Komplexitet, enkelhet, reduktionism.

Vårvintertankar. I helgen pratade vi om skillnaden mellan å ena sidan enkelheten som kan födas ur det komplexa, som när en svamp eller en blomma växer fram ur miljarders cellers och yttre naturkrafters samspel i ekosystemet. Å andra sidan reduktionismen, som innebär att försöka uppnå det enkla genom att skära bort komplexiteten, och då istället döda möjligheterna. I en vidare bemärkelse handlar det om att förmå leva med vetskapen att vi inte har alla svar. Eller kanske att svaren inte finns där vi idag tror. Man kan dra en parallell till 15-1600-talet, då man trodde att religionskrigen måste sluta med att antingen katolikerna eller protestanterna vann och att då alla européer då skulle bli katoliker eller protestanter. Men det som istället hände var att man utmattades av alla krig och uppfann den sekulära staten. En ny lösning, en man inte hade kunnat föreställa sig på förhand. Det finns fler liknelser, vid 1900-talets början när man trodde valet stod mellan socialistisk revolution eller ett gränslöst utnyttjande av arbetskraften, eller kanske idag när vi pratar om att hitta lösningar på klimatfrågan i antingen nya tekniska lösningar eller i beskuren frihet för individen. Men vi vet inte.

En annan liknelse kan vara dagens föreställning om en motsättning mellan individualism och kollektivism, och att dagens samhälle skulle vara mer individualistiskt än på 70-talet. I en del sammanhang kan samtliga närvarande i rummet instämma i det påståendet – som med en enda röst. Dualismen har upphävt sig själv, för att det som på den ena nivån uppfattas som individualism bär samtidigt sin möjliga motsats inom sig. Om man vänder på myntet eller byter betraktarnivå så finns den andra sidan där, lika närvarande som alltid. Även om bara den ena sidan just nu har ett språk, så bär motsättningarna varandra.

Och om nu inte svaren finns i de lösningar vi kan föreställa oss, vad är det då vi diskuterar? Kanske är de dualistiska låsningarna i sig tecken på att det kommer uppstå något nytt – något som väl kommer att bära med sig ett arv av det gamla men samtidigt lämna det överspelat bakom sig. Och om det vi diskuterar i själva verket är vår egen situation, i försöken att applicera den på en föreställd framtid, kan vi då också samtidigt leta efter den nivå som upphäver diskussionen? Kan vi förflytta oss själva mellan de olika nivåerna, i tillit till att motsättningarna på sikt kan ha upphävt sig själva?

För mig blir det nånstans kärnan i vad en liberalism i ordets olika bemärkelser kan vara – möjligheten att bejaka komplexiteten. Att vara individ och kollektiv, nutid och historia, högt och lågt, i olika nivåer och sammanhang som i ett organiskt system – där kanske en enkelhet kan födas ur det komplexa.

DSC_4635

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s