Kvinnor på gränsen till genombrott – Grupporträtt av Tidevarvets kvinnor (2004). Ulrika Knutson har porträtterat kvinnorna och sammanhangen bakom Medborgarskolan på Fogelstad och veckotidningen Tidevarvet. På Fogelstad drevs sommarkurser mellan 1922 och 1954 och Tidevarvet gavs ut åren 1923-1936. Bakgrunden är rösträttsrörelsen, som långt om länge nått fram till målet allmän rösträtt även för kvinnor; det firas hundraårsjubileum i år. Fogelstadsgruppen menade, att när nu kvinnorna skulle vara fullvärdiga medborgare, så behövde de också utbildningar i just medborgarskap. D
ärför organiserades kurser där kvinnor ur alla samhällsklasser möttes för att under några sommarveckor diskutera livs- och samhällsfrågor, få undervisning i historia, litteratur och politik, körsång och vältalighet, matlagning, hygien och hälsa. Tidningen Tidevarvet gick i samma anda – den riktade sig till kvinnor, handlade om politik- livsstils- och samhällsfrågor, den innehöll levnadsbeskrivningar och litterära följetonger.
Det är lätt att hålla med Ulrika Knutson om att denna feministiska rörelse och generation hamnat i oförtjänt medieskugga. Medieskuggan beror dels på att det var en löst sammansatt grupp, baserad på personliga vänskapsband och intressegemenskaper. Jag får intrycket av ett diskussionslystet sammanhang, med önskan om att kunna hantera motsättningar genom samtal och att kunna se människan som en helhet. Det finns också otidsenliga inslag i deras tankegods – dels en naivitet vad gäller Sovjet, dels tankegångarna kring befolkningspolitiken. Idag vill vi gärna tro att politiken kring folkmaterialets förbättrande enbart var hemmahörande bland de mest högerprofilerade krafterna i samhället, men i själva verket var det då gängse tankegångar, inte det minsta förargelseväckande.
Det tidiga socialdemokratiska folkbildningsidealet är välkänt – där gjordes enorma insatser för att arbetarklassens medlemmar skulle kunna få bättre förutsättningar som moderna samhällsmedborgare. Det är dock svårt att komma ifrån att socialdemokratins fokus, både vad gäller utbildningsinsatser och arbetsmarknadspolitik, i första hand var männen. Det ansågs bl.a. viktigt att kvinnorna inte skulle ”ta männens jobb”. Här kan Fogelstadsgruppen fylla en lucka i historieskrivningen, dels i och med att deras fokus var kvinnorna, dels för att deras huvudsakliga bas var liberalismen, även om de aldrig enades under någon specifik politisk eller ideologisk fana. (Både Elisabeth Tamm och Kerstin Hesselgren satt i riksdagen för liberalerna, men läkaren Ada Nilsson var sovjetvänlig livet ut.) Det faktum att de aldrig underordnade sig en partiideologi gjorde dem svårdefinierbara och på så sätt lättare för senare tiders historieskrivare att glömma bort: Så småningom i och med det kalla kriget polariserades samhällsdebatten och det blev viktigare att kunna definiera färdiga ideologiska ståndpunkter. Då fanns inte längre samma utrymme för tänkande utanför partilinjerna eller för att diskutera för själva diskuterandets skull.
En sån kreativ tid! Och så många förmågor som fick utrymme, dels att själva blomstra och även att vidareföra sin kunskap till andra! är det kanske starkaste uttrycket efter läsningen. Och att tidsandan kunde rymma så mycket av både framtidstro och intellektuellt problematiserande. Även om medborgarskapet inte ansågs direkt förpliktigande, var det för Fogelstadsgruppen en självklar tanke att när nu rösträtten införts så skulle den också förvaltas av människor med en förståelse för samhället och med en förmåga att konstruktivt vara aktörer i sina egna liv – men snarare än som ett elitistiskt krav uttrycktes detta med kärlek och medkänsla, med en tro på den mänskliga kraften och viljan att utvecklas. Tankegångarna kring helhetslösningar och uppmaning till en ny folkbildningsvåg, och även behovet av att hitta lösningar som kan överskrida ideologiska skiljelinjer känns som att de talar direkt till vår egen tid.
Herdinna 