Efter att jag delade samtalsreferatet med Helga häromdagen insåg jag att berättelsen, och berättelsen om berättelsen, blir lite olika för varje gång. Inte riktigt samma nu som för ett år sen, och inte samma då som året dessförinnan. För jag själv och allt runtomkring förändras litegrann för varje gång. Berättelsen – just den här är bara ett exempel – blir som en spiralrörelse som återvänder till utgångspunkten varv efter varv, men inte till precis samma ställe. Och jag har fått uppfattningen att stora delar av humaniorasektorn är inne och jobbar och tänker i ungefär det häradet – hur ska man förhålla sig till det faktum att alla har olika, och föränderliga, berättelser?
Lyssnade på förra veckans söndagsintervju i P1 med dramatikern Stina Oscarson (19/1). Ett samtal som handlade om öppenhet för förändringar, om att ständigt vara beredd att pröva och ompröva egna ställningstaganden. Det handlade om konstens roll mellan estetik och politik och om de båda aspekternas begränsningar. Hon citerade Sara Lidman, om hur de snabba politiska aktionerna ibland behövs för att återupprätta flöden som stagnerat, för då återupprättas vägar för det långsamma, inkännande och utforskande. Jag tänker på det som att våga vara i det tempo och det flöde som passar bäst här och nu, och att lita på att vägar och metoder skiftar. Oscarson problematiserade samtidigt de snabba politiska aktionerna idag, därför att som hon menar, i dagens samhällsklimat leder det att tydligt stå upp för egna uppfattningar ofta bara till än djupare åsiktsskyttegravar, att man mer och mer fjärmar sig från varandra och den plats där samtal faktiskt är möjliga.
Det pratas och skrivs en del om hur åsikter idag alltmer görs till identiteter. Och då finns något befriande i ifrågasättandet, tvivlet och osäkerheten. För i samma stund som en polarisering skapas så uppstår också utmaningen att se bortom, att identifiera gemensamma strävanden där det är möjligt, och om inte annat bara veta att det finns ett bortom, även om det just nu kan vara svårt att se. Kanske det handlar om att vara tydlig utan att gå till angrepp, och där finns en koppling till att stå för sin sanning: Någonstans läste jag att det digitaliserade samhället i förlängningen kommer innebära att alla kan komma att behöva vara beredda på att när som helst behöva stå till svars, inför vem som helst och för vad som helst. Och hur det än är med det så finns i den tanken en inbyggd möjlighet till frihet, för om man därutifrån tänker baklänges så landar det i att göra det man står för och stå för det man gör. Det kräver att ha förklaringslinjerna klara. Vara transparent, öppen och genomskinlig. Det vänder i sin tur tillbaka till att utforska gränserna för vetande, samtal och berättande. Det blir ett förhållningssätt där försvar och ärlighet kan uppgå i ett och samma, där det att vara sann mot sig själv också öppnar möjligheten att vara det mot andra. Och om man vet att de sanningarna är föränderliga är det kanske lite mer görbart.
Herdinna 