Eyvind Johnsons ungdomsskildring från 1934 utspelar sig längs Norrbottens timmerflottningsälvar, där den 14-årige Olof bryter upp från fosterföräldrarna och ger sig av för att tjäna sitt eget levebröd. Egentligen utan att han måste. ”Han har det så bra”, som de säger. Fostermamman följer honom gråtande till tåget och låter honom på sitt ordknappa sätt förstå att han så gärna får stanna. ”Och för tionde eller tjugonde gången sa hon: -Du vet, att om det skulle bli för – Hennes läppar började åter darra och han vände bort ansiktet. – Om det blir för svårt så kan du – Han visste alltsammans. Återvända hit. -Jaa, sade han tveksamt. Men han tänkte: Det är ju omöjligt!”
Boken berättar om slitet och farorna i flottningen och på tegelbruket. Om de självklara hierarkierna med alla sina nyanser, arbetare, basar och disponent. Om motståndet mot att bjuda dit en fackföreningsman: ”Har man knog så ska man inte skoja bort’et med skitprat av socialistdjävlar. -Men – började Larsson. Det kommer ingen fortsättning. Han dricker ur sin kaffekopp och sitter sen med händerna i knät och stirrar framför sig.” Gemenskapen i det karga, ordknappa slitet. Gamle August som kanske kände på sig – kanske valde – när det var dags att försvinna, i en sprängning ute på timmermassan.
Kvinnorna, som i språk och tanke kunde bli till antingen ouppnåeliga drömvarelser, eller till rena objekt för driften, och ibland också till mänsklig verklighet. Lungsoten, som trivdes i de låga grå husen men inte i de rödbukiga. Kriget, som man avlägset förstår bryter ut och som man läser om på de kringfladdrande tidningslapparna som potatisen gödslas med. Gränslandet mellan vidskepelse och förnuft – Olof hittar Darwins bok som någon glömt kvar i sovbaracken, och för honom blir den ett ljus och en trygghet i världen, ”vi kommer från aporna!”. Och den kvarvarande magiska oklarheten, när vidskepelsen beskrivs inifrån sitt eget förståelsesparadigm: ”Och om man har den rätta blicken, ser man att dimman är de döda. Det är deras andar som sveper kring världens alla myrar, på kvällen kommer de upp ur vattnen eller sjunker ned från himlen. Kvinnan står där med oket över axlarna och ser in i flocken. De dansar kring henne. Och hon drömmer att hon är den unga Maria som går över ängen i Paradis och alla barn dansar omkring henne.”
Det finns en dubbelhet i beskrivningarna – någonstans inom sig vet Olof precis vad han gör och varför, samtidigt är det något som bara händer honom. Det är delvis en ensamhet han flyr ifrån, och delvis en längtan som han drivs av. En odefinierbar längtan efter något han inte vet, efter att få bli vuxen, efter själva livet. Resans första anhalt är föräldrahemmet, och när Olof kommer dit både vet och inte vet han, på en och samma gång, att han inte kommer för att stanna. ”Men med en gång är han långt borta från dem allesammans. Det är tunga ridåer på sidorna, på alla sidor. Han kan inte säga: Pappa, mamma, syskon. Han har ingenting att berätta för dem, ingen gemensamhet med dem. De är med ens främmande: de är människor han hör till, som kanske håller av honom och som han försöker hålla av, men ändå är de på andra sidan en mur han inte kan komma över. Eller inte vill komma över. Han är inte van vid dem och där finns de och ser på honom. -Du får väl sätta dig då, säger modern. Och så vill du väl ha kaffe.” Ridån blir liknelse för att på en och samma gång fatta ett beslut och att acceptera en realitet. Skildringen kan mycket väl passa in i en psykologisk berättarstruktur om att efter tillräckligt mycket av bortvisande och ensamhet lära sig skydda sig själv: ”Då stryker hon med handen över mössan och lägger den försiktigt i fönstret. Han skulle velat att hon hållit den en liten stund till i handen. Inte lagt den i fönstret. Hon skulle hängt den på väggen bakom dörren där det hängde kläder och mössor. Hon skulle hängt den där.” Men även om berättelsen kan rymma teorierna så behöver den dem inte. Den står utom, över och bortom förklaringsmodellerna och lever av sig själv.
Till slut har sommaren och hösten gått och vintern kommit, och Olof vuxit ur sin barndom. ”Olof satt liksom yrvaken och lyssnade och lyssnade. Han hade näverkonten bredvid sig på bänken. När han skulle stiga av vid sin station log mannen ett gott snusleende emot honom och frågade om man varit och plockat blåbär såhär års. Och Olof måste le tillbaka – det var längesen han kunnat le så mot en mänska – och svara, att man varit nånstans och fiskat plommon på metkrok, på ett ställe där det fanns gott om plommon – så här års. Då skickade männen ett stort, dånande skratt efter honom, ett kamratskratt, och så fortsatte tåget med dem.” Han kliver av på sin station och vet inte vart han ska, men där finns människor som kriget vräkt samman, och där finns minnet av ”flickan som böjt sig fram och tittat in i honom…Och så var hans barndom slut.”
Herdinna 