Det är spretigt just nu. Som om senaste månadernas chockfilt börjat tunnas ut, utan att det går att se ett slut på det. Med allt vad det innebär: Vissa slappnar av och upplever läget som lugnt. Andras oro och frustration stärks istället. I mitt eget brokiga nätverk finns ingen konsensus alls. Kanske landar det någonstans med tiden, till exempel i ett förhållningssätt till myndigheternas riktlinjer som det nya normala, med ett oberäkneligt virus som kommer att finnas mer eller mindre i flera år? Bristen på konsensus här och nu skapar nya konfliktytor och förstärker gamla. Men vad som är positivt är att man verkligen måste kolla in och fråga varann – hur vill du ha det? För denna relativa frihet är ett experiment, både vad gäller den långsiktiga virusstatistiken och för att den skapar så många situationer som kräver individuella bedömningar, avvägningar och prioriteringar, i beslut som tidigare var självklara. För också inom ramen för riktlinjerna finns en frihet, och hur hanterar vi som grupp och individer den friheten?
Det kanske mest hoppfulla jag sett de här veckorna är att när tidigare förgivettagna system sätts ur spel så ger det rum för ny problemlösning. När kören först ställdes in ett antal veckor och sedan ses utomhus i mån av väder så sker också en ständigt pågående förhandling: Var är vi i gruppen här och nu? Plötsligt blir det tydligare både att själva möjligheten att ses är så viktig, men också att det inte är så viktigt att sjunga till 20.30 sharp – som att det istället uppstår en gruppkänsla av att nu är det lagom, en känsla som faller sig helt självklar att följa. Och alla samtal och situationer som kan tas till en annan nivå när inga system finns att följa; att som kulturarbetare förhandla priser och villkor under dessa omständigheter blir också mer av ett levande system. Och att tillsammans med stråkkollegan sätta ord på den ömsesidiga plikttrogenheten som gjorde att vi skippade rasten och istället jobbade oss trötta blir att sätta ord på gamla vanor som inte längre behövs – när nu allt ändå flyter fritt. Som i systemteorins tankegångar om hur själva livet ryms i gränssnitten mellan systemen. Och när så många strukturer faller mittför ögonen blir det också mer uppenbart än innan att de ledare som står med byxorna nere verkligen står med byxorna nere. Men det går liksom inte att döma – som om det är bara är rester av ett gammalt system.
Herdinna 