Musik som historieskrivning

En tanke kring att det med en smula fantasi går att genom själva musikskapandet föreställa sig något av vad musiken gjorde med sina samtida, då den var ny. Egentligen tänker jag det kan gälla andra slags historieskrivning också, men med musik är det så konkret.

Renässansens musik, när man inte riktigt hade uppfunnit dur och moll än. Inte hade bestämt sig för var i skalan de hela och halva tonstegen skulle placeras. Men däremot hade väldigt tydliga uppfattningar om att det var viktigt, och att det blev olika beroende på hur man valde. Så man varierade, testade, ibland inom samma låt, samma takt, kanske olika i olika stämmor. Och tonerna skiftar färg och blir fysiska, kan spelas med eller utan kant, fångas in mellan fingret uppifrån eller nedifrån mot strängen, där de skapar mjukhet eller skärpa, går in i kroppen och blir till nya upplevelser. Så över några hundra år växer ett system fram. Under 1600-talet finns en tydligare dualism, där dur eller moll betyder olika saker, har inneboende meningar vi idag inte kan tolka för vi talar inte det språket. Och med vissa kvardröjande osäkerheter i systemet, några buggar som inte är lösta än, som behöver ytterligare ett århundrade. Bach och barocken, den galanta musiken och Bachs söner, som snarare ställde en fråga än hade ett svar. Och nånstans där, ibland, uppstår en twist i systemet, det dyker upp ett ackord eller en ackordsföljd, mitt i det galanta, som skapar en rörelse, stormspiraler som skapar nya samband mellan olika delar av systemet och där uppstår något nytt. Hos den tidige Mozart ibland, i vissa av Bellmans sånger. En intensitetshöjning som skapar hunger, och när nu detta plötsligt finns uppstår också förväntan om ytterligare intensitetshöjning i framtiden – och vi är inne i romantiken. Inne i detta oemotståndliga, som gjorde att när väl utvecklingen var igång levde den sitt eget liv, drevs av sin egen kraft och av den längtan den väckte. Den otroliga kraft som rörde sig genom konsten och samhället, decennierna runt år 1800. En kraft som var så stark att man kände sig tvingad att kanalisera den i tydligt avgränsade former, för själva samhällsordningens beståendes skull. Den kampen pågick under hela det långa 1800-talet, som perioden 1789-1914 ibland kallas. Den tog sig uttryck i politiska revolutioner. Den tog sig även uttryck i att könsrollerna organiserades inom ramen för den variant av genussystemet där kvinnor uppfattas som något väsensskilt, med helt andra egenskaper och uppgifter än männen. 1700-talets lekfullt androgyna spel, där roller kunde bytas i både opera och politik, ersattes av ett 1800-tal där kvinnornas plats endast var i hemmet och där män inte längre fick bära spets och pastell. Almqvists Tintomarafigur blir som en rest av något som inte riktigt får finnas kvar, men har funnits.

Inom ramen för detta 1800-talssystem fanns massor av musik. De kända tonsättarna och virtuoserna var män, men i hemmen och salongerna bar kvinnor upp musiken. Det var pianospel och sång som ansågs lämpligt, och musiken skulle inte vara för tung, för lång eller för svår, vare sig tekniskt eller musikaliskt, om den skulle passa, fungera och hinnas med. Vissa, som Elfrida Andrée, bröt sig ur det systemet och skrev musik som annars ansågs tillhöra männen. Därför är hon ihågkommen. Men det som annars var kvinnornas musik glömdes oftast bort, eller begravdes i antikvariatens oändliga nothögar. Och i tankespåret om musikutövande som historieskrivning handlar det om att skapa och stå kvar i den identifikationen. När jag sitter med en sådan där pedagogiskt utformad pianostämma, precis tillräckligt svår för att utmana och samtidigt tillräckligt överkomlig för att jag med mitt begränsade pianospel – kanske på samma nivå som i ett 1800-talshem – ska hinna med och hålla motivationen tillräckligt för att lära mig. Att leva sig in i den rollens ramar och känna den lilla privata triumfen i erövrandet och behärskandet – att få lära, göra, skapa, visa fram. Att ta mig igenom ett Frösöblomster eller kompa O helga natt till julmiddagen. Och tänka att det kanske var ett system där detta var det mesta jag kunde visa fram – ett system där det på en och samma gång förstärkte min position och blev något som gick utöver, bortom. Ett system där musiken på en och samma gång var social arena och möjlighet till egentid – mitt i hemmet och samtidigt själv – där den gav utrymmet att upprätta upplevelsen av ett eget arbete och samtidigt av en inre sfär, ett skapandes och görandes rum.