Första gången jag såg psykiatrikern Anders Hansen var i Skavlan 11 januari i år. Han berättade om undersökningar som visar att amerikanska tonåringar åren 2011-2012 – samma år som telefoner med internet landade i fickorna – började dejta mindre, sova sämre och känna sig oroligare. Hans bok Skärmhjärnan utkom i mars (2019) och här informerar han om hur mobilanvändningen påverkar oss, som individer och i sociala sammanhang. Det handlar om att hjärnan inte är anpassad till dagens teknik och samhälle, och att ingen vet hur den påverkas av dagens livsstil.
Diskussioner kring för- och nackdelar med digitalisering kan vara svåra att ta, dels för att tanken på att vända eller ändra utvecklingen är abstrakt, dels för att det lätt kan bli känsligt och uppfattas som ett ifrågasättande av andras vanor. Teknikfientlighet är heller inte ett alternativ – digitaliseringens innebär många möjligheter och är de facto en integrerad del av samhället. För egen del kräver både jobb och privatliv (i den mån den gränsen är möjlig att dra) tillgång till och förmåga att använda digitala verktyg.
Hansens refererar till undersökningar som visar hur användande av sociala media påverkar den psykiska hälsan, och det är olika: För många är skillnaden med mer eller mindre användning marginell, men samtidigt ökar klyftorna i toppen och botten av skalan. De som redan mår bra och får mycket bekräftelse i sina liv får ännu mer bekräftelse och mår ännu bättre när de använder sociala media. De som däremot riskerar att känna sig ensamma eller otillräckliga gör det mer (sid. 111).
Ett annat exempel på hur klyftorna ökar är i åsiktsbildningen. I sociala media får man se de artiklar man bedöms kunna bli intresserad av, men till skillnad från en tidningsredaktion finns här ingen som kontrollerar sanningshalten. Negativa nyheter ger flest klick – vi är evolutionärt betingade att för överlevnadens skull hålla koll på konflikter och hot i omgivningen. Nyheterna och artiklarna behöver inte vara sanna, och det är lätt att hamna i åsiktsgrupperingar där man hela tiden får bekräftelse från likatänkande (s. 123-124). Samtidigt finns alltid möjligheten att ta kontakt eller söka diskussion med den andra åsiktsgrupperingen och framför en skärm försvinner självcensuren (s. 103), med följden att samtalstonen blir hårdare. Sammantaget är det lätt att se ett hot mot sammanhållningen i civilsamhället – en utmaning som behöver hanteras.
Hansen tar även upp hur mobil- och skärmanvändandet påverkar hjärnans funktioner. Ett exempel är hur medierna utformas för att maximera utdelningen av belöningshormonet dopamin: hur färger och rörelser designas och hur väntetiderna innan programmen öppnat eller spelen snurrat klart är precis lagom långa för att maximera effekterna av både förväntan och belöning (s. 119). Barn och tonåringar som har högst dopaminnivåer har också som lättast att bli beroende av kickarna (s. 131). Det är beskrivningen av kopplingen mellan hjärnans biologiska funktioner och hur de utnyttjas socialt och ekonomiskt som gör Hansens budskap slagkraftigt.
Anders Hansen har kritiserats för att bara välja ut den forskning som stödjer hans tes. Och han gör heller ingen hemlighet av att han själv är i huvudsak kritisk till utvecklingen, och att han vill upplysa och varna för vad han ser som risker. Boken uppmanar till eftertanke och vidare frågeställningar: Vad är individuellt och vad är kollektivt ansvar? Vad pratar vi om och vad pratar vi inte om? Vad är en försämring och vad är förändring? Hur vill vi utforma vårt samhälle, våra liv, samtal och umgängesformer? En liknelse som dragits vid något tillfälle är att människan efter tre generationer fortfarande inte kan hantera att ha fri tillgång till mat – hur lång tid ska det då inte ta innan vi kan hantera fri tillgång till internet? En strategi jag själv försöker använda är att begränsa när jag kan. Dels genom att minikonsumera elektronikprylar och program, även av miljöskäl, dels att (självklart) använda digitala verktyg för jobb och kommunikation, men försöka välja annat när det enbart rör sig om tidsfördriv, (vilket heller inte är en enkel gränsdragning).
Personligen kan jag se att det analoga många gånger har ett egenvärde. Kanske har det att göra med att hemmahörandet i ett hantverksyrke där det är så självklart att fysik och intellekt hänger samman. Hansen förklarar att minnen registreras bättre vid läsning på papper än på skärm och när man tar anteckningar med penna istället för med dator, troligen därför att hjärnan får små och omedvetna sensoriska signaler av typen ”40% av bokens vikt finns i vänster hand när du läser detta och ögat är 70% ned på sidan”, information som faller bort vid skärmläsning.
Vidare så finns en trend bland programutvecklarna i silicon valley att sätta sina egna barn i teknikfria skolor. ( https://www.youtube.com/watch?v=eAZ-fuWdz8M ) De spegelneuroner som gör oss kapabla att tolka andras känslor, empatins biologi, blir starkast aktiverade vid möten irl. 
Herdinna 