Antropocen – En essä om människans tidsålder, av miljöhistorikern Sverker Sörlin (2017). Antropocen betyder tidsåldern då människan formar jorden – det vill säga rent konkret formar jordens fysiska yta. Begreppet fick sitt genomslag vid en konferens år 2000, då jordsystemforskaren Paul Crutzen mer eller mindre improviserade fram det: ”Stop using the world holocene! We are no longer in the Holocene! We are in the… eh…eh…the antropocene!” (s. 21). Eventuellt kommer det bli en definition av en ny geologisk epok, men oavsett är det ett begrepp som fått fäste och blivit användbart i tänkandet kring vår tid. Diskussionerna om antropocen handlar dels om konkreta förhållanden, dels om vår förståelse av dem.
Det har föreslagits flera olika startår för antropocen. Ett av förslagen är 1820, men idag föreslås oftast att den placeras vid de första kärnvapensprängningarna 1945. Dessa två årtal innebar båda teknikrevoluitioner som samtidigt var frihetsrevolutioner: 1820 var det kol- och ångkraft som lät människor resa med ångfartyg och järnvägar över oceaner och kontinenter, medan efterkrigstiden motsvarar ”den stora accelerationen” – högkonjunkturen då den industrialiserade världens förbrukningsstaplar skjuter brant i höjden – urbana och totala befolkningstal, energianvändning, transporter, handelsgödselkonsumtion, telekommunikationer, turism, vattenanvändning… Eller ”bilen, biffen och bostaden” som Sörlin sammanfattar det på konsumentnivå. Villan i suburbia med konstbevattnad gräsplan och med en energiförbrukning per capita som saknar motstycke i världshistorien.
Decennierna runt den franska revolutionen innebar att vetenskapens olika grenar blev tydligt avgränsade från varandra: Mänskliga aktiviteter i humaniorafacken och naturen hos naturvetenskapen. I början av 1900-talet slog sociologen Émile Durkheim fast att förändringar i samhället enbart kan ha sina orsaker i samhället, inte i naturen. Och fysikern och nobelpristagaren Robert Millikan yttrade så sent som 1930 att ”Skaparen har försett sitt verk med orubbliga beståndsdelar så att människan är oförmögen att vålla [jorden] any titanic physical damage” (s. 11). Den disciplingränsen mellan natur och samhälle finns inte mer, utan antropocen innebär att allt angår alla. Den låter naturvetenskapens berättelser om jord, geologi och klimat gripa in i frågor som traditionellt hanterats av filosofin och humanioradisciplinerna: ”Vilken berättelse lever världen i? Vad är människans plats och vad kan hon åstadkomma? Vilken frihet har hon?” (s. 173).
Diskussionerna om antropocen handlar bl.a. om vår förståelse av historia – en förståelse som är föränderlig över tid. Fram till 1700-talet var det bättre förr; politiken, juridiken och arkitekturen gick ut på att återskapa antiken, och enligt teologin levde människan i syndafallet. Därefter kom upplysningstiden och moderniseringsprojektet, när det bättre placerades i en ljusnande framtid. I och med modernismens upphörande (ofta placerat 1989) förändrades tidsförståelsen än en gång: Den efterlämnade ett vaccum där det inte finns något att realistiskt försöka återskapa, och där heller inte framtiden är ljus. ”Utan kollektiv, tidslig mening”, lever vi i sedan dess ett ständigt pågående nu. (s. 163). Detta pågående nu öppnar upp för en beredskap: Medielandskapet och den historiska förståelsen går runt i en väntan på nya berättelser, i väntan på ny mening och riktning. Här kan antropocenbegreppet utgöra en förklaringsram till 2000-talets politiska strömningar: Nationalism och högerpopulism som nostalgisk längtan tillbaka till när den arbetande människan var skapelsens krona, med rätt att fritt nyttja världens tillgångar. Nyliberalism och teknikoptimism som kvardröjande modernistiska föreställningar, som i sina mest extrema former grundas i en närmast religiös förtröstan på skapelsens gudomliga ordning: att vetenskap, marknadskrafter och individuell frihet liksom styrda av en högre instans kommer lyckas samordna sina insatser till helhetslösningar. (s. 191).
Sörlin avslutar med att beskriva antropocen som en företeelse med dubbelsidigt ansikte – den medför både ett hot och en möjlighet. Om begreppet blir etablerat i förståelsen av vår egen tid innebär det också att den epoken har en början och kommer att få ett slut. I slutorden citeras Wittgenstein: Den som vill sätta en gräns för tanken måste kunna tänka på båda sidor av denna gräns. Här finns en uppmaning att tänka vidare, bortom vår egen tids förståelseramar. Till att plocka upp utmaningen, till att se att utan gräns mellan natur och samhälle blir hela jorden till människans ansvar, till människans trädgård.
Och att se att det också är här själva möjligheten ligger.
Herdinna 