Psykologi som språk och berättelser

Råkade på en artikel om hur brittiska psykologförbundet avskaffar användandet av traditionella diagnoser – av anledningen att de är godtyckliga och överlappande, inte tar hänsyn till vad människor upplevt i sina liv och som orsakat deras beteenden, och heller inte tar hänsyn till att symptom kan variera över tid och olika livsfaser.

Läs artikeln här: https://psykodynamisktforum.se/brittiska-psykologforbundet-overger-psykiatriska-diagnoser-the-power-threat-meaning-frame/?fbclid=IwAR0YKpJmV7En8FWLEukJBn9AKpdxHokf-p3OS1ly3ljQtncJP6oOSI95L6I

Istället för diagnoserna vill man nu arbeta med ett system för att språkligt och förståelsemässigt hjälpa människor att orientera sig i sina liv, genom att ställa frågor: ”Hur har makt påverkat dig? Vad har du behövt göra för att överleva? Hur påverkar det dig? Vad är dina styrkor och vad är din berättelse?” Man kan associera till Sokratesfrågor, till mer traditionell samtalsterapi, eller till den där frågan om vad en sagt till dig själv om en vore sin egen bästa vän. Jag associerar också till teorier jag kom i kontakt med i arbetet med C-uppsatsen, om att känslor inte bara är biologiska och färdigdefinierade storheter, utan också rent språkliga företeelser och förhandlingsredskap: att säga t.ex. att ”jag blir så förbannad när…” eller ”jag blir så ledsen när du…” är uttalanden vi idag uppfattar som känslouttryck, men historikern William Reddy menar att det i lika hög grad kan vara språkliga maktuttryck: att sätta ord på en känsla är att uttrycka önskemål om den andres beteende, (och beroende på samhälle och kontext är det mer eller mindre accepterat att uttrycka såna önskemål, och mer eller mindre accepterat att ignorera andras önskemål).

Och vad gäller berättelser – inom traumaarbete finns traditionellt ett fokus på att uppmana den traumatiserade till att skapa en egen berättelse om vad som hänt – för att det att skapa en sammanhållande och berättarbar berättelse är ett redskap för att sedan kunna leva med historien. Det var också något som Hédi Fried tagit fasta på i sitt arbete som psykolog, såsom det berättades i föredraget om henne som jag lyssnade på i höstas. På det hela taget är det spontant något konstruktivt och människovänligt i detta – när nu de psykiatriska diagnoserna ändå är godtyckliga är det kanske tillsvidare minst lika konstruktivt att se människor som språk och berättelser. Det är en ingång till psykologivetenskap som mer närmar sig den som finns inom det konstnärliga och litterära fältet.

Edit 20/1: Blogginlägget jag länkar till har kritiserats för missvisande rubriksättning – brittiska psykologförbundets egen rapport finns att läsa här: https://www.bps.org.uk/news-and-policy/introducing-power-threat-meaning-framework?fbclid=IwAR2m5JGlSyMg3hI28Kn5ld7BuLNUkEKOz-hDNuB7MsXdTN_5o2Cno-YeLBI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s