Spela fritt – Sommarbok 4

Musikern Stephen Nachmanovitch har skrivit boken ”Spela fritt – improvisation i liv och konst” (1990). Utifrån sin egen verksamhet skriver han om konsten att finna fram till ett fritt förhållningssätt till musiken och till livet – boken handlar om konst, musik och musikhistoria men syftar i lika hög grad till att sätta ord på upplevelser och erfarenheter av livet som en helhet: mystikens tankegångar om att alla människor äger ett grundtillstånd av kärlek och frihet, flöde och kreativitet, som vi genom livet av olika anledningar tappar kontakten med, men som också är möjligt att lära sig återanknyta till. Nachmanovitchs sätt att närma sig den här tanke- och litteraturtraditionen är att använda det konstnärliga skapandet som illustrationsmedel.

Mystikens tankesätt kan spåras tillbaka genom mänsklighetens andliga läror och traditioner. De har praktiserats och lärts ut av vishetslärare i alla tider. Konfucius, Buddha, Jesus och många fler ger uttryck för hur de uppfattar och försöker förmedla en förståelse av verkligheten bortom illusionerna, och en möjlig väg att ta sig dit, till människorna omkring sig. Ofta var det väl inte möjligt att få budskapet att leva vidare och förstås, antingen därför att budbärarna halshöggs, eller, i de fall de blev uppburna ledare, därför att efterföljarna (lärjungarna och skolbildningarna) missförstod budskapet, bokstavstolkade liknelserna och stoppade in dem i sina egna maktstrukturer.

Det är här Nachmanovitch väljer att betona konstens roll – konstnärer av olika slag har förmånen att kunna uttrycka sig abstrakt, och på så sätt sprida ett budskap eller leva ut ett förhållningssätt genom sin egen skapande verksamhet. Boken blir i sig en illustration av hur konst och konstnärligt skapande kan vara ett pedagogiskt verktyg för att närma sig mystikens förhållningssätt; därför att konstnärligt skapande är så likt själva livsvillkoren, i sitt krav på att upprätthålla balansen mellan frihet och disciplin. Det faktum att konstnärligt utövande innebär att kunna känna in stunden, vara här och nu med ett instrument eller en pensel, sin publik eller sina medskapare. Det handlar om att ständigt vara beredd att improvisera, på makro-eller mikroplan, för att kunna fortsätta det skapande flödet oavsett ändrade förutsättningar och störningsmoment. Det handlar om att närma sig det barn-lika förhållandet där den av vuxenvärlden skapade och onaturliga gränsen mellan lek, arbete och lärande inte finns.

Att spela tillsammans med andra är att gemensamt uppfinna en ny lek, ett nytt språk. ”Det fria samspelet mellan musiker är bara en av många möjliga slag av estetisk konversation…Vi lever i en tid då mångskiftande världar av musik och konst börjar mötas och blandas och skapa helt nya arter…Öst möter Väst, populärkultur möter konstmusik…improvisation möter strängt noterad komposition… (s. 97-98.)” Men detta förhållningssätt är inte förbehållet konstnärer utan utgör en gemensam existentiell bas: ”Jag har sett en bilmekaniker öppna motorhuven på min bil och arbeta med den speciella känslighet i hand och öga, den händighet, den lätthet att fånga upp och utnyttja överraskande händelser och den kvalitet av sammanhang och helhet som vi också igenkänner hos en god pianist, målare eller poet.” (s. 13).

Ett namn han återkommer till är den engelske poeten och konstnären William Blake: ”William Blake fällde ett egendomligt och intressant yttrande: ”Jesus var helt och hållet dygd och handlade på impuls, inte enligt regler.” Vi tänker oss vanligen dygd som något som uppstår ur att lyda regler snarare än impulser och vi tänker oss vanligen impulsivt handlande som vilt och vansinnigt. Men om Jesus hade följt den konventionella moralens och dygdens regler, skulle han dött gammal som lojal medborgare i det romerska imperiet. Impuls, likt improvisation, är inte ”vadsomhelst”; den saknar inte struktur utan är uttryck för en organisk, inre, självalstrande struktur.” (s. 32). Nachmaninov är en av många som menar att dessa tankegångar och förhållningssätt idag får en allt vidare spridning, och som menar att denna spridning kanske är den enda möjlighet vi har att rädda mänskligheten ur dess nuvarande belägenhet – och att lyckas vi inte med det så är vi körda.