Cissi Wallin och en väg framåt

Igår kom domen mot SVT för dokumentären om Josefin Nilsson, och även domen mot Cissi Wallin. Jag såg efter om någon hade startat en swishinsamling för att täcka hennes böter, om inte annat så för den möjlighet det skulle varit till en symbolisk manifestation, i stil med att vi som upplevt #metoo som viktigt och värdefullt nu också bär detta gemensamt. Men läste att hon hellre vill att man skänker till kvinnojourer. Jag tänkte egentligen inte ha några synpunkter på domen eller lagstiftningen här, men vill snarare bara pröva en tanke om vad detta gör, eller skulle kunna göra. Vad som rent faktiskt händer.

Det som händer är att domarna markerar en gräns. Just här och just nu går just detta inte att göra utan påföljd. Däremot kan det inte göra det ogjort att berättelserna finns och att erfarenheter kommit till ytan. Det kan heller inte göra det ogjort att berättelserna fått effekter i människors liv och livsförståelse. Även om det inte är rättsskyddat så har allt som kommit till uttryck av upplevelser, känslor och erfarenheter redan fått sin sociala och kollektiva bekräftelse och förändrat de underliggande sociala och psykologiska dynamikerna. Ansvaret för skuld och skam har börjat röra på sig.

Därför finns idag i dessa domar en möjlighet, som nog inte hade funnits lika tydligt för ett par år sen: Möjligheten att återta bollen. Att ta den tillbaka från förhoppningen om att få rätt i forum som inte är byggda för det och att istället bära den vidare i andra forum, i forum där den har större potential. Möjligheten blir att med vetskapen om upplevelsernas legitimitet i ryggen återta ett mandat över den egna tillvaron. Det innebär att välja vilka situationer en vill ingå i, att inte acceptera det orimliga men att istället och beroende på vad som är möjligt gå på den egna känslan, längtan, sin högsta vilja – vad det nu är. Att acceptera att det som ser ut som en offerroll också inom sig bär möjligheten till – och kanske på något plan ansvaret för – sin egen befrielse. (Balansgången i detta blir naturligtvis att också behålla kompassen och inte återskuldbelägga offer. Det handlar om att göra två saker samtidigt, att hålla två nivåer på en och samma gång.)

Den bestående och värdefulla behållningen av #metoo är vetskapen om de subjektiva erfarenheternas och upplevelsernas giltighet, om att de under rätt omständigheter går att dela, och att det är många som delar dem. Behållningen är även vetskapen om att erfarenheterna är möjliga att agera på. Det som nu blivit tydligare än innan är de taktiska och språkliga överväganden som krävs. Men även i detta finns en inbyggd möjlighet, kanske den största möjligheten av alla: Att ta tillbaka bollen till den egna upplevelsen behöver då vara ett förhållningssätt baserat på det egna, och i en kombination av känsla och saklighet. ”Så här är det för mig. Därför väljer jag så här, eller därför går jag härifrån nu”. Det är att välja med fötterna och det är ett förhållningssätt som upphäver offer-och-förövare-dynamiken. I detta finns en möjlighet att välja värld att leva i.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s