På andra sidan om en gräns – II

Det här handlar om människan på andra sidan det janusansikte som antropocen är. (I de två senaste inläggen förklarar jag vad jag menar med det.)
Häromdagen publicerade Björn Ulvaeus en film där han kallar Greta Thunberg ett steg framåt i #metoo-rörelsen. Och jag tänker att nånstans här finns en lösning, han sätter fingret på något jag själv funderat över under hösten, utan att hitta rätt formuleringar.
När #metoo pågick, för snart två år sen, figurerade nånstans en replik jag inte kan placera exakt, men som handlade om att detta i själva verket gick långt utöver den fråga som då diskuterades, den om utnyttjande och gråzoner, normer och kommunikation i relationer och på arbetsplatser. Att det i själva verket skulle handla om ett upplösande av alla hierarkier, av all den dualism som lär oss vad som är överordnat och underordnat, högre eller lägre status, vad som går att säga och av vem och vad som blir tabubelagt. Den diskussionsvinkeln hade jag själv önskat fått mer plats eller spunnits vidare kring. Men den föll bort, kanske dels i och med de motreaktioner och efterspel som landade på vissa delar av metoo-rörelsen, dels för att fokus gick vidare till andra frågor – valrörelse, rikspolitik och klimat.
Men Björn Ulvaeus film hintar om en fortsättning, i det att han knyter ihop de här båda folkrörelserna. Metoo och klimatdemonstrationerna, det är något av samma energi i båda. I de sammanhang jag själv vistats under livet är det frågor som alltid funnits med, som underströmmar här och var, införstådda och självklara andra gånger, men som båda plötsligt bara tar fart, tar över och finns överallt.
Här finns en koppling till antropocen och en likhet med efterkrigstidens samhälle, med den välfärdsboom som plötsligt tog över och fanns överallt. Och som innebar ett nytt sätt att tänka och nya möjligheter att hantera världen. När 1950-talets människor flydde in i konsumismen var den ny: Plötsligt fanns den, som en tillgång till bekvämlighet och status för många fler än tidigare. Och på en och samma gång skapade den också en möjlighet att ta en annan mental väg än tidigare. De karga livsvillkor många hade levt under, eller allt det som inte hade varit möjligt att säga eller göra eftersom den borgerliga konventionen hade sagt så – nu uppstod möjligheten att göra något annat, tänka på något annat, än all den utsatthet som hade funnits i de sammanhangen och i alla deras nyanser. Den utsatthet som finns beskriven i Eyvind Johnsons, Ivar-Lo Johanssons, Kristina Sandbergs och många andras skildringar.
Det är inte konstigt att den materiella bekvämligheten blivit så förknippad med starka positiva värden som status, frihet och känslomässigt utrymme. För det var det den rent faktiskt var. Men de underliggande dynamikerna fanns kvar – framgångsidealet, hierarkierna och relationsnormativiteten. 1950 var de kanske inte möjliga att lösa upp utan bara att fly ifrån. Kanske är det först nu det skulle kunna vara möjligt.
Då blir det också symptomatiskt, dels att just Greta Thunberg nu gör och får symbolisera detta, men också att hon själv, hennes familj och deras historia väcker sånt motstånd. För det är först där normerna förlorat sitt värde, brutits upp och visat sig innehållslösa som också något nytt kan ta plats.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s