Svälten – II

Tillgången till att skapa berättelser – inlägg nr. 2 om Magnus Västerbros bok Svälten.

Minnena av hungeråren levde kvar länge. Samtidigt var de åren för många inte något absolut undantag, utan snarare en period som var lite värre än vanligt, så de minnena var också minnen av själva livet och vardagen.

I Kristina Sandbergs trilogi om mormor Maj (jag har skrivit om den här) finns en scen där Maj inte kunde tåla den slitna sommarstugan som resten av familjen tyckte var söt och charmig; för henne väckte den bilder av hungriga barn, av ett sotigt, slitigt och lungsjukt elände som kunde ha utspelat sig där några decennier tidigare. Men heller inte Maj – flera decennier in på 1900-talet – hade ord för den ångest hon där och då upplevde som sin egen. Istället blev den ett tyst obehag och ett minne av något gammalt, något att ta sig ifrån så fort som möjligt, för att istället ta itu med något praktiskt. Att fortsätta framåt, att bejaka det nyligen vunna välståndet och bekvämligheten.

Det finns ett vittnesmål i Svälten som närmast i förbigående kommer in på kvinnornas villkor. En man berättar, många år efteråt, om sin uppväxt i en torftig gård, omgiven av stora stenrösen, där den utarbetade mamman dessutom tvingades ta hand om en make som var ”stortokig”. Tydligen låg detta i släkten, enligt Erik Berg. Pappan hade varit det enda av sina syskon som haft ”normalt förstånd” och därmed hittat någon att gifta sig med. Men bara några år efter att barnen hade fötts ”bröt vansinnet ut” och pappan ”måste hållas bunden långa tider”. Ibland skickades han iväg för att vårdas på hospital, och när han kom tillbaka var han oftast lugnare en tid. Då kunde han odla flitigt, var en duktig jordbrukare. ”Men även under sina ljusa perioder”, skrev Erik Berg, ”var han ondsint, och mor fick gå i ständig fruktan för sitt liv. Varje natt skulle han ha yxan under sin säng, och hade mor tagit bort den, fick hon vackert lägga dit den igen.” Vad som slår mig här är hur det för alla parter, familjen, vårdinstansen och myndigheterna är helt självklart att mannen ska bo hemma i sina friskare perioder, oavsett att han utsätter familjen för ständig terror och mer eller mindre livsfara. Systemets bristfälliga skydd överlåter till hustrun och barnen att klara det så gott det går. Och han behövdes ju också hemma för sin arbetskraft. Alternativet att han inte var där alls hade väl varit fattigstugan, eller att barnen såldes på auktion. (Nu och då, likheter och skillnader, det finns så mycket att säga om detta.)

På en föreläsning häromveckan pratades om de olika reaktionssystemen på fara. Mest primitivt är frysläget, med olika nivåer av att dissociera eller stelna till och ofta spela med. Då märks det inte ens. Några centimeter högre upp i hjärnan finns valet att slåss eller fly. Ytterligare längre fram i frontalloben ligger förmågan att sätta ord på en upplevelse och starta förhandling. När du gör så här upplever jag… Den tredje nivån kräver en del grundförutsättningar för att kunna komma till stånd. Sociala kulturer och kunskapsnivå för att ta diskussionerna, och en motpart som vill ta dem. Även slåss eller fly-nivån kräver någon form av förutsättningar, en bedömning som säger att det är risken och mödan värt. För Erik Bergs mamma i berättelsen, kvinnan vars egna ord vi inte har tillgång till, var det kanske bara möjligt att stanna kvar, i den iskalla rädslan. Och även för Maj Sandberg, tre generationer senare, var det självklart att efter bästa förmåga rädda upp situationen under de perioder maken söp ner sig. Och att hålla masken – på 1950-talet fanns kraven att det skulle se fint ut, att fasader skulle hållas och umgänge vara trevligt. Välfärdsbygget kom före medvetenheten om andra sätt att agera än det att gå in i frysläge. Majs strategi blev att skydda äktenskapet och den sociala ramen. Men den isande skräcken fick hon både låna minnet av i den slitna sommarstugan och ärva in i sitt eget liv – med överlappande gränser mellan lånandet och de egna upplevelserna.