Flocken som dynamiskt system

Häromveckan läste jag om boken ”Alla kungens hästar” av Emelie Cajsdotter, en bok som jag tog starkt intryck av när jag läste den första gången för kanske tio år sen. Den handlar om ett sätt att förstå djur och djurflockar: En vanlig föreställning om hur flockar fungerar, och även det sätt vi människor organiserar våra sociala sammanhang på, handlar om status och hierarkier: att flocken har en ledare som de andra följer och lyder. Cajsdotters förklaringssätt går istället ut på att djur ser sig själva och varann som tillhörande en platt organisation, där arbetsuppgifter fördelas mellan medlemmarna: Varje individ har till uppgift att finna sin funktion och att hjälpa de andra hitta sina funktioner. Den som är bäst lämpad för varje syssla innehar den: någon är spanare, en annan försvarare, en är bra på att hitta vatten, en annan på att medla i konflikter, osv. För varje uppgift finns också reserver som är beredda att kliva in. Om tex spanaren blir skadad kliver reservspanaren in, och denna kanske då lämnar en annan syssla vakant, en syssla som övertas av en annan – det kan sätta igång dominoeffekter. På så sätt förändras positionerna i gruppen hela tiden, i takt med att individer växer upp och åldras, ansluter eller lämnar flocken – och flockens samlade arbete går ut på att hela tiden testa individerna mot varann, så att var och en ska kunna uppnå sin maximala potential och för att arbetsfördelningen ska bli så bra som möjligt. På så sätt kommer den samlade flockens potential och överlevnadschanser maximeras.

När människor tämjer djur (eller organiserar arbetsplatser) gör vi vi det istället gärna i form av hierarkiska system, men ett djur som ska lära sig ingå i en flock tillsammans med människor utgår från att dess uppgift är att ibland behöva testa och provocera människan, så att de båda ska tvingas lära sig och utveckla sina respektive förmågor. Det blir ett helt annat tänk än att låta sig provoceras då en annan hotar ens stolthet eller position. Jag berättade om detta på helgens körläger och någon associerade till Anders Hansens ”skärmhjärnan”, där han beskriver att de som idag får bokstavsdiagnoser har egenskaper som historiskt är viktiga för gruppen, men inte alltid är lätthanterliga i dagens samhälle (eller skolväsende).

Det här är ett sätt som jag tycker gör det roligare att tänka på grupper, system och konfliktsituationer: flocken och individerna är flexibla, var och en med sina styrkor och egenskaper, egenskaper som alla är viktiga och användbara och som alltid kan formas och utvecklas. Det är också ett tankesätt som upphäver den där konstlade dualismen mellan individualism och gemenskap. Vi gör det vi gör för vår egen skull, och för allas skull, utan motsättning.

alla kungens hästar

2 reaktioner till “Flocken som dynamiskt system

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s