Egenmäktigt förfarande – sommarbok 3

Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek (2013) är skriven av Lena Andersson, som också är ledarskribent på DN. Boken är en närapå smärtsam beskrivning av huvudpersonens klarsynta självbedrägeri, eller förälskelse, av att utsätta sig för nästan vilken förnedring som helst hellre än att ta den enkla sanningen att den andre inte vill lika mycket som hon själv.

Huvudpersonen Ester Nilsson befinner sig i en sval och rationell relation, som hon lämnar när passionen för konstnären Hugo Rask slår till. Hennes sambo frågar: -Är det här någon idé längre? Med oss? ”Men bakom orden hörde Ester framför allt en önskan om lindring och lättnad. Han sa det för att få veta att han hade fel. Det finns ett motstånd hos den som vill bort, en rädsla för det okända, för krånglet och för att ångra sig. Den som inte vill bli lämnad ska utnyttja det motståndet. Men då måste den lägga band på behovet av klarhet och uppriktighet. Saken måste förbli oformulerad. Den som inte vill bli lämnad ska överlåta på den som vill bort att uttala förändringen. Endast så går det att behålla en människa som inte vill vara hos en. Därav världens vidsträckta relationella tystnad.
Ester tänkte: Jag får inte. Jag får inte mildra hans smärta och mitt eget besvär. Jag får inte.
– Nej, det är ingen idé, sa hon.”

Och så hänsynslöst rakt på sak är boken. Inga illusioner alls utan in till benet av hur det ser ut när parterna helt enkelt vill olika mycket. De bygger upp olika förväntningar på situationen och placerar in den i helt olika tanke- och känslosystem. Från att ha varit den som vill minst i sin förra relation blir Ester den som vill mest i nästa – eller rättare sagt den som vill att nästa kontakt ska vara en relation och som har fått för sig att det är en relation, det som för den andre bara var en tillfällig kontakt och ett par ligg. Lena Andersson visar glasklart tydligt hur Hugo Rask, som själv hamnade i situationen av lusta, bekvämlighet och svalt intresse och som aldrig lovat något, till slut bara upplever obehag av hennes klängiga känslokrav.
I den enes paradigm finns alla förväntningar i världen, i den andres inga alls. Vad är det då för moral som gäller? Det där definitiva nej:et som kan kännas så oartigt, när ska det behöva sägas rakt ut? Eller är en ansvarsfri så länge det aldrig funnits ett ja? ”Hugo satte sig ytterst på stolen…vred och skruvade på sig, tittade på allt utom på henne, redo att rusa. Hon såg det men det var kärlek hon kände. Inga förklaringar behövdes mer. Allt hon velat fråga, alla andtrutna idéer visade sig bara ha varit en ursäkt för att få umgås. Hon ville träffas, det var hela saken. Hon ville att de hade en relation, det var allt.”

En diskussion i kölvattnet av utgivningen var den om huruvida boken var självbiografisk eller ej, något som Lena Andersson bestämt avsade sig ifrån, med det enkla argumentet att en roman är en roman. På så sätt har hon valt ett annat spår än de många författare som valt att använda sin egen eller sin familjs historik som stoff, t.ex. Kristina Sandberg som skrev om sin mormor Maj eller Felicia Feldt som skrev om sin egen barndom, böcker med olika proportioner mellan bekännelse och fiktion. Lena Andersson påpekar i en intervju att fiktion och biografi är helt olika sätt att skriva och upprättar olika kontrakt mellan författare och läsare (intervjuad av Moa Gammel i boken ”Genier”, 2015). Men även om det under hennes intellektuella ställningstagande skulle finnas ett ”jag vill inte ha några frågor kring mitt privatliv”, så är väl också det ett ställningstagande som ska kunna få vara tillgängligt att välja.
Jag tänker att oavsett hur den personliga biografin ser ut och i vilken grad textstoffet är självupplevt, så finns ett element i vilket som helst skrivarbete som mer eller mindre abstraherar resultatet från utgångspunkten. Inom litteraturvetenskapen är det privatas relation till texten en pågående diskussion, och ett argument i sammanhanget är att kvinnor oftare än män får frågan om deras romaner är självbiografiska: att män inte på samma sätt blir ifrågasatta, att deras texter inte genererar samma blickar och frågor intill det privata, utan att männen i högre grad anses kunna berätta och bära upp en allmänmänsklig berättelse, utan att ha behövt uppleva scenariot inpå det egna skinnet. Men frågan ligger i tiden och är inte otippad – i och med alla självbiografier och självbiografiska romaner som finns i ungefär samma tid och inom samma generation. Ytterligare en fråga är var gränsen mellan självbiografi och fiktion kan dras – vår kulturs sociala och romantiska uttrycksformer utgör i sig en del av en gemensam kulturbank, att hämta både egna tankar och repliker och konstnärlig inspiration från.

Egenmäktigt förfarande

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s