Fick så många frågor och kommentarer på min 2012-mobil, efter att jag bad om att få låna en kamera till uppsatsfotograferandet. Så passar på att skriva ett inlägg om det. Det var under de tre åren jag studerade cello som privatist utanför musikhögskolan som jag behövde hitta strategier att få det att gå ihop, utan studielån och samtidigt extrajobba så lite som möjligt för att istället lägga tiden på studierna. Så levde på sommarjobbet i vården i Köpenhamn + några småstipendier. Samtidigt måste jag ju hitta nyttiga vanor för att orka med, så jag såg till att disponera näringsintaget så tidsbesparande, billigt, nyttigt och miljövänligt som möjligt – för vid samma tid kom jag också i kontakt med tankeriktningar som går ut på att vårda det mänskliga och planeten på en och samma gång och utan motsättning.
I detta ingick såklart också att minimikonsumera resor, kläder, elektronik etc. Därför har jag så svårt att identifiera mig med ord som köpskam, flygskam osv, för jag hittade det som livsstil innan orden fanns och utan att det hade med skam att göra, det var helt andra drivkrafter. Och jag skulle vilja att det gick att hitta ett sätt att berätta om det utan att det låter för svårt, för från början var det verkligen bara en praktisk strategi.
Miljödebatten idag handlar ju till stor del om hur omställningen ska kunna gå till (och delvis också om i vilken grad det är rimligt att individer själva har ansvar för att ändra sina vanor). Något jag läste nånstans och har som tumregel är att alla ”för mycket av” samtidigt pekar på ett ”för lite av”. Flyttar man det ena till det andra uppstår balans. Och för att kunna göra det behöver man känna in den egna kompassen och vara beredd att omdisponera fokus och resurser: Var lägger jag tid, pengar, kraft som jag skulle kunna använda bättre? Och hur väljer jag då lösningar som i bästa fall kan vara bra både för mig själv, för andra och för planeten? Och i en värld där rön står mot varann och mycket inte är svartvitt så uppstår såklart konflikter och kognitiva dissonanser – det finns många olika svar och många olika lösningar, på livets beslut i stort och smått, på individ- och på samhällsnivå – vad vill jag lägga min tid på, vad är bra eller dåligt, nyttigt eller onyttigt…hur bör elen produceras, äta närodlat eller ekologiskt, när hinna och orka åka kollektivt…eller vad som helst.
Och i detta gäller ju också att kunna behålla ett flöde och få saker ur händerna, att förmå ta till sig information, samtidigt veta att rön kan ändras och inte köra fast på alla beslut. Kanske är det när det flödet inte funkar som det blir relevant att tala om ångest? För om man nu, som jag vill tro, ändå har nån form av kompass där ett upplevt ”för mycket av” pekar på ett ”för lite av” och tvärtom, så blir det att inte följa de impulserna också till en stress. Och i den balansgången får man väl bara försöka vara snäll mot sig själv, göra sitt bästa, ta ett steg och ett beslut i taget, räkna de gånger det går bra och försöka förlåta sin egen operfekthet. För då går det att skapa nya synapser och bygga upp en smak för att göra på det sättet. Att följa den där kompassen.
Herdinna 