Tankar inför 2020

En av höstens producerade texter på masterutbildningen i idéhistoria handlar om antropocen, #metoo och konstnärlig forskning. Om att skriva ihop politik, litteratur och det konstnärliga utövandet. Det är en slags fortsättning på masteruppsatsen från musikhögskolan 2012, som på något kan komma att föras vidare i uppsatsen i idéhistoria. Om att baka samman tankar från olika fält till en helhet. (Jag skriver det här så kan jag inte smita undan så lätt …och för att det är tankar jag vill ta med på olika sätt och i olika sammanhang framöver.)

Dagens Nyheters julaftonsledare handlade om att liberalismen inte gör sig speciellt bra när den får stå allenarådande. Såsom den kanske fick göra under 90- och in på 00-talet, efter murens fall och innan nya högerpopulismens uppblomstrande. Och en av tankarna i detta handlar om att tänka, skriva, leka fram en liberalism som rör sig i fältet mellan de färdigskrivna sanningarna. En liberalism som handlar om befrielse, vara sann mot sig själv, tänka bortom det dualistiska där det är möjligt.

Har varit inblandad i en del olika samtal om normkritik under hösten. Ett ord som kan väcka så mycket motstånd och skepsis, men det gäller att komma bortom det och låta det handla om vad som kan vara möjligt att göra. Normkritik som broar mellan språklagda och språklösa fält. Ett brobyggade som ibland kan innebära att lyckas skapa möjligheter, vägar och möten där de tidigare inte funnits. Tillfällen att utforska och utmana, med tanken att vägen är målet. Därför att den väg som handlar om att spela med, spela roller, spela spel, är så banad att den blivit ofarbar.

I det odefinierade, vart ska osäkerheten ta vägen då? I det där språklösa gränslandet mellan genuint cool och genuin tillit? Gränslanden där rädslorna och försvaren bor, men där också änglarna kan gå. Och kanske nu änglar inte bygger bon, men hade de kunnat, så hade det nog varit där. Och kanske är det den bästa variant av normkritik jag kan tänka ut, att gå lite där i gränslandet. Att vistas lite där med änglarna. För det som inte är änglarnas gränsland är bara stationer, färdigbyggda, så praktiskt. För annars och innan man vet ordet av så är det bara stationerna som går att vistas på och gränslanden finns inte mer. Gränslanden mellan världarna, mellan vett och vilja, livet och döden. I myrmarkerna som Eyvind Johnson skrev om. Och ibland ibland går det att sätta sig ned helt nära gränsen, testa gunget under fötterna, det otämjda mot fingrarna, att ge det ett namn. Testa det som kanske, kanske inte, kan bära. Och att veta att de steg som ändå går att ta, de banar också nya vägar. I det okända.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s