Det går an – Sommarbok 5

Carl Jonas Love Almqvists ”Det går an” väckte skandal när den publicerades 1838. Kritikerna hade svårt att ta Sara Videbecks argumentation för kärlek i friare former: ”Men kärleken emellan två, den bör främst av allt hållas fredad och i ro för sådant; den bör aldrig göras lidande eller beroende av en sammanboning eller hushållning, och huru den kan slå sig ut.”

Diskussionen kring tvåsamhetens former och förutsättningar är tidlös. Samtidigt är boken ett fantastiskt tidsdokument. Utöver huvudtemat har den så mycket av humor, miljöskildringar och personporträtt: ”De ”bättre” resande utgjordes denna gång av äldre herrar, nästan allesammans med ledsamma ansikten. De åtföljdes av fruar och barn…De där väl uppfostrade barnen äro vanligen så ur stånd att hjälpa sig själve… Deras mödrar hava således mycket besvär…och familjefäderne, slutligen…måste framför allt med stor omtanke överlägga, vad de må våga förtära om bord..: allt av den naturliga orsaken, att då själens rena glädje, som är det bästa läkemedel emot kroppens sjukdomar och svagheter, saknas, är man ständigt åtkomlig för vad som helst, och mår gärna illa både av vad man äter, och av vad man låter bli att äta.”

Vid flera tillfällen använder han fiktiva namn, det är baron **, baron ** och baron **, eller ”de myckna baronerna”, som en serveringsflicka beklagar sig. Det är som om Almqvist vill ha sagt, att om han så ville, så skulle han kunna skriva fiktiva namn, men han vill inte ens det. Almqvist var omstridd som person och författare, och både genom karikatyren av medpassagerarna och benämningen av baronerna** får läsaren aningar om ett verkligt eller fantiserat metasammanhang av sammanhang, kretsar och antydningar: Viktigt är att hålla sig väl med rätt personer.

Och alla tidstecknen, de nyimporterade låneorden som ännu inte helt bakats in i språket: Saras handskar i couleur de lilas, Alberts lieblingsrätt och par example dalkullorna som sätter sig rakt ned på skeppsdäcket. Det gamla myntsystemet med riksdaler och skilling, som räknas per 6, 12 och 24. Resan i mil och fjärdingsvägar och Sara som driver glasmästarverkstad i sin mors namn – modern har änkans rätt och vid hennes dör bortfaller rätten. Oavsett att det är Sara som kan yrket och driver verkstaden får hon som ogift kvinna inte själv fortsätta med det.

Romantikens genombrott brukar placeras kring decennierna runt 1800 och Almqvist återfinns bland de första svenska romantikerna. Det är som om det romantiska språket är så nytt att det fortfarande kan drivas med med friska ögon: ”-När nu…gäddan slukar abborren, som jag hoppas snart sker, så komma ändock de bägge ringarna att ligga – under samma hjärta! Det sista utviskades med en öm dragning på orden, men som alldeles misslyckades för sergeanten. Flickan vände sig tvärt bort utan att svara, och blandade sig med de övriga jungfrurna.”

Romantiken kunde vara tvåsamhetsromantik men också naturromantik. Även här var Alberts ansträngningar ganska bortkastade på den sakliga Sara: ”-Tycker du icke, att denna nejd är ganska vacker? -Kallas det här en nejd? Hava vi långt till Fellingsbro? -Men har du då icke en kärlek för vackra landskapsstycken? -Landskapsstycken? frågade hon och såg sig liknöjt omkring. De äro så sällan naturligt målade… -Jaså. Men finner du då icke, att här är en utsikt?… -Utsikter hava vi åt alla håll…men säg, är det här då icke en socken? I Västergötland hava vi alltid socknar, så fort vi komma utom staden. Och varje socken håller sin ämbetsmästare i skomakeri och skrädderi, som får ha pojkar, men icke gesäll… Sergeanten hade under tiden ställt sig framme vid hästarna…då det syntes honom omöjligt att bringa den vackra flickan till något förnuftigt samtal över landsbygdens behag.”

Almqvists far tillhörde Herrnhutismen, väckelserörelsen som jag skrev min c-uppsats i historia om. Herrnhutismens tradition att ge kvinnorna mycket plats i församlingslivet kan ha inspirerat Almqvists gestaltning av Sara Videbeck. Väckelserörelsernas intensiva religiositet var en av de faktorer som banade väg för romantiken men även, paradoxalt nog, för sekularisering och individualisering. Här befinner sig Sara och Albert mitt i skärningsfältet: ”Det står alltid till Gud huru en människa fortfar att vara, och mången kan falla. Men åtminstone böra vi icke med varann tillställa sådant, som…fylla hjärtat med etter och hjärnan med en dimmig sky…Ty om Gud själv ger någon en plåga, som icke kan undflys, hon är då att tåligt utstå och är ett prov. Men människor kunna låta bli usla tillställningar.”

En annan tanke – att det är så lätt att tänka på äldre litteratur som svår, men den här är ungefär hälften så lång som en genomsnittslig roman, lättläst och underhållande.

Det går an

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s