Svälten – I

Läser just nu boken ”Svälten” av Magnus Västerbro, som handlar om hungeråren 1867-69. Skördarna slog fel och först kunde många knappt ta in, inte tro det var möjligt att det skulle bli hungersnöd – mitt uppe i moderniteten, i framstegets tidevarv. Man tänkte att svält tillhör det förgångna, men det blev en realitet att förhålla sig till. Bokens ögonvittnesskildringar är kanske den största behållningen. Samtidigt förmedlas en berättelse om att det ändå finns ganska få berättelser kvar – i alla fall berättelser om hur det var när det var som svårast: Människorna förblev tysta om de allra värsta upplevelserna i krisen. Många sade ingenting alls, medan andra uttrycker sig romantiserat förskönande eller tar fasta på någon yttre aspekt av scenariot. Det hade plötsligt blivit så kallt. Och när de såg ut kunde de se hur ”all skog, alla buskar var tjocka med rimfrost, och hövallen var så vit som snö… när solen verkat en stund på allt, då var det ej annat grönt än barrskogen och några tjocka blomstjälkar hängande ned mot jorden. Allt det övriga var som en grå trasig not.” Frost, redan i juli. Minusgrader, redan i juli.  

För att också få med en annan typ av berättelse har författaren använt en dagbok skriven av en sovjetisk kvinna under belägringen av Leningrad under andra världskriget. Hon kan sätta ord på vad som händer i hennes familj, på situationen där hon kommer på den uthungrade maken med att äta av de sista förråden i smyg, berättelsen om hur han blir förbannad när hon leker med deras dotter eftersom han inte längre orkar göra det själv. Hon står där i matkön i vinterkylan ’svajande med bortfrusna domnande händer och fötter, fylld av en smärta och trötthet som hon aldrig kunnat föreställa sig’. Aldrig hade hon trott…att hon – en utbildad kvinna, som före kriget varit van att leva ett relativt bekvämt liv – skulle kunna uthärda något sådant. För att få tiden att gå mässar hon för sig själv, gång på gång: ’allting går över till sist, allting går över till sist, allting går över till sist.’

Vad är det som gör att en berättelse kan komma till eller inte? Den sovjetiska kvinnan är van vid en annan tillvaro, är utbildad, har en karriär och en viss självständighet – det framgår att maken under hennes långa jobbresor haft ensamt ansvar för barnet. Utsattheten är inte grunden för hennes tillvaro eller identitet – den är ett undantag från normaliteten, påtvingat av yttre fiendemakt. Kanske är det själva vetskapen om att ha ett annat liv än detta som gör upplevelsen tillräckligt distanserad för att det ska gå att sätta ord på skräcken, göra en berättelse om den i sin dagbok? Därför får hennes ord också tala för fler än henne själv, för människor som kanske inte hade samma möjlighet eller tillgång till att kunna formulera sig.

Under 1860-talet i Sverige var jordbruket och jordbrukssamhället fortfarande basen för tillvaron. Man levde i den kulturen och de traditionerna, med den vidskepelsen och beroendet av vad den egna jorden kunde ge. Kanske fanns någon hjälp att få om man gav sig ut att tigga, eller om matleveranserna hann nå fram innan Östersjön frös för vintern, men för många fanns vare sig räddning eller upplevelse av alternativ identitet att falla tillbaka på. För dem var svälten inte ett undantag från det vanliga livet utan kulmen på flera dåliga år i vardagen. I den skyddslösheten uppstår andra slags berättelser: Berättelser om att ha överlevt och sedan skapa en förändring, försöka bygga en annan tillvaro. Berättelser som i sig själva kan läsas som skildringar av hur ord trevar sig utåt för att försöka skapa verklighet av det som händer. Berättelsen om att skapa de berättelser som gör det möjligt att överleva.