hos den generation som sen gjorde 68-revolutionen, av en längtan efter något annat än det föräldrarna representerade.