På andra sidan om en gräns

Den här sommarbokserien har bl.a. inneburit att jag fått lära mig begreppet antropocen, (se förra inlägget). Sverker Sörlin avslutar sin bok med att skriva om antropocen som ett tveeggat svärd: det exponerar människans sämsta sidor samtidigt som det kan provocera fram hennes bästa. Förstörelse och ansvarstagande på en och samma gång och frön som växer i ruinerna. Han skriver om ett före och ett efter. Den som vill sätta en gräns för tanken måste kunna tänka på båda sidor av denna gräns, som Wittgenstein sade. Det här inlägget handlar om den gränsen. Före antropocen.

Idag har nästan alla levt sina liv inom ramen för antropocen och ”den stora accelerationen”, dvs högkonjunkturen och välståndsökningen efter 1950. Bara den äldre generationen kan minnas 40-talet och än färre mellankrigstiden. Men det finns hur mycket dokumentation som helst av tiden innan dess. Jag tänker på levnadsvillkoren decennierna runt förra sekelskiftet, fattigmiljöerna i Stockholm och på landsbygdens statarjordbruk. Rucklen i Vita Bergen som får besök av de välgörenhetsdamer som Strindberg drev med i Röda Rummet, de som kom med både matpaket, förnumstigheter och borgerliga dygder. Kanske föds 1900-talets välfärdsstat i det gränsland som uppstår när Vita bergens kvinnor får tillgång till social och ekonomisk trygghet, samtidigt som borgarklassens kvinnor får rätten att skapa sin egen försörjning och friheten att välja sina egna kärleksrelationer.

I båda samhällsklasserna fanns en tystnadskultur, på olika sätt. Eyvind Johnson har skildrat den i norrländsk flottnings- och bruksmiljö och Ivar Lo-Johansson har skildrat den bland uppländska statarbönder. Och den fanns långt fram i tiden – Lubbe Nordström rapporterade från Lortsverige 1938. Kargheten och knappheten, i orden, i relationerna och i livets praktiska verklighet. I de välbärgade hemmen kunde tystnaden vara omgärdad med ord – ord som kretsade kring konventionernas sociala ramar. Ord som avledningsmanövrar och ord som dubbelmoral. Självklart inte som enda eller entydig sanning. Men kanske tillräckligt för att kalla det en skillnad mot idag.

Och när de båda samhällsklasserna närmade sig varandra infördes tystnaden från båda håll. Kristina Sandberg beskriver det i trilogin om mormor Maj, som kommer från enklare villkor och gifter sig in i en borgerlig familj. Ordlöshetens kultur. Kanske upplever Maj det knappt ens själv som en saknad, för att hela hennes tillvaro är så inriktad på att få det att fungera och inrätta sig. Inrätta sig efter det som är rätt och socialt anständigt – folkuppfostringspedagogiken från Vita bergen hade slagit igenom och i det nya samhället av luft och ljus och renlighet gällde att uppföra sig som det förväntades. Dagens begrepp tystnadskultur blir närapå anakronistiskt: att inte kunna, inte våga eller inte vilja uttrycka sig blir en meningslös distinktion när själva möjligheten knappt ens var tänkt.

Alla dessa olika tystnadskulturer – anakronistiskt eller ej – ska mötas, stötas och blötas och gemensamt bygga ett samhälle. Och där nånstans kommer också det andra världskriget och tillför ytterligare en massa saker som inte går att prata om: Vad har vi varit med om? Vad trodde jag? Vad tyckte du? Vad visste man? Vad händer nu? Och där är vi framme vid ungefär 1950. Och vi är äntligen fria! och kan resa, konsumera, ta del av ny underhållning och nya maträtter. Små referensramar blir större, gårdshusen byts ut mot funkislägenheter – tänk att familjen kunde få en tvåa! Medietillgången växer i takt med allt annat, och man behöver inte ens tänka på allt det gamla, på allt det där som inte gick att prata om, för nu är det borta! Överspelat och paradigmet utbytt mot ett annat. En sån otrolig befrielse det måste ha varit! Och det nya paradigmet var både rikare, bekvämare, större, snabbare och färggrannare. Man omsveptes av det nya och tog emot det utan förbehåll. All denna nya bekvämlighet och nya möjligheter!

Tystnadskulturen levde vidare. 50-och 60-talets hemmafrugenerationer. 68-generationen som ville bygga frihet och ett nytt samhälle, men som lade sitt språk i politikens former och som gjorde det samtidigt som välståndet fortsatte öka. Systemet var redan sjösatt och körande: ”Man riktigt såg framför sig hur det växte”, som en kollega född 1950 uttryckte det. Familjen skulle ha två bilar, större lägenhet och flyga på charterresa på semestern.

Kanske är det först idag det går att ställa sig på andra sidan gränsen. Den frihet som 1950-talets människor törstade efter som torra svampar är kanske inte en frihet längre. Men vi håller den fortfarande, med krampaktiga händer. Före gränsen – och efter. Jag tänker på ett samtal i våras, på den tvärsäkra repliken ”bilen är nyckeln till friheten!” Och jag tänkte att, tja, frihet i mikro och makroperspektiv, vad är reellt och vad är upplevt och för vem och på bekostnad av vad? Men vad den repliken än är idag så är det en historisk sanning. Det var frihet, då.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s